Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel blev verkligen aldrig riktigt klok på henne. Att hon beslöt sig för att bara gå iväg istället för att ens säga något gjorde inte heller hans humör bättre, snarare än mer irriterad på att hon inte försökte mer. Det kändes snarare som om hon stängde honom ute mer och mer, vilket han hatade. Hon ville att hon skulle kunna berätta allt för honom, men hon höll tydligen inte med om den saken. Efter muttrande av några olämpliga saker reste han sig också upp och drog på sig jackan för att börja gå efter. Den mer irriterade delen av honom sade att om hon nu inte ville prata med honom så fick hon väl skylla sig själv - vad han visste hade han inte gjort något fel iallafall - men han visste lite bättre än så. Han hatade att vara osams med henne så ville lösa det så snart som möjligt. Han längde på stegen för att hinna ikapp henne.
"Grace, vänta", bad han, hade en del han kunde ta upp men tänkte han åtminstone kunde ge henne en chans att säga något först.

Då hon hörde Ederels röst stannade hon upp. Att han följt efter var ganska oväntat för henne: hon hade inte räknat med den saken. Grace vände sig långsamt om mot honom och såg på honom med osäker blick. Hon visste att hon betedde sig fånigt men hon visste inte hur hon skulle handskas med sina känslor. Att prata om det som hänt kändes skrämmande. Det var något hon aldrig ville uppleva igen. Ändå skulle hon aldrig lära sig att bearbeta det som hänt om hon inte öppnade sig. Dock ville hon inte göra det här, och definitivt inte om han var irriterad på henne. Hans humör underlättade det inte utan gjorde allt bara värre. Hon vände upp blicken till himlen - som om hon frågade högre makter om råd om hur hon skulle gå till väga.

Ederel andades ut lätt då hon åtminstone stannade - han hade inte varit helt säker på att hon ens skulle göra det. Men det var något positivt iallafall, och han fick väl bara hålla tummarna för att den saken höll i sig.
"Du måste prata med mig, snälla. Du verkar bara stänga ute mig mer och mer", sade han, den irriterade tonen övergick till något nästan mer sorgsen och sårad. För det kändes som vad han än sade eller gjorde så fick det henne att bli mer och mer distanserad istället, vilket fick hjärtat att värka. Han ville så mycket med henne, han ville att dem skulle få gifta sig snart och han ville få vara med henne för alltid - men med hennes beteende nu så visste han inte längre hur framtiden skulle se ut för dem båda.

"Vad vill du att jag ska säga?" Grace höjde på ögonbrynen. På honom lät det som om hon höll flera hemligheter för honom, trots att det enda hon inte berättat för honom var vad Aiden hade gjort. Eller så klandrade han henne fortfarande för att hon inte upplyst honom om duellen som Aiden utmanat henne till. Det var kanske det allting handlade om: att han inte kunde släppa taget om det som hade hänt. Eller kanske det var så att han tyckte att hon var fånig som ens var ledsen, med tanke på allt som han under sina år som fallen ängel varit med om.
"Förlåt att jag går dig på nerverna." Det kanske var vad han ville höra. "Och för att jag inte är hungrig och inte vill äta." Hon var inte döende.

Ederel såg på henne och suckade, skakade lite lätt på huvudet åt henne. Det var svårt att beskriva de här känslorna inom honom, egentligen trodde han han kunde lägga det bakom sig men detsamma gällde inte henne verkade det som. Vilket inte var så konstigt. Men han ville att hon skulle våga prata med honom om det istället för att hon gick runt och betedde sig såhär utan att han visste vad han kunde göra.
"Det är inte det. Visserligen tycker jag att du borde äta mer, men det är inte det som är huvudsaken. Saken är att du verkar isolera dig nästan, och jag vill kunna hjälpa dig. Inte bara stå vid sidan och se på när du verkar glida längre och längre bort ifrån mig och inte verkar må bra alls. Vilket inte är konstigt, men låt mig åtminstone få finnas där då istället för att stänga ute mig", bad han - när han sade något verkade hon knappt svara eller lyssna vilket gjorde ont.

