PRS Lupple och Emma07

Benjamins röst och känslan av hans hand mot sin rygg tog Zach tillbaks till verkligheten igen, något han var väldigt lättad för. Han suckade tyst och lade armarna om honom, kröp in lite i hans famn och försökte lugna hjärtat som ännu klappade hårt.
"Förlåt", viskade han, ändå var den här natten mycket lugnare än hur de brukade vara. Om han ens lyckades somna brukade det vara mycket oroligare än vad som varit nu, och trots att han ändå haft en mardröm var han lättad över Benjamins trygghet och att han fick sova relativt bra.

Benjamin såg på honom med oroliga ögon men kramade om honom hårdare och fortsatte att smeka hans rygg sakta.
"Du har inget att be om ursäkt för." Viskade han ärligt och pussade honom lätt på huvudet innan han vilade sin haka mot hans huvud och slöt ögonen. Det gjorde ont att se honom så orolig, så skör. Han hatade det. Om någon förtjänade att må otroligt bra, var det Zach.

Han kanske hade en poäng med att Zach inte kunnat hjälpa det, men han hade ändå väckt Benjamin vilket han hade lite dåligt samvete för. Han gosade in sig ordentligt hos honom, älskade att bara få vara nära och mysa med honom. Han slöt snart ögonen igen i hopp om att kanske kunna sova igen, vilket han faktiskt lyckades med och sov betydligt bättre denna gången i hans trygga famn.

Benjamin såg på honom när han somnade ännu en gång och log svagt. Han fortsatte att hålla om honom och smeka hans rygg och snart somnade även han om. Men undermedveten visste han att han måste fortsätta hålla om honom för om det hjälpte honom att sova så skulle han gladeligen göra det och det hjälpte ju även honom själv.

När Zacharias senare vaknade till igen fann han sig fortfarande i Benjamins famn, vilket var helt fantastiskt. Som han hade saknat den känslan. Med ett litet leende på läpparna betraktade han hans vackra ansikte, trots att det var morgon hade han inte den minsta lust att kliva upp. Han kunde hellre ligga här hur länge som helst, och bara njuta av att vara så nära honom igen. Det här med Benjamin var ett på vis nytt för honom - att känna sig älskad och behövd av någon, och älska någon så otroligt mycket. Det var något han aldrig egentligen varit med om förut och Benjamin hade också kommit att bli den allra viktigaste personen för honom.

Benjamin sov bättre än han hade gjort på länge och var inte speciellt intresserad av att gå upp. Det kändes som om gårdagen var en dröm - att det inte var verklighet. Han låg med ögonen slutna för att få behålla drömmen lite till. När det slog honom att någon låg väldigt nära honom. Han kramade hårdare om det han kände bredvid sig och öppnade sedan ögonen som för att försäkra sig om att känslan inte skulle försvinna och där var han. Hans älskade Zias.
"Godmorgon." Viskade han och smekte honom försiktigt över kinden. Det var verkligt och det var mer än perfekt.
Han flyttade sig om möjligt ännu närmare och gav honom en mjuk och försiktigt kyss samtidigt som han lät sina fingrar dröja kvar vid hans kind.

Zacharias kunde inte annat än le då han kände kramen om honom hårdna, han fullkomligt älskade att få vakna intill honom såhär. Det var utan minsta tvekan det bästa han visste. Han log brett emot honom, ett uppriktigt lyckligt leende som inte synts på hans läppar på evigheter. Men Benjamin lyckades alltid locka fram det bästa inom honom.
"Godmorgon", viskade han tillbaks för att sedan mjukt besvara hans kyss, som kändes nästintill magisk. Händerna - den ena hade han tidigare haft vid hans axel - flyttade han istället till hans nacke, ville vara så nära som det bara var möjligt.

" Jag älskar att se dig le." Viskade han mot hans läppar och rörde handen över hans rygg innan han kysste honom igen. Hans läppar var gudomliga.
Hela han var gudomlig och han visste att han precis som så många gånger förut skulle kunna försvinna i denna stund. Låta den sträcka ut sig i många timmar och en del av honom ville låta det ske men en annan del, delen som kände ren och skär panik som började växa sig starkare avslutade kyssen och stannade hans händer. Han behövde ta tag i skolan. Han hade uppgifter att redigera, omtentor att plugga inför samtidigt som han ville detta - ville klara skolan så kändes den inte som någon bra plats eftersom Zach antagligen inte skulle vara där något mer.
Benjamin svalde hårt och satte sig upp, tog upp sin mobil från bordet bredvid och stirrade på datumen. Det var inte speciellt lång tid att förbereda sig på.

Zacharias log ännu lite mer av hans ord, beröm eller komplimanger ifrån honom värmde alltid otroligt mycket vad dem än var egentligen.
"Detsamma", viskade han tyst tillbaka, ett leende ifrån honom var bättre än de flesta ord.
Att han satte sig upp ändå relativt plötsligt ifrån den kyss dem delat, fick honom dock ganska osäker - alla de här osäkra tankarna han haft den senaste tiden kom rusande, i stil med att det skulle vara hans fel. Även om han försökte trycka undan dem, det var ju ändå Benjamin. Ändå misstänkte han att det sken igenom i hans ögon, trots att han sade sig att han bara betedde sig idiotiskt - han kunde inte bli osäker och stängd så fort han drog sig undan lite. Han satte sig upp lite han med.
"Vad kollar du på?", frågade han.

Benjamin hörde hans ord men de var väldigt långt borta men han tvingade sig att titta upp och såg Zacharias uttryck. Han svalde hårt och ville säga något för att försäkra honom men han fann inga ord utan han gav bara över mobilen till honom och vände undan blicken.
Han hade varit på några föreläsningar men han hade inte lyssnat, inte varit fokuserad och han visste inte ens i vilken ände han skulle börja och samtidigt fanns Zach där och hans behov var stort. Han behövde stötta honom. Han slöt ögonen och försökte finna något inre lugn, tog några djupa andetag. Fingrade frånvarande på korset runt halsen och svalde.
" Jag ligger efter. Jag har inte tänkt på det speciellt mycket och det slog mig nu." Viskade han tyst.