Borttagen
|
Nu är jag glad- har äntligen kommit på flera idéer till novellen!
¡Inspirationé!
Yesyesyesyesyes!
Ehe.. Fast ideerna är ju på mobilen som är slut på batteri e__e
22 nov, 2011 18:16
|
Borttagen
|
Skrivet av whirlwinds: Håller på att skriva en novell i skolan. Början gick asbra att skriva och medan jag skrev det var jag helt OMG FAN JAG BORDE FAN BLI FÖRFATTARE!!!!!, när jag sedan fortsatte skriva blev allt bara... Skit. WÄK, såhär blir det alltid, hur fan gör man för att få den där inspirationen och skrivförmågan att stanna kvar under hela tiden man skriver?! : ((((((((
Den är lite såhär hemskt fånig och handlar om kärlek och haha ah det är typ saker jag tagit ur mitt eget huvud, typ mina egna tankar & känslor, dock har jag inte skrivit namn eller något osv. Hehe. Hmm. Öh. Ja. Kan posta så långt jag hunnit om någon skulle vara intresserad av att läsa osv haha :$
I want to read  ^
22 nov, 2011 18:46
|
whirlwinds
Elev
|
^ Hehehehehehe okej, öh, ehm, ah, för det första så är den ju sådär desperat kärleksfånig och kanske typ råkar handla om en viss person. Tvekar fortfarande över om jag verkligen borde lämna in den till min svenskalärare, liksom ah tja pinsamt om hon skulle fatta vem det handlar om osv... Och för det andra, de två första styckena blev jag jättenöjd med medan resten bara blev.... BLÖ. Förstår inte hur jag ska kunna bli färdig med den någon gång innan terminen är slut, nu är det liksom under tidspress och den skulle egentligen varit inlämnad i fredags, och liksom wääääääk jag kommer aldrig kunna fortsätta på ett bra sätt. >: Men öh, ehm, jaha, ja... Såhär långt har jag hunnit hittills.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag håller andan när jag ser dig komma gående genom skolkorridorerna; du med det där halvlånga, mörkbruna håret som du brukar dra fingrarna igenom lite då och då i ett försök att få bort det från ansiktet, men som ändå fem sekunder senare faller ner och landar mjukt framför dina ögon igen. Jag har aldrig lagt märke till vad du har för ögonfärg, när jag tänker efter.
Du med någon utav de där randiga tröjorna du alltid brukar bära, du med de där tighta jeansen och tygskorna och det där lilla korshalsbandet utav silver du brukar ha i en kedja runt halsen. Som jag utav någon anledning lagt märke till, någon av alla de gånger jag fastnat med blicken och inte kunnat slita iväg den och fästa den någon annanstans.
Du med den där kroppen som är så smal att den ser ut att kunna gå sönder när som helst, du med den där speciella rösten som kan urskiljas i ett folkhav på tio kilometers avstånd. Det är förresten någonting speciellt med allt du gör, - sättet du rör dig, sättet du skrattar, till och med sättet du andas och sättet dina nycklar slår emot varandra för varje litet steg du tar, och ger ifrån sig det där lilla klirrande ljudet. Varje gång jag hör det ljudet ser jag mig omkring, i hopp om att det är just din nyckelknippa som klirrar på det där sättet, för att tala om att det är just du som kommer gående där.
Klirr, klirr, klirr.
Oftast vänder jag mig besviket om igen, efter upptäckten av att det bara var någon gapig sjätteklassare med ett fult nyckelband i handen som den absolut inte kan hålla stilla, utan viftar med det i luften så människor i närheten får akta sig för att inte få det i huvudet. Eller så kanske det var någon utav alla de andra hundra pojkarna på skolan med sina nycklar fasthakade i byxhällan, som bara råkade ha vägarna förbi i just det ögonblicket då jag hoppfullt sökte efter det där mörkbruna håret och den randiga tröjan med blicken. Men ibland hör jag någonting mer än det där vanliga klirr klirr klirr:et; ibland kan jag höra den där rösten som mina öron skulle klara av att registrera på flera mils avstånd, och det är i sådana ögonblick som all logik och all intelligens liksom flyter ut ur min kropp och lämnar mig ensam och stirrande med blicken fastklistrad på dig, det är i sådana ögonblick som hjärtat nästan exploderar av överbelastning inuti bröstkorgen.
