PRS Lupple och Emma07

Benjamin höll nästan krampaktigt i telefonen, och att höra ett enda ord från honom, ett enda litet hej fick honom att tappa det helt. Han kände tårarna rinna och han skakade.
Och sen så fortsatte han, han hörde vad han- han förstod vad han menade men han kunde inte svara även om det fanns miljoner saker han ville säga. Han ville förklara hur mycket han älskade honom.
Att han inte brydde sig det minsta om vilket skick han befann sig i bara han var hos honom, bara han kunde vara där. Hos honom. Bara de var tillsammans sen var resten bara småsaker, att tillsammans kunde de överleva allt.
Men han kunde inte få fram ett enda ord, och han försökte han försökte föra sina tankar till munnen och få munnen att säga dem. Men hans röst bar inte den fanns inte ens.
Men hans ben verkade fungera för de rörde sig redan mot hallen, och snart hade han sina skor på sig och var ute ur lägenheten. Låste den och började springa.
Han lyckades trycka bort samtalet och fortsätta att springa trots att hela hans kropp värkte och han befann sig snart utanför Zacharias dörr och han kunde inte knacka eller ringa på utan han ryckte bara upp dörren och stapplade in i lägenheten för att finna honom. Och snart så såg han honom och han stod bara där och tittade. Han försökte tvinga sig att gå framåt men nu var det som med rösten förut benen fungerade inte men han lyckades hitta sin röst och lyckades säga ett ord som sa allt.
"Zias." Viskade han.

?

Att han först inte fick något svar oroade Zacharias något hemskt, men att han till och med lade på var värre än vad han hade kunnat tänka sig. Han kunde inte tolka det på nåt annat vis än att han inte längre ville veta av honom, och det fick de spillror som fanns kvar av hans liv att fullkomligt rasa och smulas sönder till obefintliga bitar.
Hans älskade Benjamin ville inte veta av honom. Han hade varit hans stora hopp, och han kunde inte tänka sig hur han ens skulle klara av att ta sig ur det här. Han satt kvar och stirrade på mobilen som han höll i väldigt skakiga händer i knät och med tårarna rinnande. Han kunde inte fatta det. Han satt fortfarande kvar på samma vis när han dök upp, och Zach kunde inte tro sina ögon - först bara stirrade han på honom.
Det där ordet. Det betydde mer än hela världen för honom, och det fick allt att falla på plats på något vis. Till sist rörde han på sig, för att utan ett ord rusa fram och nästan krampaktigt klamra sig fast vid honom. Hela det här var egentligen så olikt honom, ett tecken på hur illa han egentligen haft det - inte kramen, kramade honom brukade han gärna göra. Men han riktigt klamrade sig fast, som om han var livrädd att han skulle försvinna igen. Men också hur tyst och uppenbart förstörd han varit då han kommit in, en stark kontrast emot den självsäkra, vanliga starka Zach. Och han var nästan ännu mer pinnsmal än direkt efter kidnappningen.

Benjamin såg honom rusa fram och han fångade in honom i en hård och tätt kram. Han kände hur han klamrade sig fast vilket var olikt honom. Väldigt olikt honom men det som oroade honom mest var hur liten han var.
Han höll sina ögon slutna och tårarna rann ned för hans kinder och hans ben orkade inte bära honom längre och han sjönk ned på golvet med ryggen mot väggen men han släppte inte taget om Zacharias utan tvingade ned honom på golvet med sig och försökte dra honom närmare sig.
Han hade inga ord, inga alls utan han höll bara i honom, om honom och lutade sitt huvud mot hans huvud och försökte få hela sin kropp att omsluta honom. Han hade varit rädd, det förstod han men uppenbarligen hade han ju inte blivit mindre rädd på den tiden de varit isär.

Zacharias kunde knappt beskriva den fantastiska känslan det innebar att äntligen få vara i hans famn igen. Det var som om att han var hemma igen, det var där han hörde hemma och där han kände sig trygg. Han blev lite lättad då Benjamin drog med honom ner på golvet istället, för han litade inte helt på sina egna ben och det gjorde det lättare att kunna vara ännu närmare Benjamin. Han klamrade sig fortfarande ordentligt fast vid honom, borrade in ansiktet mellan hans axel och hals ungefär. Som han hade saknat hans fantastiska doft och känslan av hans armar omkring sig.
Han visste inte hur länge dem bara satt där, utan att säga något och med armarna om varandra. Till sist hade åtminstone Zacharias tårar slutat rinna, och han lyfte försiktigt på huvudet bara för att kunna se på honom ordentligt.
"Jag är så ledsen", viskade han fram, han kände en enorm skuld för att han hade sagt så till Benjamin och lämnat honom.

