PRS Lupple och Emma07

Benjamin höll i besticken så hårt att det nästan gjorde ont i händerna men så kände han Zachs hand och slappnade av om än bara lite men det var tillräckligt för att inte knäckas helt. Han gav honom ett svagt leende innan han tog upp en bit mat och började äta den.
Det växte nästan i munnen men å andra sidan desto snabbare han åt upp desto snabbare skulle middagen var över och den tanken gjorde det väldigt mycket enklare att äta.
Det kändes som om dem båda var övervakade för även om de andra småpratade om helt ointressanta saker och åt samtidigt så kunde Benjamin känna de brännande blickarna på sig. Som om varje rörelse han gjorde bedömdes som om det var nån slags idrottsgren.

Zacharias var i princip på helspänn under hela middagen, men försökte iallafall få i sig maten och verka någorlunda normal för Benjamins skull. Han kände sig fortfarande något ignorerad där, och han förstod inte alls varför han ens blivit ditbjuden. Det enda var ju att han fick utstå en extremt stel och spänd middag. Han såg snabbt och något osäkert på Benjamin när middagen väl var uppäten, tänkte att han borde säga något men visste inte helt vad.
"Det var väldigt gott", sade han till sist, insåg själv hur dumt det antagligen lät. Men han fick trösta sig med tanken på att han iallafall hållit tyst sen, eftersom han varit precis på vippen till att fråga ifall dem hade lagat det men insett att det lät ännu värre. Han hade ju vid det här laget också han ätit upp och lagt ifrån sig besticken, vågade därför återigen flytta handen till Benjamins ben igen då det förhoppningsvis inte skulle märkas nåt nu.
Men han hade väldigt fel, visade det sig. Benjamins yngsta syster - hon kunde inte vara mycket äldre än 10 gissade han på, men nu var han också väldigt dålig på ålder på barn - verkade ha sett det utan att Zach lagt märke till det och rynkade pannan.
"Varför har du din hand där?", ifrågasatte hon, Zach såg genast snabbt mot henne och ryckte åt sig handen igen innan han halvt panikslaget såg på Benjamin, hade inte en aning om vad han skulle säga till sitt försvar.

Benjamin såg på Zacharias när han sa att det var väldigt gott och log svagt. Han var för söt. Han försökte vara hygglig till och med trevlig när dem behandlade honom som någon sjukdom ingen ville bli smittad av- som om han var giftig luft.
"Jag håller helt med, fantastisk middag mor." Log Benjamin för att få det att låta mer naturligt och hans mor log stelt.
" Jag skulle inte servera något dåligt Benjamin. "Sa hon lågt men med en ganska irriterad ton.
Det såg ut som Johannes ville säga något angående detta men Benjamin hann inte fokusera speciellt mycket på det när han kände Zachs hand och tänkte flytta ned sin hand och krama om hans när hans yngsta syster Rebecka ifrågasatte det.
Benjamin hade gett nästintill vad som helst för att försvinna från detta ställe precis nu eller ännu bättre radera hennes ord från allas minnen, från att de ens skett.
Han vände sin blick mot Zach för att försöka ge honom ett lugnande leende men hans far hade rest sig upp.
Hans mor hade tagit upp sin näsduk och baddade under sina ögon.
"Becka, vilken hand?" Sa Benjamin för att försöka dumförklara henne.

"Benjamin, vad har du att säga till ditt försvar?" Sa hans far i en högre röst och Benjamin svalde hårt.
Han behövde skydda Zach, han såg ingen annan utväg.
" Far, du överreagerar. Jag vet inte ens vad det är Rebecka talar om. " Sa han och ställde sig även han upp som för att tydliggöra att inga händer fanns någonstans.
" Och du, ditt. Sitta här och, jag är förfärad." Sa hans far i en iskall röst mot Zach.
Benjamin svalde hårt. "Jag tackar för oss, det börjar bli sent. En lång biltur hem." Sa Benjamin och ryckte lite i Zachs tröja för att förtydliga att han skulle ställa sig upp.
Men Isak valde att titta rakt på Benjamin, som han inte gjort under hela kvällen.
"Stanna, det är dessert snart. " Sa han i en hånfull ton och Benjamin var i upplösningstillstånd. Varför var de så bestämda på att de skulle stanna? Vad var meningen? Hade inte deras poäng framförts redan?

