PRS Lupple och Emma07

Benjamin hörde hans bror i andra änden av telefonen och svalde hårt.
" Han är hittad. Vi är på Grannys Pies. Han är skakad och så men lever. " Sa Benjamin tyst och såg hur Zach flackade med blicken.
Han var rädd, han kunde se det så tydligt men han visste också att på nått sätt var Benjamins närvaro det som gjorde honom rädd.
Självklart var han rädd för det som hänt med all rätt. Han hade garanterat fått utstå så otroligt mycket hemska saker och allt för att han älskade Benjamin och Benjamin älskade honom med hela sitt hjärta.
Han svalde hårt och vände bort blicken från Zach och backade lite ifrån honom även om det tog emot något otroligt.

Matthew stannade genast till, det här hade han inte ens vågat hoppas på - han var äntligen hittad.
"Åh, äntligen. Jag kommer direkt", utbrast han lättat innan han lade på, gick genast ut emot bilen igen för att köra ditåt.

På något hemskt sätt blev Zach nästan lite lättad då han backade undan, vilket minst sagt gav honom dåligt samvete och han hatade sig själv för att han kände så. Men rädslan fick hela honom i uppror. Han som brukade vara vågad och glad skulle nu helst bara krypa ihop till en liten boll i något hörn.
"När tror du jag kan få komma hem?", frågade han tyst, tvingade sig själv att vända upp blicken till honom igen.

Benjamin la tyst på och la undan mobilen och tittade mot Zach. Det kändes som hela hans kropp slets sönder inifrån och ut att se honom såhär. Att se honom verka slappna av desto längre bort han själv gick.
Det var den värsta känslan han någonsin känt och han kände också hur marken verkade skaka, som om den var ostadig.
Han svalde hårt och såg på honom när han verkligen vad det verkade som fick kämpa för att se på honom.
" När de har ställt alla sina frågor och någon undersökt dig. Du vet fysiskt för att se så du inte behöver vård. " Sa Benjamin tyst och kände sig nästan lite kort i tonen vilket bara var idiotiskt.

Zacharias hade otroligt dåligt samvete för att han kände och betedde sig såhär. Visserligen borde det vara befogat med tanke på vad han gått igenom, men ändå kände han sig hemsk som gjorde så mot sin älskade Benjamin. Det var ju inte hans fel, han älskade honom så otroligt mycket. Men på något sjukt vis var det också hans vis att skydda honom, skydda honom ifrån att behöva plågas av alla de saker som plågade Zach. Han nickade tyst, verkade nästan bli ännu mer avskärmad utav hans korta ton - som om han stängde av lite för att skydda sig utav det. Han insåg att han borde säga något också, men visste inte vad.
Jo. Han visste det, men det gjorde så otroligt ont i honom. Att han skulle behöva säga det, göra det, emot sin älskade Benjamin. Som betydde precis allt för honom, men ändå stötte han bort honom. Han hatade nästan sig själv för det. Han slog ner blicken.
"Jag vet inte ifall jag klarar att fortsätta längre", sade han till sist tyst, visste att han inte skulle behöva förklara mer. Att han inte skulle behöva förklara att han menade mellan dem två.

Benjamin tänkte be om ursäkt för att han varit så kort i tonen man han hann inte fören Zach sa nio ord till honom som bröt sönder hela golvet han stod på, inte bara bröt sönder det, utan smulade det till obefintliga bitar. Och han föll, och föll och föll lite till tills han flöt runt i totalt mörker.
Hans misstänkte att ifall hjärtat kunde fysiskt brytas sönder som ben så skulle så mycket knäckande ljud höras precis nu. Han tittade på Zach oförmögen att gråta, skrika eller ens säga ett ord. Det kändes till och med svårt att andas men han visste att det var det bästa.
Det skulle hålla Zacharias säker och just nu var hans säkerhet det enda som spelade någon roll. Så länge han var säker så spelade ingen annat någon roll.
"Jag vet. " Sa han och försökte le, försökte lätta upp stämningen.
"Din bror är på väg." Sa han och steg fram och gav honom en lätt puss på pannan innan han vände om och gick ut från fiket och tillbaka till sin bil.
Att han hade lyckats stå, lyckats gå var för honom en gåta. Att ha nu satt i sin bil och började köra därifrån.

