PRS Lupple och Emma07

Zacharias log lite smått igen, hade också väldigt mycket saknat den här mer skämtsamma sidan utav honom.
"Det borde du göra", sade han nästan lite nöjt, log svagt av hans hand och ord. Att bara så små saker kunde få en glad, det var då om något otroligt. Han lyfte handen för att lägga den över Benjamins.
"Tack, du skulle bara veta hur mycket det betyder. Men det är svårt, alla minnen och allt är ännu som öppna sår och jobbiga, även om jag försökt gömma undan allt bara", viskade han tyst tillbaks. Sanningen att säga visste han inte vad han skulle göra, men han hade hopp om att äntligen få må bättre nu när han var tillbaks.

Benjamin nickade sakta, lyssnade noga på det han sa och kramade om hans ena hand, lyfte den till sin mun och pussade lätt över hans handrygg.
" Det är ingen bra strategi att gömma undan allt. Det enda sättet att komma över något är ju att gå igenom det. Du behöver släppa ut allt för att kunna hantera det. Annars kommer det bara komma ifatt dig senare." Viskade han ärligt och såg på honom. Det var något han visste, det var aldrig en god idé att försöka glömma detta eller gömma det. Man måste ta itu med det. Citatet, ' if you are going through hell, keep going' verkade snurra i hans huvud som ett mantra.
Det var ju enda sättet att komma därifrån. Han såg på Zach och gav honom ett svagt leende.
" Du fixar detta- vi fixar detta tillsammans." Viskade han och såg på honom. Det måste gå att ordna upp allting Nått annat var omöjligt.

Hur gick det ens till att vara så söt och perfekt? Zach skulle nog aldrig förstå hur han alltid lyckades fullkomligt smälta hans hjärta med alla små saker, allt ifrån hans lilla puss och hans ord.
"Tack. Du har nog rätt, jag är bara inte så bra på att prata om såna saker", sade han tyst, men det var något han fick försöka träna på. Och Benjamin var som hans trygga klippa i allt. Han litade på honom till tvåhundra procent, vad som än hände. Han lyfte händerna till hans kinder, önskade att han kunde få honom att förstå hur mycket han betydde för honom.
"Tillsammans", viskade han tillbaks, log lite och såg upp mot honom.
"Du kommer då alltid vara min hjälte", sade han mjukt.

Benjamin såg på honom och log svagt.
" Ta din tid. Du kommer kunna prata om det när du är redo." Viskade han och smekte honom lätt genom håret och nickade bestämt över hans ord. Tillsammans. Det var verkligen det som spelade roll.
"Hjälte säger du? Det är nått nytt." Sa han och skrattade mjukt till. Han kunde mer än gärna vara Zachs hjälte han hade aldrig dock tänkt på sig själv som sådan men det spelade egentligen ingen roll. Han skulle kunna vara vem som helst för Zacharias skull.

Zacharias lyckades också han få fram ett litet leende, han verkligen älskade att Benjamin alltid lyckades få fram alla hans bästa sidor och få honom på gott humör. Det var en alldeles fantastisk egenskap.
"Tack", sade han tyst, stämde lätt in i hans skratt och log.
"Japp, min räddare i nöden iallafall", svarade han mjukt, lyfte på huvudet för att lämna en mjuk puss på hans läppar. Tänka sig hur man kunde älska en annan människa så otroligt mycket.

Benjamin log större mot honom och besvarade pussen lika mjukt innan han la sig lite mer bekvämt i sängen och drog honom om än möjligt ännu närmare sig.
" Älskar dig." Viskade han lågt och log mot honom.
"Låt oss sova, du behöver vila." Viskade han och smekte hans bröstkorg försiktigt och drog sedan in hans doft och log bredare.
Vilken underbar person detta var. Han var verkligen den bästa människan på jorden- utan tvekan.

Zacharias log mjukt och lade huvudet emot hans axel, njöt för fullt bara av att få känna hans hud emot sin och känna hans värme igen. Som han hade saknat det innan.
"Jag älskar dig med. Godnatt", sade han mjukt, lade armen bättre om honom och lät handen vila emot hans andra axel. Han brukade kanske vara den starkare utav dem, men det var obeskrivligt härligt att ha honom som sin klippa och bara få gråta ut och känna sig trygg där. Han slöt snart ögonen, och det dröjde inte lång tid efter det innan han också utmattad lyckats somna.

Benjamin studerade honom en stund efter att han somnat och det var med ett leende på läpparna som han somnade. Med armarna omkring honom och han föll ned i en djup sömn. En djupare sömn än de senaste veckorna.
Han hade sovit men absolut inte bra om man inte räknade med dem nätterna då han däckat för att han varit för full.
Han kunde inte förstå varför han inte tidigare insett hur fantastiskt det var att sova tillsammans med honom. Och han insåg att han inte någonsin ville sova utan honom om han hade ett val.

Zacharias sov väldigt bra för att vara han, åtminstone till en början. Att sova tätt intill honom gav honom en helt annan slags trygghet, en trygghet han verkligen saknat något otroligt. Men ändå sov han allt mer oroligt senare, trots allt hade han plågats av en hel del mardrömmar vilket tydligen inte verkade vilja ge sig ännu. Han vände sig fram och tillbaka, uppenbart orolig nu och oroligt mumlande för att halvt panikslagen vakna till med ett ryck sedan.

Benjamin märkte av hans oro, hur han vände och vred på sig, hans mumlande för att själv vakna med ett ryck av att han hade vaknat på det sättet. Han satte sig förvirrat upp och såg sig omkring innan han fann Zach med sin blick in mörkret och drog in honom i famnen.
"Älskling."Viskade han oroligt och smekte hans rygg försiktigt.
"Allt är bra. Du är här- hos mig."Viskade han tyst. Hade ingen aning om vad som hade hänt men fann att det enda han kunde göra var att försäkra om att allt var bra.