Voldemorts dotter och den flammande bägaren [sv]

Jag skall göra mitt bästa ^^

Det kommer bli jättebra

Hur du än skriver blir det bra

Haha ja vi får väl hoppas xD

Ja hoppas kan man ju alltid


men jag VET

Gullig du är jag skall försöka att inte göra er besvikna

Lycka till med kapitlet
Jag tycker det är svårt att komma på kapitel

Så där mina kära läsare, jag vet inte om det blev ett så bra kapitel men vi kom i alla fall framåt i berättelsen och jag hoppas att jag snart skall orka skriva mer :p

Kapitel nio: En man i mörkret

”Ja och så sitter vi åter här, det är nästan som en sagostund, tänk vad trevligt man kan ha *torrt skratt* tryck på knappen nu bara”

”kan de inte komma snart så vi kan äta sen” sa Ron för säkert sjunde gången
”Du kan ju gå och hämta dem om du nu tycker de är så långsamma” sa jag bara och Ron tänkte precis ge mig en irriterad blick när jag hörde en röst bakom mig
”Miss Riddle” sa rösten och ajg vände mig om och såg på Flitwick
”Mr Lupin är i entrehallen och han vill prata med dig” sa Flitwick och jag såg förvånat på honom men nickade sen och reste mig diskret upp och försvann ut när första års eleverna kom in. Jag såg Remus stå i entrehallen och jag såg på hans hand
"Herregud vad har du gjort Remus" sa jag förskräckt och tog fram sin stav och började hela den
"Förlåt att jag drog bort dig från sorteringen" sa han ursäktande
"Egentligen räddade du mig, det var lite väl tråkigt" sa jag leende. Det var en halvsanning, sorteringen brukade vara tråkig men i år var jag nyfiken på allt som hade med turneringen att göra. "men vad har hänt, varför är du här?" sa jag och tog med honom ut på området och märkte att det slutat regna.
"Jag behövde någon att prata med och du var den enda jag kom på, jag hoppas inte du misstycker" sa han ursäktande
"Nej men självklart inte, jag är bara glad om jag kan hjälpa till" sa jag leende, och såg på Remus som nickade nickade.
"Det gäller Sirius" sa han och tog ett djupt andetag och jag nickade, jag hade misstänkt det. Och det var den enda logiska förklaringen till varför han var här. "han kysste en annan" sa Remus lågt
"Han gjorde vad?" sa jag förvånat, jag hade antagit att det bråkat eller att det varit något med Harry men inte det här. jag såg på Remus och försökte samla mig "är han dum i huvudet?" frågade jag och såg på honom. "förlåt men jag blev bara lite förvånad, ta allt från början nu" sa jag och samlade mig. det var kanske inte den bästa reaktionen. Jag satte mig ner på stranden och Remus satte sig bredvid.
"jag vet egentligen inte vad som hände. Vi bestämde oss för att ha en fest hemma hos oss, egentligen är vi väll för gamla för det men vi ville träffa gamla vänner och ja bara minnas den gamla goda tiden" började Remus och jaga nickade förstående. "det gick väll lite över styr, men det hörde väll till den gamla goda tiden det med, och jag borde vetat bättre än att låta Sirius vandra iväg själ det slutade alltid med att han hamnade i nån annans säng, jag borde lärt mig vid det här laget men jag litade väll helt enkelt på honom. Men när jag gick för att leta upp honom hittade jag honom hånglandes med en tjej" sa han lågt
"Först och främst är det verkligen inte ditt fel Remus! Du är inte Sirius barnvakt! Du skall kunna lita på honom! För det andra borde ni kanske ta en paus från varandra. Du älskar väll honom fortfarande?" frågade jag och förstod inte varför Sirius hade gjort det
"Det är väll klart" sa Remus och såg på mig
"Precis, men förlåt honom inte bara så där, ge honom tid att tänka och känn efter själv. När du känner att du är redo att prata med honom om det så gör det. Chansen är att ni förstör något om ni pratar nu och om du inte vill det föreslår jag att ni är ifrån varandra ett tag" sa jag och log svagt
"Det är bara ett problem med den planen, jag har ingen stans att bo." sa Remus och såg ut att funderade men jag log
"Om du aldrig säger något till Sev kan du få låna hans hus" sa jag leende
"Det kan jag inte" sa han bestämt
"Du får låna mitt rum, det är ju ändå mitt" sa jag leende och Remus nickade tacksamt "du måste dock säga hesha shasija" för att komma in till mitt rum” förklarade jag
"va?" sa Remus undrande
"ormspråk" sa jag bara som om det vore den självklaraste saken i världen
"Är du säker på att det går bra?" frågade han
"Helt säker, vad har man inte vänner till?" sa jag och reste sig upp och gav honom en nyckel till huset
"Jag uppskattar det verkligen, tack för allt och förlåt för att jag kom och avbröt dig mitt i festen" sa han
"men be inte om ursäkt, jag finns alltid till hands, jag vet att du gör det samma för mig. Jag hoppas att det löser sig, det gör jag verkligen" sa jag och kramade om honom och gick sen in på slottet. Jag stannade i entrehallen och bestämde mig för att åka och prata med Sirius med en gång, jag visste inte om jag skulle få tillfälle till det senare. Jag transfererade mig till hans hus
"Jag får skylla mig själv" sa Sirius
"Ja det får du" sa jag och såg på honom från dörröppningen
"va? Hur kom du in?" frågade han förvirrat
"jag har mina knep, men det var inte därför jag kom hit. Du sårade honom rejält" sa jag och satte sig på sängen