Ifall han hatat sig själv för hur han varit innan, var det ingenting emot vad han gjorde nu. Inte bara för sin egen skull - för även om det var det bästa visste han inte hur han skulle ta sig igenom det, hur han ens skulle klara sig utan sin älskade Benjamin. Men för att han ens gjorde det här emot honom, den tanken var värre än något annat. Han bet ihop tänderna hårt i hopp om att kunna hindra tårarna som återigen hotade med att dyka upp, för han ville inte förlora honom. Han behövde honom, men det gick inte. Dem kunde inte, det måste bli såhär. Men Benjamin verkade åtminstone på något vis förstå honom, och det gjorde det åtminstone pyttelite bättre. Men det var nästan obetydligt. Han följde honom med blicken då han gick iväg, kände det som om han gled längre bort ifrån honom för varje steg på så många fler vis än fysiskt. Han ville springa efter och säga hur mycket han ångrade sig, men han stod som fastfrusen ända tills den kvinnliga polisen åter kom tillbaks för att prata med honom.
Och det blev en hel del prat med polisen det närmsta, han var där flera gånger i veckan för förhör, info och allt möjligt. Det var ju självklart bra att dem följde upp på det viset, men samtidigt så önskade han att dem kunde lämna honom ifred. Men ärligt talat var det nog inte helt och hållet bra för honom att vara helt själv hela tiden heller, även om han föredrog det. På något underligt vis verkade han fortsatt trycka undan alla känslor, bara lägga locket på allting som hotade att koka över även om det aldrig skulle hålla i längden. Försöka tvinga sig att glömma alla minnen ifrån kidnappningen. Försöka glömma alla skuldkänslor och hur otroligt mycket han saknade Benjamin. Det var något som bara förvärrats efter det där brevet han fått. När han först fick det förstod han ingenting, hade han vunnit en tävling han inte ens deltagit i? Men sen insåg han vem det var som låg bakom. Benjamin hade anmält honom - han hade ju glömt kvar ett ritblock där som han aldrig hämtat. Det kunde inte vara någon annan. Det orsakade rena rama kaoset av känslor inom honom, och den dagen var han rena vraket. Men tills nästa dag hade han lyckats samla sig mer, hade lyckats trycka undan alla känslor igen och fortsätta gå runt i sin dvala. Men han kunde inte låtsas att allting var bra, för det plågade honom ändå något enormt allt som hänt. Nätterna var bokstavligt talat rena mardrömmen - om han lyckades somna bestod sömnen mest utav mardrömmar. Och han fick knappt i sig någon mat. Hans matlust var helt obefintlig.

Den dagen han kommit hem från en av de mest jobbiga dagarna i hans liv hade han bara suttit. Han hade gråtit, skrikit, möblerat om hela lägenheten eftersom han kastat saker omkring sig i ren frustration. Han visste varken upp eller ned och han hade förbjudit sig själv att tänka på det namnet. Att ens tänka på honom. Även om det var nästintill omöjligt.
Detta hade hållit på långt in på natten tills han bara hade kraschat på golvet och sovit. När han vaknade dagen därpå var han övertygad om att allt var en dröm, en hemsk hemsk dröm men han hade insett sanningen då han hittat hans ritblock. Hans första tanke hade varit att klippa sönder boken, riva sönder den, strimla den men så satt han där redo att riva sönder den när han insåg att den nog var en av hans mest värdefulla saker. För den var hans. Han hade burit runt på den, sovit med den tills han hade sett reklamen om en stor tävling för tecknare och hade utan att ens tänka skickat in teckningarna under hans namn, han visste inte riktigt varför men han visste att han behövde göra det.

Den första veckan hade varit kaos, han hade varit upp och ned precis hela tiden och skällt ut människor för att de nästintill befann sig i hans närhet och i skolan hade han blivit vänner med ett väldigt härligt gäng som hade dragit med honom på en fest, en vanlig tisdagskväll. Och han hade insett att alkohol var det bästa som uppfunnits någonsin. Och hans nya vänner verkade tycka att han var en riktigt rolig person för de fortsatte att bjuda med honom på fester och han tog med sig alkohol till dem som tack vilket de verkligen verkade uppskatta.
Det var efter en fantastiskt rolig fest som han satt hemma och insåg att han låg efter i skolan och han kände ingen som helst panik över det. Det var ju bara skolan- men han tvingade sig själv att lova att i alla fall försöka befinna sig på skolan någon gång veckan därpå.

