PRS Lupple och Emma07

Benjamin ryckte till av Matthews plötsliga röst i andra änden. Han bet sig hårt i läppen och försökte hålla sin röst stabil.
" Vet du vart Zach är? Vi skulle mötas men jag når honom inte. " Sa han tyst, nästan försiktigt för om han sa det fler gånger eller högre skulle en fasansfull sanning stämma.
Han satt och hoppades att Zach bara skulle kliva fram och lägga armarna om honom. Men det kom ingen Zach och Benjamin kunde inte förstå varför han gjort slut, utan ens ett samtal?
Det verkade ju inte särskilt likt honom. Det verkade inte stämma att det är vad som skett.

Medan han satt där med ryggen mot Zachs dörr och telefonen tryckt mot örat så kom en av Zachs grannar ut och skrattade till.
"Benjamin vad gör du här? Zach gick för kanske fyrtio minuter sedan." Sa grannen innan han joggade ned för trappan och försvann ut.
Han vad då? Vart hade han gått? För att möta honom. Han reste sig snabbt upp och försökte gå samma väg som Zaach skulle gå mot fiket. Kanske hade han bara ramlat eller nått.

Matthew rynkade pannan lite, han hade pratat med sin bror tidigare och då hade han verkat ha sett fram emot att träffa Benjamin så det lät konstigt att dem inte skulle ha setts om inte han ställt in. Men med tanke på att han ringde och frågade efter honom så antog han såklart att dem inte träffats.
"Skulle inte ni ses då? Nej, jag har inte pratat med honom sen imorse. Men han pratade en del om att han såg fram emot att träffa dig idag så det låter ju konstigt om han inte dykt upp", sade han uppriktigt, det lät tämligen konstigt och väldigt olikt Zach.
"När pratade du med honom sist?", frågade han, först hade han tänkt att han kanske bara fått annat för sig. Men han kände sin bror och han verkade alltid prioritera Benjamin, och att han inte gick att nå fick honom att bli ganska orolig. Tänk om något hänt honom igen, som när han blivit knivhuggen? Den här gången var ju varken Matthew eller Benjamin där uppenbarligen, ingen som kunde hjälpa honom ifall han blivit skadad igen.

Benjamin svalde hårt. "Vi skulle ha mötts för typ 30 minuter sen. En granne sa att han gått för typ 40 minuter sen hemifrån." Sa han lågt och försökte hålla sig samlad.
Han hade sett fram emot att träffa honom. Han skulle inte bara ställa in utan att säga något. Och sen be Matthew ljuga om det? Det var konstigt.
" En timme sen kanske. " Sa han lite mer oroligt och gick den vägen från hans hem till fiket och försökte lokalisera honom men det var tomt på folk.
Hans hjärna verkade sluta att fungera, han förstod inte alls vad han borde göra. Han bara gick den korta vägen från lägenheten till fiket om och om igen. I hopp om att han bara inte sett honom första gången.

Matthew blev allt mer och mer orolig, men han fick bara hoppas att det inte hördes på hans röst - han tvivlade inte en sekund på att Benjamin redan var tillräckligt oroad utan att han skulle göra saken värre. Han suckade tyst.
"Jag ska se ifall jag lyckas få tag på honom eller kan hitta honom, jag hör av mig sen igen", sade han och lade på, suckade sedan igen. Han försökte genast ringa Zacharias, men inte heller han hade någon framgång där hur han än försökte. Istället gav han sig snart ut för att som han sagt försöka leta efter honom, för något måste han göra - dock var han rädd för i vilket skick han skulle hitta honom. Han bara hoppades innerligt att han inte skulle vara skadad eller värre än så - nej, han fick inte tänka på det viset. Han måste vara positiv.

Benjamin hade letat, han hade till och med gått till sin lägenhet efter att han gått sträckan mellan Zachs lägenhet och fiket minst tjugo gånger. Väl inne i sin lägenhet hade han letat i minsta vrå för att sedan vandra sträckan mellan sin lägenhet och fiket minst tjugo gånger också. Han hade gått in i varje fik i området i hopp om att de hade missförstått vilket fik de skulle vara i. Men ingenting. Det var som om han var spårlöst borta.
När det började närma sig eftermiddagen hade han börjat överväga att ringa polisen vilket han också skrivit till Matthew kanske för att få nån slags bekräftelse från honom om att det var det rätta steget att gå.
Vilket det också hade varit.(?) Och han hade ringt för att anmäla honom försvunnen.
Resten av den situationen hade han väldigt få minnen om. Han hade svarat på frågor i oändlighet kändes det som och han hoppades att de tog honom på allvar.