Det är onsdag eftermiddag och jag har just tappat andan av den där knappa sekunden det tog för oss att mötas och gå förbi varandra i korridoren med det gröna golvet. Trots att det var ungefär en tiondels sekund sedan du gick förbi mig kan jag inte minnas om du såg på mig eller inte. Om du bara tittade bort som om ingenting hänt, som om jag inte gick där, om du vände dig om för att prata med dina vänner när du såg mig komma gående några meter framför dig, lite sådär nervöst leende och med framtänderna frenetiskt bitande på underläppen för att inte brista ut i en kaskad av fåniga fnissanden. Eller om du med lika nervöst flackande blick såg på mig, på väggen, på mig, på den där fula träbänken som folk ristat in sina namn i med spetsen på sina nycklar, på krokarna på väggen och tillbaka på mig igen. För det är ju så svårt det där, att behålla blicken på ett och samma ställe utan att det känns som att man stirrar ihjäl sig.
Eller du kanske, kanske kanske kanske, utan att jag märkte något, blinkade till och såg in i mina ögon och blinkade till igen och formade munnen till något slags leende.
Satan, att jag ska vara så borta i huvudet varje gång jag ser dig. Jag kan ha hundrafemtiotusen tankar som flyger omkring inuti huvudet och gör mig helt snurrig, och så springer jag på dig någonstans och helt plötsligt är det helt tomt där inne. Jag kan inte minnas någonting, hjärtat slår fortfarande ungefär fem gånger snabbare än vanligt och jag kan inte låta bli att tänka för mig själv; ”vad är det egentligen du gör med mig?”.
Onsdag eftermiddag blir till torsdag kväll, och jag sitter på sängen med det randiga täcket i det svartvita rummet med datorn framför mig. Facebook är framme, precis som alla andra kvällar då jag flyr från ogjorda skoluppgifter och alla andra tusen miljoner saker jag egentligen borde göra, och i den lilla rutan som talar om vilka dödstråkigt dryga och jobbiga eller bara allmänt ointressanta personer som är inloggade, dyker plötsligt ytterligare ett namn och ytterligare en profilbild upp, längst upp i hörnet till vänster. Det är nästan lite sådär pinsamt läskigt att jag vet exakt på vilken plats i den där chattrutan din profilbild brukar visas.
Stirrar och stirrar och stirrar lite till på den där miniatyrbilden av ditt mörkbruna hår och ditt leende, och för varje timme och minut och sekund som går växer sig den där vågen av besvikelse som sköljer över mig bara större och större, den är nog större än ett helt hav och jag känner hur jag håller på att drunkna. För jag vet ju att de där pulsökande, hjärtattacksframkallande konversationerna slutade för länge sen, jag vet ju att vi nästan aldrig pratar med varandra längre och jag vet ju vems fel det är.
Mitt.
Och ändå kan den där lilla delen av mig aldrig sluta hoppas på något bra, hoppas att du ska börja tänka lika djupt och konstant på mig igen, så som jag alltid tänker på dig. Hoppas att det i ditt huvud ska dyka upp en sådan innerlig längtan efter att få prata med mig, att du kanske för en stund glömmer bort vilken otroligt tråkig och ointressant människa jag är, att du ska ge efter för alla exploderande känslor i din kropp och skriva någonting till mig. Bara någonting. Bara en gång till.
För det är just precis det jag inte klarar av.
Suckande och med den där gnagande ångestkänslan i bröstkorgen pressar jag ner ”nästa”-knappen i min spellista gång på gång, jag måste nog vara uppe i minst tvåhundrasjuttiofem gånger nu, för all musik påminner liksom bara om dig dig dig.
