PRS Lupple och Emma07

Zacharias var otroligt glad att få vara så nära honom, att få känna hans trygghet. Att han fanns där hos honom, att han hade någon att luta sig emot och lita på. Han behövde det mer än någonsin tidigare, han behövde få känna sig älskad efter allt som hänt. Han lade armarna omkring honom, stod där och bara njöt av att få vara nära honom. Han drog undan huvudet för att kunna se på honom, var påväg att säga något men log istället och gav honom en mjuk kyss, vilket var bättre än vilket samtal som helst.

Benjamin höll om honom och började känna nån slags lugn komma över honom. Zach var verkligen där. Han var verkligen hos honom.
De var tillsammans igen. Han besvarade kyssen och kände ren lycka komma över honom.
Han hade ingen aning om hur länge de stod i duschen men tillslut stängde han av duschen, klev ut och drog en handduk omkring midjan och höll sedan ut en handduk mot honom.
Att döma av hur smal Zacharias blivit misstänkte han att han inte ätit speciellt bra och beslutade därför att de inte heller skulle äta nått speciellt tungt. Kanske bara yoghurt eller liknande.
"Kom. " Sa han och gav honom ett svagt leende fortfarande höll han handduken mot honom.

Zacharias blev också han lugnare i takt med ju mer han insåg att Benjamin var där för att stanna, att han på ett vis kunde slappna av igen. Men det förde både gott och ont med sig, när han vågade slappna av kom med det också de känslor och minnen han försökt dölja genom att gå runt på helspänn och vägra släppa in nån tanke på det. Men Benjamin ingav honom hopp om att han skulle klara av det iallafall, ifall han hade honom vid sin sida. Han tog emot handduken efter att ha klivit ut och torkade av sig, för att sen knyta den runt midjan och le lite tillbaks emot honom. Men han nöjde sig inte med att bara följa med, tog istället också hans hand - han ville röra vid honom, på något vis försäkra sig om att han verkligen var där.
"Jag är så glad att ha dig här igen", sade han mjukt.

Benjamin kramade hans hand och gick ut med honom till köket och öppnade kylskåpet för att studera innehållet. Han drog Zach ganska snart närmare sig och la armarna om hans midja medan han undersökte innehållet.
" Vad vill du ha?" Viskade han och såg på honom med ett svagt leende och gav honom en lätt puss på kinden.
Det var bra att det på ett sätt kändes som förut men han visste också att inget var som förut.
De båda hade gått igenom något och han var långt ifrån på stabil grund och Zacharias verkade inte särskilt stabil själv. Och det sårade honom något otroligt. För även om han inte ville något hellre än att vara hos Zacharias, hjälpa honom,stötta honom och älska honom så kändes det inte som han någonsin skulle vara tillräcklig. Inte efter det Zach upplevt på grund av honom.
Och den tanken om att inte vara tillräcklig gjorde honom livrädd och han höll armarna lite hårdare om honom som det skulle förhindra att han inte skulle räcka till.

Han var bara för gullig. Det var något Zacharias älskade med honom, hur han alltid verkade vilja alla det bästa. Han log och lade armarna också om honom, ville bara få hålla om honom. Han såg snabbt på vad han egentligen hade i kylskåpet, kunde inte påstå att han var sugen på något men något borde han väl också få i sig.
"Något enkelt", sade han, kollade snabbt över det igen.
"Flingor?", föreslog han, han ville bara ta något litet och enkelt egentligen.

Benjamin nickade sakta och smekte hans rygg lätt och gav honom en lätt puss på kinden innan han tog fram för att göra i ordning flingor. Han gjorde en skål till sig och en till Zacharias.
Och ställde dem på bordet, satte sig vid en av skålarna och drog med sig Zach till bordet också och började sedan äta.
"Imorgon ska vi äta något tillagat." Sa han med ett svagt leende. Han skulle nog komma på något lätt, gott men ändå riktig mat.
Han åt upp sin skål ganska fort och fyllde sen på med lite mer och försökte äta saktare, men han var hungrig.
"Så har du fått något brev på sistone?" Frågade Benjamin nyfiket och försökte hålla sig behärskad. Han var otroligt nyfiken på ifall han hade vunnit tävlingen som han anmält honom till.