Festerna fortsatte, det var den bästa verklighetsflykt han någonsin varit med om och alkoholen hade gjort honom modigare. Han hade till och med varit med i slagsmål även om han inte varit speciellt bra på det eftersom han var den som blivit nedslagen i slutändan. Men det var okej tills vännerna han skaffat beslutade att inte bjuda med honom något mer. Detta var tredje veckan in efter den där händelsen och han satt, blåslagen i lägenheten och så otroligt bakfull och bara grät. Han hade stirrat på hans nummer i timmar. Försökt övertyga sig om att skriva något, ringa. Eller bara göra något men när han väl fick modet att göra det så mindes han att det var för hans säkerhet detta var verklighet och han kastade undan telefonen, reste sig och tog fram ett glas och fyllde på det med alkohol och tog några klunkar medan han studerade ett par väldigt annorlunda cigaretter som hans kompisar eller ja före detta kompisar lämnat. Han misstänkte vad det var men han var inte säker. Inte alls.

Zacharias hade knappt ens gjort någonting efter det som hänt. Eller ja, han hade tvingat sig att göra det han måste som att handla. Men han hade varken varit i skolan eller någon annanstans, inte heller umgåtts nåt med vänner och knappt heller med Matthew även om brodern försökt. Han visste att han inte gjorde något bättre med att isolera sig, men det kändes som om det var den enda lösningen. För varje liten sak påminde om Benjamin.
Det enda han egentligen gjorde var att teckna, det var det enda stället där han faktiskt gav utlopp för och ens erkände sina känslor. Annars låtsades han nästan som om de inte fanns, i ett desperat försök att slippa undan all smärta och skräck även om han var som helt apatisk.
Men det gick inte längre. Det gick inte en sekund till. Och anledningen till det var när han bläddrat igenom sitt ritblock och insett att nästan allt han ritat var av Benjamin. Och det hade skakat om honom, fått honom att inse att han inte ville leva utan honom. Ett liv utan honom var inte värt det, de tre senaste veckorna var bevis på det. Och det fick precis allt att rämna, som om marken under honom bara rasade. Han klarade det inte längre, klarade inte av att gömma alla känslor. Klarade inte av att glömma allt som hänt längre, och bara det var nog för att han skulle bestämma sig. Han var tvungen att gå igenom alla minnen, för att kunna gå vidare. Och han visste att han inte skulle ens klara av att ta sig levande igenom det utan Benjamin. Han var hans klippa, och Zach kände sig som om han var på den svartaste botten och behövde honom mer än nånsin. Och då spelade inte hans säkerhet längre någon roll - han skulle ändå inte ens klara sig om han fortsatte såhär.
Det var det som fick honom att till sist våga ringa, efter en hel dag fylld av skräck, gråt och ångest. Men till sist gjorde han det, tryckte på den där gröna lilla luren och ringde till sist upp hans nummer.

Han satt och luktade på dessa cigaretter när telefonen ringde och han stirrade länge åt det hållet och lyssnade till signalerna men de slutade aldrig att ringa och han gick argt fram och tog upp mobilen och såg vem det var.
Det var han som ringde.
Han kunde känna att han skakade och han upplevde en stark smärta i benen innan han förstod att han hade fallit ned på knä.
Det fanns egentligen ingenting att fundera på, självklart skulle han svara men han visste inte riktigt vad han skulle säga. Han slöt ögonen hårt, tryckte på grön lur och pressade telefonen mot sitt öra.
Oförmögen att tala, så satt han bara tyst med telefonen mot örat och kände tårarna rinna.
Han försökte komma ihåg hur man gjorde när man andades och det kom tillbaka till honom när han lyckades yttra ett enda ljud.
"Mm? " Han var inte kapabel till att säga något annat och han funderade starkt på att lägga på för att höra vad det än handlade om, att höra honom skulle bryta den sköra, falska och redan rätt spruckna fasad helt och han visste inte om han någonsin skulle kunna resa sig. Han hade ju befunnit sig i det svarta hålet- bara flutit omkring sen dem där orden var yttrade.

Under de långa signalerna som gick fram, visste han inte hur många gånger han var nära på att lägga på. Men han var tvungen att göra det här. Men tänk om han redan gått vidare, tänk om han inte ville veta av honom längre? Bara tanken fick det att knyta sig i bröstet på honom.
"Hej", sade han tyst då han äntligen, äntligen sade något. Han hade inte vetat helt vad han skulle säga, men att höra hans röst fick både tårarna och orden att börja rinna. Han drog efter andan.
"Förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt. Jag har varit en idiot. Jag var så jäkla livrädd, och jag trodde du skulle ha det bättre utan ett vrak som mig. Men jag vill inte leva utan dig, jag mår helt åt helvete och jag tror inte ens jag tar mig levande ur det här utan dig. Snälla", viskade han nästan desperat fram, orden bara rann ur honom i takt med tårarna och han visste att han babblade på - men han måste låta honom veta, det kanske var den enda chansen han fick.