Det hade gått tre dagar och ingen hade hittat honom, Benjamin hade suttit helt paralyserad en lång stund den dagen tills det hade slagit honom med sån kraft och övertygelse att han inte kunde ignorera detta- hans familj.
Han hade tagit sig dit på tio minuter, på nått konstigt vänster och slagit upp dörren till huset.
"Johannes. " Hade han skrikit när han kommit in i huset. Hans far mötte honom i total chock.
" Benjamin?" Sa han och Benjamin bara tittade på honom. "Vart är Zacharias far? " Hade han frågat, han hade ingen aning om hur många gånger eller i vilket ljudvolym och tillslut hade hans far tappat kontrollen.
" Borta från ditt liv Benjamin." Sa Johannes i en iskall röst och i hans huvud såg han miljoner scenarion. Den han hade fastnat vid var att de hade dödat honom och gjort sig av med hans kropp.
Och Benjamin bröt ihop. Han sjönk ned på knä, med tårar rinnandes ned från kinderna.
" För honom tillbaka far. Jag gör vad som helst. " hade han i timmar kändes det som bett om.
Hans far hade inte gett honom det han ville ha, oavsett vad han hade erbjudit i retur.
Ge tillbaka honom och jag lovar att aldrig prata med honom igen.
Låt Zach vara, jag flyttar till en annan stad, ett annat land en annan världsdel.
Han hade erbjudit att gifta sig med vem dem än ville, gå den utbildningen dem ville och leva det livet dem ville. Så länge Zach kom tillbaka.
Men ingenting hade fungerat, i vissa fall hade Johannes bara skrattat, i andra hade han inte ens brytt sig om att svara.
"Låt mig dö pappa bara du lämnar tillbaka honom. " Detta var det sista han hade sagt och det hade påverkat Johannes. Han hade dragit upp Benjamin på fötterna och knuffat honom mot dörren.
" Jag kan inte göra någonting för din älskade Zacharias för jag har inte sett honom sen middagen. Var en man och samla dig." Var det sista Johannes sagt innan dörren öppnades och Benjamin befann sig på trappan utanför dörren.

Han hade inget minne för hur han tagit sig hem men på ett eller annat sätt hade han tydligen gjort det, det var den femte dagen efter Zachs försvinnande och han satt i sin soffa och bara stirrade in i väggen. Han hade samlat sig, han hade inte gjort någonting sen han varit hos sina föräldrar förutom att svara varje gång polisen hört av sig, men inget nytt hade uppkommit.

Zacharias hade ingen aning om hur länge han varit där. Det kunde vara några dagar, en vecka, en månad, han visste inte. Det kändes som en evighet i vilket fall som helst. Det verkade omöjligt att hålla koll på tiden, och han hade knappt någon koll på ifall det ens var dag eller natt - tyget för fönstret var tjockt och det blev aldrig riktigt ljust i rummet, som alltid var försjunket i något slags halvdunkel. De första dagarna hade varit panikartade, något som knappt lugnat ner sig utan snarare blivit värre och värre i takt med att inget hände. Hur länge skulle han behöva vara i det här helvetet? Skulle han behöva dö här? Rädslan växte sig egentligen bara starkare och starkare. Här fanns heller inget annat att göra än att tänka - eller jo, efter ett par dagar hade han fått en bok. Men det var ingen idé att försöka koncentrera sig på det, plus att det knappt var ljus nog för det.
Han hade lärt sig relativt snabbt att det inte var någon idé att föra oväsen, det tjänade ingenting till. Det enda han fick ut ifrån det var blåmärken. Han hade trott det skulle lugna sig då han höll sig tyst, men det visade sig att han enligt dem gjort något fel bara dem skulle in och lämna mat. Vilket dem inte gjorde alltför ofta, på både gott och ont - han verkade ha smalnat av enormt bara på den veckan som gått.

Benjamin hade försökt att göra något mer produktivt men det fanns inget han kunde göra.
Polisen hade varit tydliga med att bristen på en lösensumma var något ovanligt, konstigt. Benjamin hade inte sagt nått, han visste inte vad lösensumman skulle kunna vara om de någonsin skulle be om det men han visste att han skulle betala den oavsett vad.
Men när det gått en vecka verkade polisen mer angelägna om att finna hans kropp än att finna honom. Och detta fick Benjamin att tappa det helt. Kroppen? Han ville inte hitta någon kropp. Han ville hitta honom. Han ville hitta honom nu. Hela han, levandes, med ett hjärta som fortfarande slog.
Han övervägde att åka tillbaka till sina föräldrar men insåg att de inte var föräldrar. De var snarare en mardröm som uppenbarligen hatade honom så mycket att de fann det lämpligast att bryta ned honom helt och hållet.
Isabella hade försökt ringt men han hade inte svarat, han ville inte tala med henne, inte med någon om det inte var polisen eller hans Zacharias.

Isabella satt vid matbordet och fann att det var en väldigt konstigt stämning. Hon hade varit hemma den dagen Benjamin kommit hit men hon hade inte förstått vad det handlat om och hon hade försökt tala med Isak om det som verkade vara helt ointresserad. Hon svalde hårt, ursäktade sig från bordet och gick in i deras fars kontor, snarare smög in. Och fann en adress nedskriven på ett skrynkligt papper.
Det tog henne ungefär en timme att ta sig till adressen och väl där fann hon en övergiven byggnad och ingen som fanns där. Hon sökte runt omkring byggnaden men såg bara ett fönster till en källare som verkade vara övertäckt med tyg. Hon tog sig in i byggnaden och fann en dörr som var låst. Det tog en stund men tillslut lyckades hon få upp låste och dörren och såg bara en skepnad av en person där inne innan hon började springa därifrån. Vad i hela friden?