”Vi är inte sådana som i slutet får varandra”, sjunger Håkan Hellström och den där känslan träffar mig som ett hårt slag i magen, för det är ju så rätt trots att det borde vara så fel. ”Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.”
Blupp.
Facebookchatten har talat.
Hjärtat krossar nog revbenen och tränger sig ut ur min kropp vilken sekund som helst nu, så hårt och snabbt som det slår. Kan det verkligen vara det som jag så fånigt förtvivlat och desperat väntat och längtat efter, eller är det bara något sådant där totalt oviktigt, som ett ”hej” från någon person jag inte ens känner eller ett jobbigt kedjebrev från någon ännu jobbigare sjundeklassare som vill att jag ska skriva en massa saker i hennes logg trots att jag knappt vet vem hon är? Jag har aldrig förstått mig på sådant där.
22 nov, 2011 19:16
|
Pigilinis
Elev
|
Vi fick i uppgift i skolan att skriva en liten berättelse.
Jag och några kompisar var typ lite för kreativa.....
Jag är på min 9onde sida chansar på att det blir ca 10-11 hehe....
Men vi tyckte det var kul!!!!
22 nov, 2011 19:17
|
Borttagen
|
Åh, vilken bra tråd! Har nämligen some questions till er "författare". Visserligen har jag skapat en egen tråd om det här ( som jag nu inser var onödig. '-' ), men varför inte skriva här också? :]]
22 nov, 2011 19:27
|
Borttagen
|
Skrivet av whirlwinds: ^ Hehehehehehe okej, öh, ehm, ah, för det första så är den ju sådär desperat kärleksfånig och kanske typ råkar handla om en viss person. Tvekar fortfarande över om jag verkligen borde lämna in den till min svenskalärare, liksom ah tja pinsamt om hon skulle fatta vem det handlar om osv... Och för det andra, de två första styckena blev jag jättenöjd med medan resten bara blev.... BLÖ. Förstår inte hur jag ska kunna bli färdig med den någon gång innan terminen är slut, nu är det liksom under tidspress och den skulle egentligen varit inlämnad i fredags, och liksom wääääääk jag kommer aldrig kunna fortsätta på ett bra sätt. >: Men öh, ehm, jaha, ja... Såhär långt har jag hunnit hittills.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag håller andan när jag ser dig komma gående genom skolkorridorerna; du med det där halvlånga, mörkbruna håret som du brukar dra fingrarna igenom lite då och då i ett försök att få bort det från ansiktet, men som ändå fem sekunder senare faller ner och landar mjukt framför dina ögon igen. Jag har aldrig lagt märke till vad du har för ögonfärg, när jag tänker efter.
Du med någon utav de där randiga tröjorna du alltid brukar bära, du med de där tighta jeansen och tygskorna och det där lilla korshalsbandet utav silver du brukar ha i en kedja runt halsen. Som jag utav någon anledning lagt märke till, någon av alla de gånger jag fastnat med blicken och inte kunnat slita iväg den och fästa den någon annanstans.
Du med den där kroppen som är så smal att den ser ut att kunna gå sönder när som helst, du med den där speciella rösten som kan urskiljas i ett folkhav på tio kilometers avstånd. Det är förresten någonting speciellt med allt du gör, - sättet du rör dig, sättet du skrattar, till och med sättet du andas och sättet dina nycklar slår emot varandra för varje litet steg du tar, och ger ifrån sig det där lilla klirrande ljudet. Varje gång jag hör det ljudet ser jag mig omkring, i hopp om att det är just din nyckelknippa som klirrar på det där sättet, för att tala om att det är just du som kommer gående där.
Klirr, klirr, klirr.
