AnMel's novellskola

LauraTree: Klickar in där så fort jag känner att jag har tid.

Solkatten: Det är helt ok. Som jag sa till en annan: Här går allt i sin egen takt.

Nu ändrar jag mitt inlägg. xd

Jag förstår inte riktigt vad det är du vill att jag ska göra ;s

Twiie: Okej. Du får skriva om precis vad du vill som är typiskt för den genren. Gärna bara ett par stycken, för att vi ska få en överblick på hur det blir.
Nu är fantasy en väldigt bred genre med ett flertal olika nyanser. Testa på det som känns mest som i din stil.
Om du har svårt att komma på något att skriva om (av just den anledningen att vi ska komma på en ny handling) så kan jag ge dig några stödord som ska finnas med i texten (kanske inte precis de orden, men något som relaterar till det - händelser eller liknande).

Jag är intresserad av dina stödord. För tillfället kommer jag inte på nånting som jag inte har läst i en bok. xd

Twiie: Hehe, det är inget fel med att ta stöd från böcker - speciellt inte i det här syftet. Bara man skriver med egna ord så!

Okej. Istället för stödord så kan du få idéer på små texter. Det upptäckte jag var lättare för mig än det första alternativet. ^^
¤ Alvers (eller annan övernaturlig varelses-) tillhåll. Du/din karaktär leds dit som fånge/gäst och får träffa ledaren. Vad vill de ha dig till, vad blir ditt beslut (stanna/fly), varför tar du det beslutet?
¤ Krig mellan två varelsers stammar. Du/din karaktär är med i striden. Vilken sida är du på? Varför? Vad gör du? Vad händer? <- Behöver inget riktigt slut. Kan bli som en "cliffhanger".
¤ Möte med en övernaturlig varelse. Beskriv den. Vad tycker du/din karaktär om den? Vad tänker du om den? Verkar den vara farlig/snäll? Vad tyder på detta? Vad gör du när du först ser den?

Nu vet jag att det där antagligen var väldigt rörigt, men du kan väl försöka så gott det går? Jag försökte bara ge dig några idéer. Kanske kan något av detta användas till din novell senare.
Anledningen till varför jag skrev "du" och "dig" istället för "din karaktär" är för att när man skriver ska man leva sig in i sin karaktär så att man ser allt från dess ögon - om man inte vill se den utifrån som i en film. Då blir miljön på ett sätt "kallare" och känslorna mer avlägsna; om du förstår vad jag menar. Jag är inte på mitt bästa förklarande humör just nu.
Du får skriva texten så lång du behöver.

Okej, jag kör nog på det sista alternativet. Och du vill ha texten postad här?

Twiie: Ja, tack.

Det kanske inte är den bästa, och vet inte heller om det är särskilt mycket fantasy över det heller, men här kommer den.

---

Jag sprang, mitt röda hår fläktade i vinden och mina gröna ögon kastade förtvivlade blickar runt om mig. Skogen så här sent på kvällen är ett konstigt ställe, men jag hade inte haft något annat val. Jag var tvungen att komma bort från honom. Hur kunde han? Jag kände att tårarna började rinna igen, men jag orkade inte torka bort dem. Jag sprang som en galning och hoppade över både stockar och stenar.
Mitt synfält var suddigt men jag hade i alla fall inte känt igen mig, jag hade aldrig varit så här långt in i skogen förut. Jag började bli rädd, jag inbillade mig ljud, som grenar som knäcktes, ylandet av vargar och jag hörde ett rytmiskt trampande av fötter som hela tiden var precis efter mig. Precis när jag var på väg att ge ifrån mig ett skrik lade jag ihop det, det var mina fotsteg jag hörde. Jag fortsatte att springa tills jag kom fram till ett högt stängsel, jag blickade uppåt, stängslet var runt fyra meter högt och verkade stabilt nog att klättra över.
Jag funderade bara i några sekunder innan jag tog ett rejält tag och började ta mig uppåt. När jag kommit upp de fyra metrarna var jag utmattad, mitt synfält var sämre och det kändes som om jag skulle komma att svimma om jag så rörde mig en centimeter. Men jag var tvungen att ta mig ner de fyra metrarna också. Jag började sakta ta mig neråt men orkade inte riktigt hålla mig fast, jag ramlade ner och orkade inte röra på mig.
Jag måste ha förlorat medvetandet ett tag för jag vaknade plötsligt till av ett tassande ljud. Det måste vara ett par enorma tassar för hela marken vibrerade under mig. Jag satte mig sakta upp för att inte riskera att tappa medvetandet igen. När jag tillslut lyckades sätta mig upp tittade jag rakt in i en svart-pälsig bringa. Min blick trevade sakta uppåt tills den fann ett par stora röda ögon.
På bara två sekunder förstod jag att det var en varg, men ingen vanlig varg, dennes mankhöjd var cirka två och en halv meter upp från marken. Min blick trevade ner igen till den fann munnen. Och jag förstod återigen att det inte var en vanlig varg, det var en varg som förstod, en varg som kunde tala.
Jag stängde mina ögon, jag ville inte se. Istället såg jag vad som utspelats hemma för flera timmar sen. Jag såg min pojkvän sitta framför mig, eller snarare min före detta pojkvän. Han talade om den hemska sanningen. Han hade varit otrogen. Min första reaktion var varför han berättade, han svarade att han ångrade sig och ville ha en ärlig relation. Jag hade skrikit att jag hatade honom och sprungit ut hit.
Jag öppnade mina ögon igen, och en sista viskning hördes innan vargen stora käftar smällde igen runt min hals.
Viskningen sägs höras där än idag.

