~År 4036 då mitt liv tog slut~

Awesome!!!

Det här tycker jag blev den sämsta biten på min berättelse, så ni vet.
~

Det var på väg till skolan jag märkte det. All snö var borta. Gården var grön och vacker. Och för första gången på länge kände jag värme. Jag slet av mig min tjocka dunjacka och gick med bara tröja till skolan. När jag kom fram till skolan kom Angelina och mötte mig.
Angelina var en ganska lång och stark tjej. Hon hade långt svart hår oftast uppsatt i en fläta i nacken. Hennes choklad bruna ögon tittade ivrigt på mig.
”Visst är det varmt?” Utbrast hon.
”Javisst!” Sa jag och torkat mig om pannan.
Axel fick syn på oss och skyndade fram.
”Visst är det varmt?” Sa han.
”Visst, visst!” Sa jag och Angelina med en mun. Jag tittade på Angelina och hon på mig. Vi brast i skratt.
”Vad garvar ni om?” Det var Justin som hade släntrat fram till oss. Jag kände hur det hettade till om kinderna.
”E-eh… Ingeting!” Sa Angelina mellan ett skratt anfall.
”Okej…” Sa Justin och tittade underligt på oss.
Sen behövde han springa iväg- när han såg att Rebecca komma in på skolgården. Hans blonda lockar guppade.
Då kom jag på det. Jag måste berätta det för Angelina. Jag visste att jag kunde lita på henne. Jag drog med henne in bland de taggiga buskarna.
”Vad gör vi här? Det är ju så tag…” Jag avbröt henne.
”Vet du det?” Frågade jag tyst.
”Vad?” Sa Angelina och tittat förvånat på mig.
”Fem tecken…”
”Fem tecken… Vad?”
”Mamma berättade det för mig…” Tanken på mamma fick min mage att knyta sig.
Angelina väntade spänt på vad jag skulle säga.
”Att det finns fem tecken… Innan… Jordens undergång…”
Angelina tittade med stora ögon på mig.
”Har du kommit på några tecken än?” Frågade hon.
”Ja… Tre stycken…” Sa jag med en hes röst.
”Vilka?” Sa hon ivrigt.
Jag tog ett djupt andetag innan jag berättat.
”Vind… Köld… Och mord…” Det blev tyst efter jag sagt det sista ordet. Angelina öppnade munnen för att säga något-men fick inte ut ett ända ord.
Jag såg på henne att hon trodde på vartenda ord jag sa. Angelina kunde man lita på. Om jag hade berättat det för Sara hade hon säkert skrattat. Men inte Angelina. Hon var en riktig vän.
***
Som tur var hade vi inte behövt prata mer. Skolklockan ringde och vi sprang in.
Väl inne tog jag av mina slitna gymnastikskor. Allas blickar vändes mot mig när jag kom in i klassrummet.
”Du är sen.” Sa Per med sin sura trötta röst.
Per var vår handledare efter att Kristina slutat. Han hade nästan inte ett ända hårstrå på huvudet, förutom en liten snutt gråa hårstrån i nacken. Han hade gråa trista ögon och var alltid klädd i en mörkblå kavaj- som är så ful att man trodde att man ska spy när man tittar på den.
Jag hade tänkt fräsa till honom att han skulle hålla sin stora trut.
Men jag håll tyst och gick istället och satte mig på min plats.
”Vet du var Angelina är?” Frågade Per och tittade på mig med ett trött flin.
Angelina… Gick hon inte med mig in? Jag tittade mig förbryllat omkring i det lilla gråa klassrummet. Var, var hon?
”Jag vet inte var hon är…” Sa jag tillslut.
Per tittade först misstänksamt på mig. Men sen gav han upp, när han såg att jag var lika förbryllad som han. Han började istället börja babbla om några engelska gudar, eller nu vad det var. Angelina hade inte synts till på hela lektionen.
När klockan äntligen ringde ut sprang jag ut som en blixt.
”Angelina!” Ropade jag.
”Ja…” Det var Angelinas röst!
”Var är du?” Sa jag försiktigt.
”Bakom buskarna.” Hörde jag Angelina viska.
”Jag kommer.” Viskade jag tillbaka. Jag sprang fram till buskarna där vi hade pratat förut. Jag möttes av Angelinas skräckslagna ansikte.
”Vad… Är det?” Frågade jag förskräckt.
”Fyra tecken…”
Jag nickade sakta. Angelina hade hittat det fjärde teckenet.
***
”Vad, vad är tecknet?” Sa jag ivrigt.
”Det fjärde tecknet är… ” Angelina tog ett djupt andetag. ”Värme…”
Jag drog efter andan. Hon hade rätt. Hon måste ha rätt. Det var ju det som hände- alla snö smälte bort. Det var värmen.
Jag drog snabbt upp mitt anteckningsblock och skrev ner
Värme
På min lista. Min mage vred sig, när jag kom att tänka på att det bara fanns ett tecken kvar… Innan världens undergång.
Jag kunde inte tro det.