Det här blev ju bara värre och värre, och Zach visste varken vad han skulle ta sig till, säga eller ta vägen. Och det faktum att dem genast lade allting på Benjamin gjorde honom nstintill förbannad. Han bet återigen hårt ihop käkarna i ett försök att samla sig, han skulle inte göra något bättre genom att ge utlopp för alla de rusande känslorna - han hade redan ställt till det tillräckligt mycket med sin hand. Rebecka verkade se förvirrat emellan allas reaktioner.
"Hans hand ju", sade hon envist, lade armarna i kors något surt som för att demonstrera emot att han dumförklarade henne med en nick emot Zacharias som bara blev allt mer och mer stressad. Han var snabb med att resa sig upp dp Benjamin uppenbarligen ville det, lättad över att de kanske äntligen skulle slippa ut härifrån. Men hans broders hånfulla ton gjorde att han inte klarade av att hålla tyst längre, ögonen blixtrade lätt till och han såg argt mellan Johannes och Isak.
"Har ni inget hjärta?", sade han kort, syftade på de båda två - varför kunde de inte se hur Benjamin inte gillade det här? Varför kunde de inte se till att dem älskade varandra? Det var för honom oförståeligt, och han klarade inte längre av att bara sitta och tyst se på när de hånade hans älskade Benjamin på det viset.

Benjamin var glad över att Zach hade rest sig så fort men det gjorde ingen skillnad för han hade ingen aning om hur han skulle klara av att gå härifrån. Det kändes som om han lät dem vinna ifall han gick. Och de skulle aldrig ge upp. Det syntes så tydligt. Men samtidigt vad spelade det för roll? Eftersom dem aldrig någonsin skulle ge upp fanns det inget sätt att vinna på.
Han kunde inte ens föreställa sig att de skulle acceptera honom om han så lämnade Zacharias och gifte sig med någon de valde. De skulle aldrig släppa detta och han skulle aldrig någonsin kunna förlåta eller glömma det här. Han såg deras kalla och hatiska ögon och han visste att de på nått sätt hade slutat älska honom att de valde att använda honom, hans kärlek som nått slags medel för att poängtera deras syn på rätt och fel.


Han ville säga något men Zach hann före och han var glad att någon sagt något istället för han men han kunde se hur hans far reagerade, han kände skräcken i sin kropp.
" Det är inte värt det Zach. " Sa han lågt och greppade hans hand för att finna nån styrka, nått mod att gå härifrån. Han drog honom mot sig samtidigt som han började gå. Det var bara några meter. Han behövde bara gå några meter för att komma härifrån. Men det var outhärdligt. Han kunde höra sin mamma gråta även om det lät som hon var långt långt bort. Han kunde höra Isak och Johannes skrika, han hörde inte vad dem sa men det var garanterat inte något positivt och Isabella som försökte trösta deras mor. Hans småsyskon verkade också gråta av ren förvirring över hur hela familjen grälade.
Han visste inte hur långt han hade gått om han hade gått ett steg eller alla meter han behövde gå det han visste var att hans kropp liksom verkade ge upp.

Zacharias hade gärna kunnat stanna där och gorma tillbaks på hans föräldrar - han kunde komma på så mycket som de gjort fel, bara allt de utsatt Benjamin för fick honom nästan att se rött.
Men han visste bättre än så, det var ingen idé att försöka resonera med dem. Bara hur de bjudit hit honom var ett tecken på det, att de antagligen varit ute efter just det här. Att komma åt Benjamin. Och att dem lyckats med det fick honom fly förbannad.
Men Benjamin betydde mer, och han behövde finnas där och hjälpa honom. För det var Benjamin som spelade roll, inte hans föräldrar. Han kramade hårt hans hand, för att vända sig om och lägga armen om Benjamin istället - han behövde allt stöd han kunde få och Zach tänkte finnas där. Genom eld och vatten för honom om det var vad som krävdes. På något vis tog dem sig ändå fram till dörren, där Zach stannade för att dra in honom i sin famn och bara krama om honom hårt istället.

Benjamin kände hans arm om sig och han lutade sig mot honom och kände snart hur han kramade honom. Han slängde armarna om honom borrade ned sitt ansikte mot hans axel och drog in hans underbara härliga fantastiska doft.
"Jag älskar dig. "Viskade han i nån slags hes version av sin röst. Han försökte göra allt för att inte gråta. De behövde ta sig ut genom dörren också men längre än så hann han inte tänka fören hans fars närvaro kändes i hela hallen. Han tvingade sig att titta upp och hans far stod där, armarna i kors och verkade le. Benjamin förstod ingenting. Vad var poängen? Och leendet verkade bara bli bredare, elakare och hånfullare.
" Jag har alltid vetat att det är nått fel på dig. Men vi försökte rätta till dig eftersom vi är dina föräldrar. Uppenbarligen var vi för avslappnade, för snälla. " Sa Johannes i en låg ton, nästan en viskning men ändå hörde Benjamin orden som om hans far stått med en megafon och skrikit det i hans öra. Han kunde inte släppa taget om Zach för om han gjorde det så skulle hans ben garanterat inte orka bära honom.
" Gå." Viskade Benjamin och kunde nästan känna hur hela han skakade, höra hans ostadiga ton. Han försökte rycka ned deras jackor från klädhängarna.