”Jag älskar dig.”

Här kommer min text till beskrivningskursen
---
Världen omkring mig var underbar. Jag hade aldrig varit med om något liknande tidigare.
Himlen var helt lila, inte mörk och inte som gift. Utan som den klarast och mest skira lila som någonsin skulle kunna blandas. Jag hade mycket väl kunnat tänka mig ha den färgen som tyget i en himmelsäng. Den var underbart lugnande och gav världen ett trolskt sken när ljuset silades ner från en källa högt ovanför mitt huvud.
Jag stoppade in huvudet i lusthuset igen. Det var där jag vaknat, klädd i en snövit klänning. Den bestod av en ballongkjol som stod ut från min kropp och en bandlös överdel. Allt var gjort i sköraste siden med spetstyg i silver över. Men fötterna var bara och jag kände trägolvet tydligt mot mina fotsulor.
Det lilla lusthuset var vitmålat och sparsamt möblerat med enbart en bänk som löpte runt sju av de åtta väggarna. Eller jag kunde väl inte kalla de väggar i ordets rätta bemärkelse. Det var vägg upp till hälften och sedan gick det över i fönster utan glas. Det gjorde att en lekfull vind kunde komma in utan problem.
Mina fötter lämnade trägolvet och gick istället ut i gräset. Det hade samma turkosa färg som vattnet i en lagun och var mjukt som bomull. Det måste vara så det kändes att gå på moln, nästan svävande.
Dofterna som slog emot mig i den nya världen var söta som nyspunnen sockervadd men hade en lätt syrlig ton i sig, lite som citron. Sockervadd med citronsmak kanske. Hur det än stod till med det kunde jag inte annat än att tycka om det.
Träd trängdes runt gläntan där lusthuset stod i mitten. Deras kronor hade samma färg som gräset, men stammen var intetsägande bruna. I jämfört med alla andra klara färger var stammarna färg tråkiga och som vakter runt gläntan. En oförklarlig rysning for upp längs min ryggrad och jag vände bort blicken. Stammarna fick mig att bli illa till mods i denna underbara värld.
Nere i gräset växte en ensam blomma. Dess kronblad var formade i exakta ovaler och lyste nästan i en klargul färg. Medan dess stjälk och löv hade samma färg som nyspruckna löv på våren. Den sträckte sig upp från marken med en höjd på tio-tjugo centimeter och såg ut att lapa i sig ljuset från ovan.
Jag föll ner på knä framför den och kjolen lade sig i en perfekt solfjäder runt mig. Jag sträckte försiktigt fram handen och rörde vid blomman. Den var lika varm som sand där solen lyst på hela dagen, men den kändes samtidigt fuktig. Jag log mot den och följde ett kronblads kontur med ett finger.
Plötsligt skar ett skarpt ljud genom friden i min lilla glänta. Den rev upp världen omkring mig och det kändes som att jag slängdes in i en virvelvind. Jag snurrade runt i allt snabbare takt och såg hur träden, gräset och lusthuset revs loss och slängas ut i tomhet. Skräcken bet sig fast i mig och fick mig att skrika rakt ut.
***
Jag satt mig flämtande upp med ett ryck. Hjärtat bultade hårt som ett skrämt fågelhjärta. Jag lade handen över bröstet för att försöka stilla det och kände då hur var jag var. Svetten rann från mina tinningar trots att jag kände kylan tränga sig på.
Den ihärdiga ljudet kom från min väckarklocka och fortsatte att pipa med sig skärande ljud tills jag slog till knappen på dess topp.
Med en suck sjönk jag tillbaka mot mina mjuka kuddar. De var inte i närheten av lika mjuka som gräset jag nyss lämnat inne i min drömvärld, men de dugde mycket väl.
Jag suckade tungt och såg hur verklighetens sol sken varmt utanför mina fördragna gardiner.

Mall
Namn [vill bli kallad för]: Jag heter Emma, men om det blir krångligt eftersom en annan heter det så går det bra med.... Alla kallar mig Foxface
Ålder: 12
Vill ha betyg [ja/nej]: japp, och gärna konstruktiv kritik också :3
Har skrivit texter under såhär lång tid: ganska länge, tror jag
Typer av texter jag helst skriver: (<- med detta menas noveller, dikter, ff's osv. Om du har skrivit något annat gör det inget) jag skriver mest noveller och ff's tror jag! men jag skriver om det som poppar upp i mitt huvud...
Gillar att skriva om: skriver som sagt om det som dyker upp, men mest typ fantasy
Det här är jag bra på: tror att jag är ganska bra på sån här grammatik... Skriver "bra" efter mall, och kan komma på egna idéer... Jag har läst sen jag var 3 ½ år gammal, så
Det här har jag svårt för: jag har svårt att avsluta texter och berättelser då jag ofta kommer med nya idéer och fastnar i det gamla... Och jag kan börja beskriva vad man gör osv. istället för känslor... Och så skriver jag inte alltid, när jag tappat lusten och inte kommer på något att skriva om
Favoritgenrer: jag läser klart mest fantasy, men jag gillar det mesta förutom typ "humor"
Förhoppningar och mål: bli bättre på att avsluta berättelser bl.a. genom att komma på "mellansakerna" i texten. Fyller kanske på mer här senare :3
Kurser jag vill gå: alla, om det går bra!
Övriga tankar: jadu... Jag har lite texter i skolan som jag skulle kunna skicka till dig senare?
~~~~~~~~

Japp