Grace visste att han hade rätt. Hon hade börjat plocka fram tegelstenar för att bygga upp en mur runt sig, och hon var på god väg att lämna Ederel utanför den. Men den var fortfarande tillräckligt låg för att han skulle kunna kliva över den, stå på samma sida av muren som hon gjorde. Han kunde stå hos henne. Hon fasade för att berätta om det som Aiden gjort. Speciellt rädd var hon över att hon kanske skulle inse att det här bara var en fantasi, att det inte alls var verkligheten som hon hade intalat sig själv om att det var.
"Jag tänker inte säga något om du är irriterad." Det skulle bara göra allting värre.

Det här gick inget vidare, det var Ederel tvungen att erkänna. Det kändes snarare som om minsta lilla han sade vändes emot honom direkt, men det kändes inte som någon större idé att säga det. Inte nu i vilket fall som helst. Han suckade igen, kämpade för att trycka undan den lite irriterade tonen och han trodde faktiskt att han lyckades.
"Irriterad är fel ord. Snarare sårad. Att se dig såhär gör ont i hela mig, men desto värre är att du inte låter mig hjälpa till", sade han envist, han ville finnas där men det kändes nästintill hopplöst som hon höll på.
"Snälla, prata med mig", bad han.

"Irriterad är fel ord?" upprepade hon och skakade knappt märkbart på huvudet. Som om hon inte kände honom tillräckligt väl för att kunna avgöra om han var irriterad eller ej. Nu kändes det som om han pressade henne till att berätta vad som hade hänt. Det kändes som om han inte respekterade hennes gränser, utan lyfte fram att han kände sig sårad och som om hon med flit lämnade honom utanför för att hon inte var som en öppen bok. Han hade all rätt till att känna som han gjorde - hon var inte i en position där hon kunde säga hur han fick eller inte fick känna. Men det faktum att han blev irriterad på att hon var trött och ledsen, och inte kände sig redo för att gå igenom det som hade hänt, fick henne att haja till.
"Varför måste jag prata om något som jag inte vill uppleva igen just nu?"

Ederel suckade än en gång, det kändes verkligen inte som om idag var hans dag. Snarare precis tvärtom. Men hon verkade åtminstone ha mjuknat lite, eller rättare sagt gå att prata med lite mer, vilket alltid var något iallafall. Han struntade i det första hon sade - hon kände honom antagligen för väl för att han skulle kunna säga emot så mycket - men skakade sen lite lätt på huvudet igen.
"Du behöver inte prata om det, även om jag tror att det hade varit bra för dig. Men det jag ber dig om är att inte stänga mig ute. Istället för att gå runt och verka fullkomligt nere, prata då med mig och säg vad felet är. Det behöver inte innebära att berätta vad som hänt, utan bara som hur du känner dig eller i vilket fall som helst inte stänga igen dig själv såhär", bad han, gick försiktigt fram för att lägga handen emot hennes kind.
"Och om du absolut ska vara så stängd, låt då mig iallafall få vara på insidan och inte stänga ute mig också", sade han, på något vis kände det som om de båda gled längre och längre ifrån varandra ju mer hon stängde igen sig. Och han skulle aldrig klara sig utan henne.

"Jag vet inte vad det är du vill att jag ska säga?" Grace såg upp på honom med stora ögon. Hon skulle berätta för honom om allt som hänt när hon kände för att göra det, då hon kände sig redo. Det var en ska hon kunde lova honom. Just nu kände hon sig bara trött. Trött efter allt kaos som Aiden ställt till med men också då hon knappt sovit under natten. Det i sin tur resulterade i att hon var på extra känslosamt humör, och hade lätt för att börja gråta. Ville han att hon med ord skulle upplysa honom om det? Räckte det inte med att han såg det på henne?
"Jag lovar att berätta för dig om allt, men inte idag." Hon tog hans händer i sina och studerade honom med allvarlig blick.
"Jag är trött och det är därför jag är ledsen. Det är inte frågan om jordens undergång." Hon släppte taget om hans händer för att istället slingra armarna om hans midja i en kram.
"Förlåt. Det var inte min mening att göra dig upprörd eller få dig att uppleva det som om jag stänger dig ute."