Att se honom i det här skicket gjorde minst sagt ont i Zacharias. Han skulle göra precis vad som helst för att hjälpa honom och få honom på bättre humör och bättre tankar igen, vad det än innebar.
"Jag älskar dig med", viskade han tillbaks, såg upp då han förstod att Johannes var där och den här gången försökte han inte ens dölja ilskan. Att han ens kunde säga sådär till sin egen son och flina så när han såg hur förstörd han var, det var för honom obegripligt.
"Ni är inte hans föräldrar. Inte när ni behandlar honom såhär", sade han kort, kunde komma med en hel roman om allt han inte gillade med hur han behandlade honom men han behövde lägga sin energi på Benjamin och inget annat. Han hjälpte honom ner med jackorna för att sedan dra med honom ut, släppte inte taget om honom för det utan höll envist kvar. Han ville aldrig släppa honom igen.
Han körde hem till Benjamin, men lämnade honom inte för det. Aldrig att han skulle lämna honom efter det som hänt, han ville vara där och stötta honom. De närmsta dagarna efteråt lämnade han också knappt hans sida. Sen lugnade det sig något mer, även om han nu de närmsta två veckorna efteråt hållit sig mycket mer hos honom än vanligt. För dagen hade han varit hemma och ordnat med lite saker, för att snart ge sig iväg - han och Benjamin hade stämt träff på ett fik vilket han verkligen såg fram emot. Han hade aldrig kunnat tro att han aldrig skulle dyka upp, aldrig kunnat tro vad som komma skulle. Vilket helvete som skulle komma. Han gick i sina egna tankar på vägen dit, helt oförberedd då någon plötsligt lade armen om honom bakifrån och pressade någon illaluktande trasa emot hans näsa och mun. Zach försökte genast halvt panikslaget slå sig loss, men kände snart hur marken och synen verkade försvinna för honom och benen vek sig ungefär samtidigt som allting blev svart.

Benjamin mindes knappt än idag hur dem hade tagit sig ut ur hans föräldrars hus och hur de kommit hem. Han kunde bara minnas hur dåligt han hade mått och Zach. De närmaste dagarna efter hade han få minnen av också och han mindes knappt hur han hade mått. Han mindes bara att Zach stannat vid hans sida vilket han idag, två veckor senare var oerhört lycklig och tacksam över.
Han visste att han aldrig skulle klarat den närmaste tiden efter den där hemska händelsen utan Zacharias och han ville ge honom nån slags guldstjärna över hur han hade orkat med honom. För han hade betett sig på alla möjliga vis, allt från gråtande och klängande till allt annat än klängande och bara tyst.
Men idag, de skulle fika. Och han såg fram emot det. Hans familj hade inte hört av sig och han hade börjat få upp ett hopp om att allt med dem var över. Att de helt enkelt beslutat att inte räkna honom som familj längre vilket för honom var mer än perfekt. Han hade ingen önskan om att vara i den familjen.

Han slängde på sig sin jacka och klev ut från lägenheten och låste dörren och började sedan bege sig mot caféet där de skulle mötas. Han var i tid, han var till och med tidigare och han satt på fiket och väntade, och väntade. Det gick fem minuter, tio minuter, trettio minuter. Han kunde aldrig tro att Zach valt att inte komma. Att han tillslut beslutat att lämna honom. Det kändes inte alls som Zach och panik började ta över. Han tog upp mobilen som han gjort nästan var femte minut och ringde, han hade ringt, smsat och ringt igen. Försökt ringa via sociala medier, försökt skriva via sociala medier men inget svar. Han reste sig och började jogga mot Zacharias lägenhet, väl där var det ingen som öppnade och han ringde och ringde. Telefonen var inte där. Han sjönk ned vid dörren och darrade. Vad var det som skett? Han klickade upp Matthews nummer och ringde honom. Han kanske visste vart hans bror höll hus.

När Zacharias väl vaknade till igen förstod han först inte alls var han vad, vad som hänt eller någonting - det sista han kom ihåg var att han varit påväg till caféet. Det var först när han vaknat till lite mer som han kom ihåg vad som egentligen hänt - eller ja, rättare sagt att någon överfallit honom med den där trasan och sen inget mer.
Det första han lade märke till av stället han var på var hur mörkt det var. Det fanns ett fönster där, men det var noga övertäckt med något slags tyg som vägrade lossa då Zach reste sig och försökte dra bort det. Ju mer han såg sig runt i det pyttelilla rummet, desto mer kom paniken krypande. Där fanns i princip bara en madrass, och knappt något mer. Han var snabbt framme vid dörren och försökte få upp den - ryckte, knuffade, försökte med alla krafter få upp den men det verkade hopplöst.

Matthew hade faktiskt varit och pratat med Zach tidigare samma dag, men hade inte märkt något konstigt och då han senare fick se Benjamins nummer lysa upp på mobilskärmen rynkade han pannan lite. Vad kunde han vilja? Om det var nåt med Zach borde ju han ha ringt själv. Lite nyfiket svarade han genast.
"Matthew", sade han direkt, sådant som nästan bara gick per automatik när man svarade.