Till en början hade Zach vågat hoppas varenda gång han hörde någon vara utanför, han vågade hoppas på att han skulle bli räddad av någon. Men efterhand hade också det hoppet släckts, och även nu när han hörde någon utifrån så räknade han bara med att de var männen som höll honom där som var utanför. Också när dörren öppnades ryggade han först instinktivt bakåt, och det var först när någon sprang därifrån och lämnade dörren öppen som han insåg att det inte var hans vakter. Vem i hela friden hade det varit?
Det krävdes en enorm uppoffring av mod för att våga gå ut, för av någon anledning trodde han nästan att det skulle vara någon slags hemsk fälla av vakterna, för att se ifall han skulle försöka rymma. Men otroligt nog såg han ingen där när han på ostadiga ben tog sig ut dit, och på något vis lyckades han springa ut. Han visste inte hur benen ens bar honom, men han ville bara så långt därifrån som han bara kunde komma. Han visste inte riktigt hur långt han sprang, men det kändes som om benen snart inte skulle bära honom en meter till - men dem hade också känts så ända ifrån början, när han sprang därifrån. Han hade lyckats ta sig fram till nåt kafe eller restaurangaktigt som låg där, och han gav sig in där. Kanske att han kunde få hjälp där, för han hade ingen aning om vad han skulle göra eller ta vägen eller vad som hade hänt medans han varit borta. Eller ens hur länge han varit borta. Han kunde tänka sig att det var något av en syn där han kom, han kunde ju tänka sig hur han såg ut efter en vecka där - blek, smal som en pinne och med jagad, livrädd blick. Han visste inte vad han skulle säga, men han behövde tydligen inget säga heller. Personen bakom receptionen såg upp och rynkade pannan då hon fick se honom, något som dock försvann då hon verkade känna igen honom.
"Det är ju du, du som var försvunnen? På tvn?", sade hon förvånat och Zach förstod ingenting. Hade dem efterlyst honom, eller vad hade hänt? Han kunde knappt tänka klart heller. Kvinnan - som såg ut att vara i 60-årsåldern och en typisk "mormors-figur" - kom snart fram till honom.
"Kom, jag hjälper dig vännen. Jag ska ringa polisen strax. Vill du ha något?", frågade hon vänligt, hjälpte honom in bakom disken och in i något slags personalrum där han fick sätta sig ner på en soffa. Han hade ingen aning om vem hon var, men ändå var han något fantastiskt tacksam för hennes hjälp och hur vänlig hon verkade. Han nickade tyst.
"Kan jag låna en telefon?", fick han något hest fram, insåg att han nog inte ens pratat de senaste dagarna. Kvinnan nickade genast.
"Självklart", sade hon, kom strax tillbaks med en mobiltelefon som hon räckte honom medans hon hade någon egen som hon verkade ringa polisen i. Det gjorde inte Zach något, han antog att han ändå tydligen skulle behöva prata med dem. Men det spelade ingen roll nu, det var bara en sak som spelade roll.
Han måste få höra hans röst. Med darriga händer knappade han in Benjamins nummer och ringde.

Benjamin hoppade nästan till av förvåning när mobilen började ringa. Han hade ju nyss talat med polisen och ett litet litet hopp tändes. Kanske bara kanske hade någon hittat honom. Han ryckte åt sig mobilen och kände inte igen numret men han tryckte på grön lur och pressade telefonen mot örat.
"Hallå? " Sa han lite försiktigt och oroligt.
Det kanske var någon typ av försäljare. Eller hade lösensumman äntligen kommit? Han kände hur hans hjärta nästan hoppade ut ur bröstet på honom av ren rädsla. Men han svor också inombords, det var säkert bara nån telefonförsäljare och här satt han och började få upp nått typ av hopp. Vad idiotiskt.
"Benjamin här." Sa han sedan lite mer allvarligt för att poängtera för den förmodade telefonförsäljaren att han inte var intresserad, inte alls.

Att höra hans röst fick Zach att till sist tappa det helt. Som om att höra honom fick honom att till sist inse fullt vad han varit med om, och att han faktiskt var ute därifrån. Och som han hade längtat efter att få höra hans röst, efter att få se honom. Han var Zachs trygghet och fasta punkt, och för tillfället var han fullkomligt livrädd. Först nu kom tårarna, och han var glad att han redan satt ner - annars tvivlade han starkt på att benen skulle ha hållit honom uppe. Det gick en kort stund då han inte fick fram något, bara att höra honom hade fått honom att helt glömma bort allt det han velat säga. Men något måste han säga ifall inte Benjamin skulle lägga på igen ju.
"Snälla, kom hit", fick han till sist nästan viskandes fram, det var det enda han kunde komma på för tillfället.