PRS Lupple och Emma07

Benjamin stirrade irriterat ut genom rummet när det var tyst i andra änden och tänkte precis lägga på när han hörde Zachs röst. Han hörde Zacharias. Zacharias levde, han fanns någonstans.
Det var som om hela hans kropp fastnade i nån extrem chock men också blev så fylld av lycka, adrenalin att han sprang till dörren med stela rörelser. Fick på sig ett par skor och tog sin nyckelknippa och sprang mot bilen. Väl framme vid bilen vilket tog kanske inte ens en halv minut insåg han att han behövde svara.
"Älskade du. " Fick han fram och låste upp bilen och tvingade i bilnyckeln i tändningslåset och började köra.
" Vart är du?" Sa han och kände hur hans hjärta slog dubbelt så hårt, dubbelt så snabbt. Hur hans andning verkade vara mer besvärad. Och han kände tårar rulla ned för kinderna. Antagligen av lycka att han befann sig någonstans och hade en telefon.

Zacharias fick visserligen inte svar på länge, men det bekymrade honom inte. Han svarade. Han skulle komma. Han skulle få träffa honom igen, mer än att bara höra hans röst. Och det fick nästan tårarna att rinna allt snabbare nerför kinderna. Trots att han nu var fri igen, började sviterna av allt som hänt komma ikapp honom och alla panikkänslorna med det. Och att han var påväg var åtminstone det enda som lyckades lugna honom.
"Jag vet inte, nåt fik nånstans, jag bara sprang, jag vet inte", fick han fram, insåg att han bara babblade på. Visserligen var det ju Zach, men inte riktigt hans vanliga röst. I vanliga fall var den självsäker, rätt stark och så. Nu däremot var den rädd, svag och ostadig. Han såg sig snabbt runt, nånstans måste namnet finnas på stället. Och mycket riktigt fick han snart se en meny eller något i den stilen.
"Grannnys pies", sade han, där stod åtminstone namnet på ett ställe.

Benjamin hörde att det var han, han skulle känna igen Zachs röst i alla tillstånd men han ton oroade honom. Han hade alltid varit den starka av dem två men nu lät han inte lika stark och han kunde inte påstå att han förväntade sig något annat, det fick honom bara att besluta att han behövde vara stark för honom. Oavsett vad det skulle kosta.
Han torkade frustrerat bort sina tårar på kinderna och drog några djupa andetag och började köra.
"Okej. Men stanna där du är nu älskling. Jag hittar dig." Sa han och hörde ganska snart namnet. Grannys pies, han kände igen det namnet så himla väl. Hade han varit där någon gång? Eller bara läst om det någonstans?
"Jag är på väg. " Sa han mjukt och svängde av, satte mobilen på högtalare och skrev in namnet på sin gps och fick snart fram en rutt som han började köra efter.

Ungefär tjugo minuter senare svängde han in på parkeringen till Grannys pies. Och det var avspärrat och hur mycket poliser som helst där. Han kastade sig ut ur bilen och sprang mot avspärrningarna.
"Herrn, du kan inte gå in. Detta är en brottsplats. " Sa polisen och Benjamin bara tittade på honom.
"Min pojkvän är där inne, jag måste dit. " Sa han innan han tvingade sig att springa in under avspärrningen innan polisen svarat och smällde upp dörren och såg Zach. Det var Zach men mer som en skugga av honom. Han tvingade sig fram mellan alla poliser och sprang fram och slängde armarna om Zach.
"Älskling."Viskade han och höll honom hårt och tätt intill sig.

Zach kunde inte ens förklara hur otroligt lättad han var. Att han var påväg, för trots att polisen hade kommit dit så hade han kändes det som om hans räddning kom först med Benjamin.
"Tack", sade han tyst, fick strax lägga på då en kvinnlig polis kom för att prata med honom. Han kunde ärligt talat inte säga mycket, för han visste inte mycket alls mer än insidan av det stället han varit på. Men han var otroligt tacksam över att hon inte frågade så mycket nu - bara lite överskådliga saker, och sade att han istället skulle behöva komma in och berätta mer detaljer till stationen nån dag. Just nu ville han bara ha lugn och ro. Hon var fortfarande kvar då Benjamin kom, men var omtänksam nog att gå undan lite och lämna de båda åt varandra. Zach glömde allt annat när han dök upp, gömde sig nästan i hans famn, tryckte sig in hos honom och det var som om det brast igen och tårarna började rinna åter igen. Han kunde tänka sig att han inte såg ut som sig själv, men det spelade ingen roll - han var här. Till slut. Han fick inte ens fram nåt ord, utan borrade bara in ansiktet emot hans tröja.