"Tror du inte jag vet det! Tror du inte jag vill ha det ogjort" sa Sirius sorgset
"Jag vet inte om du vet hur mycket Sirius. Han litade verkligen på dig och han tror att det är hans fel" sa jag sorgset och såg allvarligt på honom
"hur skulle det kunna vara de?" frågade animagusen oförstående
"Han anser att han borde passat dig och jag skulle tro också att du inte anser att han duger" sa jag bara
"klart han duger, or jag är en sån idiot" sa Sirius
"Ja just nu är du det. Men jag kom bara hit för att se till att du inte gör något dumt som skadar dig själv" sa jag allvarligt, jag ville inte att han skulle skada sig han med
"varför skulle jag göra det?" frågade Sirius undrande
"Remus slog sönder sin hand så jag var inte säker" sa jag
"Han gjorde vad? Är han okej, vart är han förresten?" frågade Sirius
"Han är okej så oroa dig inte och jag sa åt honom att vänta några dagar med att prata med dig så ni båda fick tid att tänka. Jag vet inte vart han tog vägen" sa jag och Sirius såg besviket på mig
"Kommer han tillbaka?" frågade Sirius oroligt och jag tog hans händer
"Ja det gör han, men du måste förtjäna hans tillit igen och jag vet inte om du får mer än en chans till så ta vara på den" sa jag allvarligt och hopapdes Sirius skulle förstå, han nickade
"Det skall jag" sa Sirius och log mot mig
"Sov nu Sirius, jag måste tillbaka till skolan och tänk dig för nästa gång" sa jag och kramade om honom och transfererade mig till skolan igen och landade i entrehallen men jag var inte ensam, det stod en man där som jag inte kände igen i mörkret och jag antog att det var vår nya försvar mot svartkonstlärare. Han tog ett steg mot mig och jag mötte hans blick och undrade vem han var.
”Vad gör du här ute?” muttrade han och jag log oskyldigt
”Jag är sen till middagen” sa jag bara och ursäktade mig och gick in och satte mig vid de andra som såg på mig. Dumbledore hade börjat prata om turneringen och alla lyssnade intresserat och jag log roat, de skulle inte vara lika glada när de fick reda på åldersgränsen. Dörrarna slogs upp och jag fick för första gången se vem mannen var och jag såg chockat på honom, det var Monsterögat. Dumbledore slutade prata och såg på Moody
”Får jag presentera vår nye lärare i försvar mot svartkonst, Professor Moody” sa Dumbledore och allas blickar var riktade mot mannen och jag var inte alls glad över att ha honom där. Moody hatade dödsätare och han var auror och han spärrade in fler dödsätare än någon annan och om han fick veta vem jag var skulle snart alla veta det och då skulle jag hamna i Azkaban. Tystnaden var total och de enda som applåderade var Dumbledore och Hagrid, men det verkade inte bekymra Moody som klev fram och slog sig ner på den lediga platsen och tog fram en fickplunta och drack något. Dumbledore började prata igen men jag bara stirrade på Moody. Han såg på mig och jag undrade om han redan visste vem jag var. Plötsligt hörde jag eleverna börja protestera och jag antog att Dumbledore nämnt åldersgränsen, jag bara skakade på huvudet och såg sen på Sev som hade sett helt likgiltigt på Moody, men han hade också blivit frigiven från sina anklagelser vilket jag visste att jag aldrig skulle bli, om jag hade gjort något spelade egentligen inte någon roll. Ministeriet skulle döma mig ändå med enda argumentet att jag var Voldemorts dotter. Mioni puffade till mig och eleverna hade tydligen börjat gå och jag lämnade snabbt stora salen
”Vad är fel?” frågade Mioni
”Fattar du vad som händer om Moody får reda på vem jag är! Jag kommer få en cell i Azkaban för alltid” viskade jag lågt och Mioni bleknade
”De kan inte göra det utan rättegång” sa hon allvarligt
”I mitt fall kommer det inte spela någon roll” sa jag bara och stannade när en skugga föll över oss och jag såg på Moody som stod framför oss och jag la en mask över ansiktet
”Miss Riddle…” började han och Mioni kramade oroligt min hand
”Fortsätt gå annars drar jag av poäng från er och du Moody borde inte stanna dem. Vi andra vill komma ut” sa Sev med iskall röst och jag tackade min lyckliga stjärna och jag tog tag i Mioni och vi smet förbi Moody innan han hann stoppa oss och vi kom fram till porträttet där killarna stod och diskuterade turneringen
”Gallimatias” sa jag och den tjocka damen log och svängde upp och de andra såg konstigt på mig men jag orkade inte reagera. Jag gick in i tornet som var helt tomt och jag såg på dem
”Här säger jag god natt mina vänner. Vi syns i morgon” sa jag och försvann upp på mitt rum och låste dörren. Hur skulle jag klara ett år med Moody här! jag såg på Merlin som sov i sin bur och Kira som sömnigt såg på mig genom mörkret
”Fortstät du sova” sa jag till henne och bytte om och kröp ner i min säng. Jag stirrade in i väggen och jag hörde en klocka någon stans i slottet slå tolv och jag kände hur ögonen slöts och jag tillslut somnade.

”Ja här tänker jag avsluta sagostunden och faktiskt hitta på något betydligt roligare som ni inte får följa med på”

*kash*

Jättebra

Vet Cara vem Barty den yngre är?

Undrar hur hon reagerar när hon får reda på det?

Tack så mkt ni får se vad hon vet xD haha