Oftast vänder jag mig besviket om igen, efter upptäckten av att det bara var någon gapig sjätteklassare med ett fult nyckelband i handen som den absolut inte kan hålla stilla, utan viftar med det i luften så människor i närheten får akta sig för att inte få det i huvudet. Eller så kanske det var någon utav alla de andra hundra pojkarna på skolan med sina nycklar fasthakade i byxhällan, som bara råkade ha vägarna förbi i just det ögonblicket då jag hoppfullt sökte efter det där mörkbruna håret och den randiga tröjan med blicken. Men ibland hör jag någonting mer än det där vanliga klirr klirr klirr:et; ibland kan jag höra den där rösten som mina öron skulle klara av att registrera på flera mils avstånd, och det är i sådana ögonblick som all logik och all intelligens liksom flyter ut ur min kropp och lämnar mig ensam och stirrande med blicken fastklistrad på dig, det är i sådana ögonblick som hjärtat nästan exploderar av överbelastning inuti bröstkorgen.
Det är onsdag eftermiddag och jag har just tappat andan av den där knappa sekunden det tog för oss att mötas och gå förbi varandra i korridoren med det gröna golvet. Trots att det var ungefär en tiondels sekund sedan du gick förbi mig kan jag inte minnas om du såg på mig eller inte. Om du bara tittade bort som om ingenting hänt, som om jag inte gick där, om du vände dig om för att prata med dina vänner när du såg mig komma gående några meter framför dig, lite sådär nervöst leende och med framtänderna frenetiskt bitande på underläppen för att inte brista ut i en kaskad av fåniga fnissanden. Eller om du med lika nervöst flackande blick såg på mig, på väggen, på mig, på den där fula träbänken som folk ristat in sina namn i med spetsen på sina nycklar, på krokarna på väggen och tillbaka på mig igen. För det är ju så svårt det där, att behålla blicken på ett och samma ställe utan att det känns som att man stirrar ihjäl sig.
Eller du kanske, kanske kanske kanske, utan att jag märkte något, blinkade till och såg in i mina ögon och blinkade till igen och formade munnen till något slags leende.
Satan, att jag ska vara så borta i huvudet varje gång jag ser dig. Jag kan ha hundrafemtiotusen tankar som flyger omkring inuti huvudet och gör mig helt snurrig, och så springer jag på dig någonstans och helt plötsligt är det helt tomt där inne. Jag kan inte minnas någonting, hjärtat slår fortfarande ungefär fem gånger snabbare än vanligt och jag kan inte låta bli att tänka för mig själv; ”vad är det egentligen du gör med mig?”.
Onsdag eftermiddag blir till torsdag kväll, och jag sitter på sängen med det randiga täcket i det svartvita rummet med datorn framför mig. Facebook är framme, precis som alla andra kvällar då jag flyr från ogjorda skoluppgifter och alla andra tusen miljoner saker jag egentligen borde göra, och i den lilla rutan som talar om vilka dödstråkigt dryga och jobbiga eller bara allmänt ointressanta personer som är inloggade, dyker plötsligt ytterligare ett namn och ytterligare en profilbild upp, längst upp i hörnet till vänster. Det är nästan lite sådär pinsamt läskigt att jag vet exakt på vilken plats i den där chattrutan din profilbild brukar visas.
Stirrar och stirrar och stirrar lite till på den där miniatyrbilden av ditt mörkbruna hår och ditt leende, och för varje timme och minut och sekund som går växer sig den där vågen av besvikelse som sköljer över mig bara större och större, den är nog större än ett helt hav och jag känner hur jag håller på att drunkna. För jag vet ju att de där pulsökande, hjärtattacksframkallande konversationerna slutade för länge sen, jag vet ju att vi nästan aldrig pratar med varandra längre och jag vet ju vems fel det är.
Mitt.
Och ändå kan den där lilla delen av mig aldrig sluta hoppas på något bra, hoppas att du ska börja tänka lika djupt och konstant på mig igen, så som jag alltid tänker på dig. Hoppas att det i ditt huvud ska dyka upp en sådan innerlig längtan efter att få prata med mig, att du kanske för en stund glömmer bort vilken otroligt tråkig och ointressant människa jag är, att du ska ge efter för alla exploderande känslor i din kropp och skriva någonting till mig. Bara någonting. Bara en gång till.
För det är just precis det jag inte klarar av.