Zacharias log lite och slog sig ned, började äta. Det var svårt att förklara varför han ätit så dåligt det sista - efter allting så hade hans matlust varit som bortblåst, men hans lust till det mesta hade egentligen försvunnit efter det som hänt och efter att ha förlorat Benjamin. Men det var som om kroppen fortfarande var inställd på att knappt få nån mat såsom det varit när han var kidnappad, antagligen för att han inte gjort något för att ändra på den saken. Och på något underligt vis, särskilt i början, drog det tillbaks minnen ifrån den misshandel det innebar så fort dem kom med mat. Men det var betydligt lättare när Benjamin var där och han skulle våga påstå sig vara glad för första gången sen dess.
"Vad har du tänkt dig då?", frågade han nyfiket, hade nästan ätit upp sin portion då han frågade efter posten och kunde inte låta bli att le - det var inte svårt att lista ut vad han egentligen syftade på, Zach hade ju räknat ut med en gång att han hade anmält honom. Vem annars skulle ens ha haft tillgång till några teckningar han gjort?
"Vänta så ska du få se", sade han med ett litet leende, reste sig upp för att gå iväg snabbt till sovrummet och hämta brevet han fått. Han hade minst sagt blivit chockad när det kommit, att han både vunnit och fått ett stipendium i och med det. Och han funderade lite på att ta vara på chansen och satsa på teckningen såsom alltid varit hans dröm, men han visste inte om han skulle våga det. Väl tillbaks räckte han över det till Benjamin så att han skulle kunna läsa det.
"Jag räknade ut att det inte kunde vara nån annan än du som hade skickat in det", sade han med ett leende.

Benjamin ryckte på axlarna och studerade honom.
" Kanske sallad eller soppa eller nått sånt." Sa han leendes och såg att även Zach log smått frågan om posten vilket gjorde honom otroligt glad.
När han reste sig upp var Benjamin väldigt nära på att stoppa honom men valde istället att följa honom med blicken. Han skulle väl inte försvinna ifrån honom?
När han kom tillbaka var lättnaden enorm och han tog emot brevet och läste igenom det och hans leende blev större och större.
Självklart hade han vunnit, det fanns ju ingen annan som förtjänade att vinna lika mycket som Zach.
" Detta är en enorm chans. Det är en av de bästa skolorna för teckning." Sa han allvarligt men ofantligt glad och gav försiktigt tillbaka brevet och flinade lätt till.
"Det kändes som rätt sak att göra och jag visste att du kunde vinna." Sa Benjamin och kramade hans hand hårt, uppmuntrande.

Zacharias kunde inte låta bli att le, älskade att Benjamin alltid kunde lyckas få honom att le i vad för situation dem än var i. Det var sannerligen guld värt. Han kramade hans hand tillbaks, var numera väldigt glad över att han hade skickat in det då Zach själv antagligen aldrig skulle ha vågat.
"Jag vet, och jag tror jag kanske kommer ta den", sade han, det var något han funderat mycket fram och tillbaks på men han visste inte vad han skulle göra annars och det var ju hans stora dröm.
"Då trodde du rätt då iallafall", sade han med ett litet leende, som dock svalnade lite och också hans blick blev något mer tveksam, osäker.
"Jag kanske tar den, bara för att jag inte vet vad jag annars ska göra också. Efter allting som hänt verkar det som om jag antagligen kommer få skyddad identitet, vilket ju utesluter advokat helt", sade han.

Benjamin hörde hans ord, han var ofantligt glad över att han funderat på att ta den chansen vilket han absolut ville uppmuntra honom till men samtidigt så kände han ren och skär smärta över att det betydde att de inte skulle gå i samma skola längre. Och han den senaste tiden hade missat väldigt mycket viktigt. Han låg efter, han hade beblandat sig med väldigt fel folk.
Han försökte dock väldigt noggrant att dölja detta i sitt ansiktsuttryck. Zach behövde inte veta allt detta.
Skyddad identitet?
" Det är bra om du får skyddad identitet." Sa Benjamin ärligt och kramade hans hand hårt.
" Klart du ska ta chansen, älskling. Det är din dröm. " Sa Benjamin och gav honom ett svagt men genuint leende.