Efter mycket om och men hade Benjamin tillslut lyckats få kontroll över sina tårar. Han visste inte om det var för att Zacharias helt enkelt fanns där och gav honom något stabilt att hålla fast vid eller om det var så att hans tårar helt enkelt tagit slut.
De hade kunnat suttit där de satt i timmar och han brydde sig inte. Det enda han brydde sig om var att han befann sig där hos honom. Att han hade honom i sin famn, att hans armar var omkring honom.
Det var ett krampaktigt tag Zacharias hade om honom och han brydde sig inte om det heller. Han brydde sig inte om att hela hans kropp värkte av hans armar eftersom de tryckte mot hans blåmärken för den smärtan var ingenting emot vad han hade känt de senaste veckorna och nu bit för bit, även om de var dem minsta bitarna så kunde han nästan känna hur de liksom försökte falla på plats.
Hur mörkret han befunnit sig i blivit om än bara nyansen ljusare och allt var för att Zacharias var i hans famn igen.
Han kände hans blick mot sig och han mötte den, torkade försiktigt hans kinder med sin hand och fick ett leende på läpparna, även om det var det minsta leendet. Han kunde se honom igen, hans vackra, underbara, älskade Zias.
"Jag med." Viskade han tillbaka och pussade honom försiktigt på pannan.
"Duscha sen äta älskling." Viskade han tyst och såg på honom. Han behövde duscha, han behövde äta och han tänkte inte göra det utan Zacharias- aldrig.

Han kunde inte påstå att Benjamin skulle ha magiskt ha helat honom helt plötsligt och fått allting skinande bra igen, absolut inte. Han räknade med att all den här smärtan, ångesten och rädslan skulle finnas kvar för lång tid framöver. Men Benjamin verkade göra den tyngden lättare att bära, för han visste att han skulle kunna få en trygghet hos honom. Någon som kunde hjälpa honom när allt var som svartast, någon han kunde lita på. Hans älskade Benjamin. Han såg upp på honom - han var så fantastisk vacker - med ett litet, prövande leende. Bara det - han kom inte ens ihåg när han hade lett sist. Han lade försiktigt händerna emot hans kinder, strök med fingrarna över hans ansiktes hud. Han nickade lätt.
"En dusch och mat låter bra", sade han, inte för att han kunde påstå sig ha någon större matlust men det kändes åtminstone mer lockande nu när Benjamin var här.
"Åh, Benji. Jag vill inte vara utan dig en enda sekund till", viskade han, närmade sig återigen men för att denna gången placera en mycket försiktig kyss på hans läppar.

Benjamin kände hans händer mot sina kinder och det var underbart. Men han kände sig nästan lite generad över det, som om det var första gången han gjorde något sådant vilket det självfallet inte var. Och så hans ord på det. Om han hade tårar kvar så skulle han fälla dem, att höra honom säga det var som en käftsmäll, som ett uppvaknande och han insåg fullt ut hur fel det var att de varit ifrån varandra.
" Du kommer inte behöva det. " Viskade han ärligt och kände sedan hans mycket försiktigt kyss och han besvarade den nästan lite prövande för att sedan avsluta den, tvinga sig upp på benen och drog även upp honom på benen och ledde honom mot badrummet.
Han kände i hela sin kropp hur viktigt det var för honom att hålla kvar vid någon del av honom om det så än var ett finger. Att släppa honom skulle göra honom ensam igen.

Zacharias kunde inte låta bli att le igen, för det var så otroligt härligt att höra de orden ifrån honom. Han reste sig lite ostadigt upp, flätade ihop hans fingrar med sina och följde med honom ditåt - det gjorde honom ännu gladare att han inte ens lämnade honom för en dusch.
"Tack", viskade han mjukt tillbaks och gick in i badrummet.

Benjamin såg på honom och höll hans hand hårt och stirrade mot duschen. Det tog honom bara några sekunder att bestämma sig. Han stängde dörren efter sig och startade duschen och smekte honom lätt över kinden.
"Låt mig duscha med dig." Viskade han lite bedjande. Han visste inte riktigt hur Zacharias mådde, han kunde bara misstänka att det var värre än värst för honom men han visste att han själv om han blev tvingad att lämna honom igen så skulle han inte överleva. Och det sträckte sig bara över korta perioder, bara tanken på att vara ifrån honom igen fick honom nästan att skaka.