Benjamin kände hans kropp mot sig och det var den enda trösten han behövde för tillfället. Han hallucinerade inte detta. Hans älskade Zacharias befann sig här, i hans famn. Han lutade huvudet mot hans huvud och pussade honom lätt på håret och smekte hans rygg i hopp om att kunna trösta på nått sätt.
"Jag älskar dig så mycket." Viskade han och höll sina ögon slutna och höll i honom, höll om honom.
" Jag är här." Viskade han för han ville att han verkligen skulle veta om det. Verkligen skulle veta att det var sant.
Han kunde stå såhär i timmar och kanske var det vad han gjorde. Han visste inte och han brydde sig inte. Det enda viktiga var Zach. Han kände hur det brände innanför hans ögonlock men han ville inte gråta för detta handlade inte om honom och hans mående utan om Zacharias mående och om honom.

Zacharias snyftade tyst till och drog ett djupt, darrigt andetag. Han måste försöka samla sig lite. Han kände sig helt söndertrasad inombords, men det betydde inte att han behövde bete sig hur som helst.
"Jag älskar dig med", viskade han tyst tillbaks, visste inte hur länge han stod där i hans famn. Men till sist drog han sig undan och drog ännu ett djupt andetag, kände sig nu nästintill tom inombords. Som om alla känslor bara runnit ur honom nästan, och han var fullkomligt slut - att benen ens bar honom var ett under. Han var långt ifrån okej, men det var som om allt det där var avstängt för stunden från att tidigare ha varit illa.

Benjamin lät honom dra sig undan även om han helst av allt ville hålla kvar omkring honom. Han såg på honom med oro i blicken och han kände hur han hatade sig själv för att hans föräldrar hade gjort detta.
Att allt var hans fel. Men han försökte tydligt dölja dessa tankar. Zach behövde inte tänka på det nu. Han gick fram och torkade försiktigt bort tårarna från hans kinder.
Han önskade mer än något annat att han skulle kunna dra allt detta, all rädsla och alla minnen från denna händelse ur honom och begrava dem på botten av havet. Men han hade ingen som helst möjlighet att göra det.
"Du borde ringa din bror. Han har varit orolig. "Viskade Benjamin och såg på honom. Han misstänkte att Matthew hellre skulle höra från Zach direkt än från Benjamin.
"Annars kan jag ringa." Sa han tyst och såg på honom. Det var helt upp till Zach men oavsett vad så behövde Matthew komma hit.

Zacharias hade svårt att ens beskriva hur han kände sig. Som om där fanns tusen olika känslor men ändå inga. Han gissade att det på något konstigt vis var hans kropp som bara stängde av det, som inte orkade mer. Den hade nog med allt det fysiska - han var tydligt utmärglad och inte riktigt lika tydligt blåslagen - och dessutom all psykisk smärta på det.
"Jag.. Jag orkar inte nu. Men du kan ringa om du vill", sade han, skulle han vara ärlig visste han inte om han ens orkade träffa honom nu. Men han insåg att han verkligen borde det med tanke på hur oroliga de borde ha varit. Han såg tacksamt på honom av hans gest, men ändå lös rädslan ännu igenom. För hur han än försökte skulle han inte kunna sudda bort alla minnen, och inte ens Benjamins sällskap kunde göra det bra.
"Jag vill bara hem och ta det lugnt", sade han, insåg också att han ville få vara ifred. Efter allt som hänt kände han sig på helspänn, som om han inte kunde slappna av med andra där och att han med det också på något vis stötte bort Benjamin fick honom att inse hur illa det faktiskt var.

Benjamin tog upp sin telefon vid hans ord och klickade in Matthews nummer och ringde det.
Han studerade Zach noga medan signalerna gick fram. Han ville hem, han orkade inte. Han visste inte vad det hade med honom att göra eller snarare vad det inte hade med honom att göra.
Det han däremot kände var att det var väldigt konstigt mellan dem två.
Hans känslor fanns det inga tvivel om men han hade miljoner tvivel om detta verkligen var rätt, att döma av hur Zach såg ut nu var det så himla fel.
Om han försvann ur Zachs liv oavsett hur ont det gjorde så skulle hans föräldrar inte störa honom, de hade ingen anledning och om hans försvinnande kunde hålla Zach säker var det ett pris han var villig att betala.

Zach ville så mycket. Han ville klamra sig fast vid Benjamin och aldrig släppa honom igen, bara få försvinna helt och hållet hos honom och gå gömma sig i hans trygga famn igen.
Men han vågade inte. Han kände sig nästan som förlamad eller förstenad, den här rädslan hade honom i ett stenhårt grepp som fick honom att till och med ta avstånd ifrån Benjamin. Och han hatade det, men samtidigt var det i något slags desperat försök att hålla sig säker. Blicken flackade nervöst runt lite.

Matthew hade nyss kommit hem ifrån jobbet då han nåddes av Benjamins samtal, svarade genast - kanske att de till slut hört av sig om en lösensumma eller något?
"Ja?", svarade han genast, samtidigt som en del oro också letade sig fram - tänk om polisen hört av sig om det värsta tänkbara?