Oh no :3 Jag fasar för när den här ska ta slut.

Superduperbra (as always)

Superbra!!!
*bevakar*

NEJ! Hur?! YOU MOST WHRITE MORE!!

du skriver fantastiskt! ♥

Tack ♥
Nu kommer mer c:
~

Och så kom dagen. Dagen när jag hittade det sista tecknet.
Det var kväll, en mörk och kuslig kväll när vi alla satt vid Vedboden som vilken vanlig kväll som helst.
Mitt kastanjbruna hår var uppsatt i en hög tofs och min kropp bar en violblå klänning av siden. Jag har inte hunnit ta av mig den sen begravningen… Mammas begravning…
Jag var egentligen inte särskilt sugen på att höra några ruskiga historier. Men jag gick ändå dit vid taken på att det kanske skulle bli den sista kvällen vi alla skulle sitta där jag, Angelina, Justin, Rebecca, Axel, Sara, Ylva och William.
”Beredd att höra en skräck historia?” Sa plötsligt Justin.
Nä… Tänkte jag, men nickat ändå med de andra.
”Okej… Det är resten av Jordens undergång…”
Alla tystnade. Jag undrade om han också visste det…
”Det är du som måste berätta Li…” Sa Justin stilla. ”Det är du som är väktaren…”
***
Jag gav Justin en förvånad blick. Vad menade han?
"Vadå väktare?" Frågade jag.
"Vet du inte det?" Sa Justin och rynkade sin lilla näsa.
Nu hade jag en flock med nyfikna ögon runt om mig.
Jag började bli arg.
Det här är säkert en ny historia som han har hittat på! Tänkte jag ilsket.
"Nej. Jag fattar inte vad du menar med väktare." Sa jag i ett försök att låta lugn.
"Jaså, så ingen har berättat för dig?"
Nu bubblade min ilska över!
"Nej! Ingen har någonsin berättat om någon väktare för mig!" Snäste jag.
"Men du är vald till det. Det är du som har klurat ut alla fem tecken." Sa Justin.
"Jag har bara hittat fyr..." Jag avbröt mig själv.
Hur kunde Justin veta? Det var ju bara jag, mamma och... Angelina.
Det måste ha varit hon.
Jag tittade bort mot Angelina och då såg jag att hon var röd i ansiktet och tittade ner i backen.
"Det var du... Du som berättade..." Jag tittade rakt på Angelina.
Hennes långa hår låg för ansiktet på henne.
Angelina... Hur kunde hon!
Angelina... Min bästa vän som jag alltid haft på min sida, svek mig! Hon berättade det som hon lovat att hålla tyst om.
Jag kunde inte tro det.
Äntligen svarade Angelina med en tyst röst.
"Ja... Förlåt! Det var inte meningen! Det kom bara ur min mun..."
"Din stora mun som inte håller det den lovat!" Skrek jag.
Jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Men jag ville inte gråta. Inte här. Inte nu.
"Förlåt..." Sa Angelina åter igen.
Jag reste mig upp ur det kalla gräset och började springa.
Stannade inte en ända gång fören jag stod vid dörren till vår stuga.
Ett lite rött hur med svart tak. Huset jag bott i hela mitt liv. Huset jag har tvingas lämna...
Jag tryckte ner det tunga handtaget och dörren gick upp med ett knarr. Jag klev in.
Det var tyst i hela huset. Det ända man kunde höra var mina tysta andetag och ett svagt droppade från toaletthandfatet.
Var, var pappa?
Han kanske stannade kvar hos mamma. Tänkte jag. Han måste ha det svårt... Förlorat sin hustru.
Men jag hade förlorat min bästa vän.
Jag tog av mina gymnastikskor och tassade på tå upp för trappan till mitt rum. Jag slängde mig ner på sängen.
Varför blev det så här?
Först mamma... Sen Angelina.
Mitt och Angelinas skratt ekade i mitt huvud. Så kul vi har haft tillsammans... Och sen svek hon mig.
Jag skulle aldrig, aldrig förlåta henne.
Plötsligt kom jag på en grej. Jag tog upp mitt antecknings block och tittade på min nästan klara lista.
Fem tecken
Vind
Köld
Mord
Värme

Med min skakande hand skrev jag till:
Svek

Det sista tecknet. I morgon skulle vi dö. Och jag kunde inte göra något åt det.
Jag kunde inte tro det.
Tillslut blev det för mycket för mig så jag kröp ner i sängen, drog täcket över huvudet och storgrät.
Plötsligt slog något i mitt huvud. Jag smekte min ömma skalle.
Sen fick jag syn på det.
På sängkanten låg en liten sten och runt den ett grönvitt papper.
Jag kände genast igen pappret. Det var mitt papper. Från mitt anteckningsblock.

bra!

Jag. Vill. Veta. Fortsättningen. ♥
snälla skriv mer jag kan inte vänta...

Åh vad spännande!