Suckande och med den där gnagande ångestkänslan i bröstkorgen pressar jag ner ”nästa”-knappen i min spellista gång på gång, jag måste nog vara uppe i minst tvåhundrasjuttiofem gånger nu, för all musik påminner liksom bara om dig dig dig.
”Vi är inte sådana som i slutet får varandra”, sjunger Håkan Hellström och den där känslan träffar mig som ett hårt slag i magen, för det är ju så rätt trots att det borde vara så fel. ”Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.”
Blupp.
Facebookchatten har talat.
Hjärtat krossar nog revbenen och tränger sig ut ur min kropp vilken sekund som helst nu, så hårt och snabbt som det slår. Kan det verkligen vara det som jag så fånigt förtvivlat och desperat väntat och längtat efter, eller är det bara något sådant där totalt oviktigt, som ett ”hej” från någon person jag inte ens känner eller ett jobbigt kedjebrev från någon ännu jobbigare sjundeklassare som vill att jag ska skriva en massa saker i hennes logg trots att jag knappt vet vem hon är? Jag har aldrig förstått mig på sådant där.
Amazing! Tänk om jag kunde skriva så där!
Btw, Jag har måste skriva en fantasy berättelse till skolan, men jag har NOLL ideér...HJÄLP!
22 nov, 2011 19:32
|
Elphaba
Elev
|
Ooh, jag har ett ganska stort skrivproblem kom jag på!
Jag hade kommit på ett, enligt mig, jättebra upplägg till en historia, och jag började skriva. Det gick verkligen jättenra hela vägen, tiiills jag kom på att min historia var i princip Svindlande Höjder, fast med andra namn och platser.. 
Så jag skriver alltså "egna historier" som i själva verket är oerhört inspirerade av andra -.-
Det har hänt flera gånger förut XD
Läs gärna mina fanfictions; Som du (Lily och Petunia) och Andromedas val. ^^
22 nov, 2011 19:51
|
Margaret
Elev
|
Skrivet av Elphaba: Ooh, jag har ett ganska stort skrivproblem kom jag på!
Jag hade kommit på ett, enligt mig, jättebra upplägg till en historia, och jag började skriva. Det gick verkligen jättenra hela vägen, tiiills jag kom på att min historia var i princip Svindlande Höjder, fast med andra namn och platser..
Så jag skriver alltså "egna historier" som i själva verket är oerhört inspirerade av andra -.-
Det har hänt flera gånger förut XD
Fast i detta fall spelar det väl ingen roll? Svindlande höjder tillhör public domain, tror jag, vilket betyder att det inte finns någon som äger rättigheterna för att upphovsmannen(i detta fall kvinnan) dog för mer än 70 år sedan.
Hur många böcker och filmer har inte inspirerats av Stolthet och fördom, exempelvis? Som har publicerats, dessutom.
Fast det kanske helt enkelt är så att du inte vill att den ska påminna om något annat, och då är det juu självklart en annan sak. 
 
22 nov, 2011 21:05
|
Elphaba
Elev
|
^
Jaaa, det är ju det som är problemet, det känns som om jag inte kan komma på något helt eget XD
Läs gärna mina fanfictions; Som du (Lily och Petunia) och Andromedas val. ^^
23 nov, 2011 09:11
|
Borttagen
|
Imma share a problem with you guys.
Alltid när jag får en ny idé, tänker jag; Näe, den är bara patetisk och bara för. För mycket. Överdriven.
Förra veckan sa vår vikare på bilden att man inte skulle tänka så, eftersom man börjar tänka så hela tiden och det blir en vana. På det sättet så får man ju ingenting skrivet.
Och sedan det där med inspirationen av andra böcker- Jag brukar inte vilka att ha något som kan länkas samman, eller ha typ.. "härmning" i en berättelse som jag skrivit, när det finns en annan som handlar om det.
Det känns, som Elphaba sa, att jag inte skriver det helt själv.
Fast nu har jag börjat tänkt att; Äsch, vem förutom jag ska läsa det här? Jag skriver för att det är kul, och jag låter ändå ingen annan läsa det.
Fast det känns ändå inte rätt =/
23 nov, 2011 15:18
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen