PRS Lupple och Emma07

Zacharias log lite, även om han nästan vågat räkna med det så blev han ofantligt glad över att få hans stöd på det viset. Det kunde han nog sannerligen behöva, visserligen lutade han mer och mer åt att ta chansen men osäkerheten satt ändå envist kvar där. Han nickade lätt och kramade hans hand tillbaks, hoppades innerligt att det skulle förhindra att något liknande hände igen.
"Det har alltid varit en sådan sak man drömt om men aldrig riktigt trott på skulle kunna bli verklighet nån gång, och det är väl det som gör det nästan lite läskigt. Att det plötsligt kan bli verklighet. Men jag har tänkt skriva till dem iallafall", sade han med ett litet leende, men det här var definitivt läskigt på ett bra sätt.
"Vad vill du göra?", frågade han sen, inte för att byta ämne utan helt enkelt för att han ätit upp och tyckte väl att dem inte behövde sitta vid köksbordet hela kvällen.

Benjamin såg på honom och nickade lite.
"Ibland är de bästa sakerna lite läskiga." Sa han ärligt och såg på honom.
"Det borde du." Log han och gav honom en puss på kinden och såg sedan på klockan och flinade lätt.
"Sova. Jag vill sova med dig." Sa han och såg på honom. Han var trött, så otroligt trött och det var ganska sent. Han ville också prata men det de behövde prata om kändes väldigt svåra att prata om.
Han reste sig upp och drog med sig Zach upp och höll hans hand hårt och började gå mot sovrummet.

Zacharias log lite, beundrade hur han alltid var så klok. Även om Zach kanske låtsades vara självsäker och så kändes det ändå ibland som om Benjamin var den klokaste utav dem.
"Du har nog en väldigt bra poäng där", sade han med ett leende, andades lättat ut - han skulle sova över. Det var en otrolig lättnad att slippa sova själv, men också tanken på att ha honom där fick honom på något vis allt det här inom honom att lösas upp mer och bubbla upp till ytan. På både gott och ont. Det var som om alla känslor varit som ett stort garnnystan som nu börjat knytas upp, men det betydde också att han skulle behöva gå igenom allt och inte kunde trycka undan det längre.
"Tack", sade han lättat, men det var också med lite tungt hjärta han gick med honom in på sovrummet. Inte det minsta på grund av honom - hans hjärta var betydligt lättare än om han skulle ha sovit själv. Men det var oron, de ständiga mardrömmarna. Och allt det här fick minnen att bubbla upp till ytan redan innan, och väl där inne höll han sig tyst medans han drog av sig alla sina kläder förutom kalsongerna för att sedan krypa ner i sängen. Han försökte åtminstone att dölja hur plågad han egentligen kände sig, men visste inte alls hur bra han lyckats med den saken.

Benjamin tog även han av sig kläderna förutom sina kalsonger och kröp ned i sängen bredvid Zach, la armarna om honom och gav honom en lätt puss på kinden.
"Det är okej. Du behöver inte alltid vara den starka av oss." Viskade han och flyttade sig närmare honom, fortfarande armarna omkring honom.
Han hade märkt att något skett på vägen från köket till sovrummet men han ville inte fråga vad det var. Om Zach ville prata om det så skulle han säkert göra det när han var redo men det kändes viktigt att förklara att det var okej. Efter allt som Zacharias gått igenom så hade han mer rätt än någon annan att ha dåliga och bra dagar.

Zach lade ena armen runt Benjamin, älskade att få ha honom nära sig och flyttade sig närmare honom. Men också att äntligen, äntligen få känna hans armar om honom och bara få krypa tätt intill och få känna hans närhet och trygghet gjorde så otroligt mycket. Det gav ett stöd som Zach längtat så otroligt efter och saknat efter allting som hänt, och det kändes nästan som om allting bara rann ur honom. Alla känslor och minnen hade tyngt hans hjärta, och vara här hos honom var som om det nästan rann över fast på ett bra sätt. Som att han fick ur sig det.
"Åh Benji", sade han tyst, gömde ansiktet hos honom och också tårarna rann. Men tysta, lugna tårar nu.

Benjamin tog ett fastare grepp om honom och smekte honom försiktigt över håret och kände hans tårar.
Han pussade honom lätt på huvudet och bara höll om honom. Det var ju det enda han kunde göra men det kanske också var tillräckligt- för stunden.
"Älskade, älskade du." Viskade han mjukt och lutade huvudet mot hans och slöt ögonen.
Det var tråkigt och smärtsamt att Zach inte mådde bra men samtidigt var han glad för att Zach vågade visa denna delen för honom. Han behövde ju veta, förstå så mycket som möjligt.
Att få hålla om honom, att få vara nära honom igen betydde verkligen allt. Han brydde sig inte om något annat än att trösta Zacharias så mycket han kunde om det så krävdes att hålla om honom i timmar. Han gjorde det mer än gärna.

Zach visste inte riktigt ens själv hur lång tid han tillbringade med att bara tyst gråta, något hopkrupen i hans famn. Som han hade saknat den famnen, att för första gången på länge faktiskt få känna sig trygg. Det var en obeskrivlig känsla. Och det hjälpte mer än han vågat tro att bara få gråta ut hos honom, få bli av med en del av alla jobbiga känslor. För de hade han sannerligen många av, alldeles för många. Till sist lyfte han något på huvudet för att kunna se på honom.
"Tack, och förlåt", viskade han tyst tillbaks, han hade visserligen haft ett rent helvete men han kände ändå lite skuld över att komma och dela med sig av det till Benjamin.

När Zach väl valde att lyfta huvudet så mötte han hans blick och pussade hans panna lätt och torkade försiktigt bort tårarna på hans kinder och nickade sakta.
"Be inte om ursäkt älskade Zias. Jag vill inget hellre än att finnas här för dig." Viskade han och gav honom ett svagt leende och smekte hans rygg sakta.
"Och du behöver inte tacka heller. Jag är bara glad över att få ha dig i min famn igen." Viskade han och kysste försiktigt bort de återstående tårarna från hans kinder.

Zach såg upp på honom, bara hans mjuka sätt att torka bort hans tårar fick honom att fullkomligt smälta inombords. Han var ju bara för söt.
"Du är verkligen helt fantastisk, vet du det?", sade han med ett svagt leende, han var verkligen den mest fantastiska person han nånsin mött och han trodde inte att han nånsin skulle träffa någon som honom igen.
"Och jag är otroligt glad över att få vara i din famn igen. Det är bara att jag inte vill tynga dig med alla mina problem och med hur jobbigt jag haft det", viskade han mjukt tillbaks, drog fingrarna genom hans hår. Han ville inte riskera att Benjamin skulle få det jobbigt på grund av honom.

Benjamin skrattade mjukt. " Du fortsätter att säga det så jag antar att jag borde tro på det." Viskade han och studerade honom, rös av hans fingrar genom sitt hår och nickade sakta.
" Du behöver inte bära allt själv." Sa han lågt och såg på honom.
"Jag vill hjälpa dig." Sa han ärligt och smekte hans kind sakta. " Så gott jag bara kan." Fortsatte han tyst och studerade honom noga. Han hatade att Zacharias var i smärta. Den där känslan om att kunna dra ut all smärta ur honom så han slapp den helt och hållet var starkare än någonsin. Men det var självklart inte möjligt men han önskade att det var det.