Dolder förbannelsen [sv]

JAAAAAAAAAAAAAA!
Hehe, förlåt, men jag är liksom lite kär i den här ff.

Ida Weasley: Snälla kan du sluta spamma? Du kan säga "Meeer" eller liknande EN gång, och det räcker!=)

^ eh .. alltså för mig får ni gärna kommentera flera gånger och peppa mig att fortsätta x) bara ni skriver något annat än "mer."

Sen så får ni faktiskt diskutera denna FF hur mycket ni vill i den här tråden OM NI VILL såklart.. haha tycker det är askul att se hur ni spekulerar

^Okej, det är bara många som brukar tycka att det är lite irriterande. Jag tycker bland annat att det är lite jobbigt när man får ett bevakarmeddelande och så är det bara någon som har skrivit "Meer!" för tredje gången...
Men, du bestämmer!

verkligen den bästa ffen jag läst ^^

linnvendela
Ja, förlåt.
Men det räcker med att du konstaterar det två gånger, jag fattar.

Tänkte bara säga att anledningen tilll att många ogillar diskussioner i fanfic-trådarna är för att det är många som bevakar och att folk kan tycka det är jobbigt att få tio nya mail i minuten från samma tråd, utan att den uppdaterats med kapitel. Ville inte förstöra stämningen här eller något, men tänk bara på det.

För övrigt så gillar jag de här fanficen starkt. Det är en utav de få fanfictions jag följer här på Mugglis. Brukar inte direkt läsa mycket fanfictions här alls, utan håller mest till på ff.net för det.

Fast, andra gången sa jag det mer till fridamarina... Jaja, kan vi inte lämna detta bakom oss?

Ja, nu lägger vi det här bakom oss, förlåt att jag skriver igen men jag vill bara säga att jag ska vara tyst som en mus ända tills nästa kapitel, ses då.

Fortsättning..!

Efter McGonagall lämnat rummet satt alla i tystnad, alla verkade en smula generade över händelsen, bara Tom verkade oberörd och såg sig omkring på de andra som om han undrade om han missat något intressant.

"Eh.. jaha.. det var .. ett mycket ärligt svar Tom .. eh .." sa Snigelhorn för att bryta tystnaden, han verkade en aning osäker på vad han skulle säga men efter ett tag skrockade han och tillade "Ja..ja ..jag säger då det.. ung kärlek!

Resten av kvällen var en aning stel.

När alla rest sig upp för att återvända till respektive elevhemsrum gjorde Lily ett tecken åt vännerna att gå i förväg medan hon stannade kvar och väntade, väntade på att få ta ut sin ilska på Tom. Hon struntade i att han var Voldemort eller att det kunde vara farligt att starta ett bråk med en perfekt, det han hade gjort.. det var ..det var ..så respektlöst..så okänsligt.. Hon kunde inte ens finna ord för sin ilska.

Men när alla lämnat kontoret och Lily (som väntade ute i korridoren) såg Tom komma gående mot henne med ett litet leende på läpparna veknade hon, Han hade inget självbelåtet flin utan ett mer blygsamt, vänligt leende.

Men med ens mindes Lily varför hon stannat kvar och väntat på honom.

"Hur kunde du?" sa hon med darrig röst "Hur kunde du göra så mot McGonagall?"

Tom suckade "McGonagall visste att jag fortfarande hyste känslor för dig, om hon trodde något annat måste hon vara dummare än jag trodde.."

"McGonagall är inte dum!" sa Lily med höjd bestämt röst och kände hur ilskan brände i magen på henne "Hon är en otrolig häxa, du skulle bara veta allt hon lärt mig under åren!"

I samma stund Lily uttalat orden kände hon hur hon bleknade och det kändes som hon frös till is där hon stod.

"Lärt dig? Under åren?" upprepade Tom och rynkade pannan misstänksamt samtidigt som han tog ett steg närmre henne "Vad menar du?"