A Young Woman's Tales

Hittade lite slarvfel, går igenom dem nu, så vi har det överstökat.
"[...]min tankar avbröts när jag hörde[...]" Lägg till ett a i slutet på "min".
"[...]eller att pulsen ökade det minst." Här saknas det också ett a, i slutet av "minst."
"Försiktigt öppnade jag de helt[...]" Det ska vara "dem" i stället för "de."
”Här är dem” Här ska det vara "de" i stället för "dem."
"Det var i stort sätt bara jag kvar där." Det ska vara "sett", med ett e i stället för ä.
"[...]den tyng som legat på mina axlar." Lägg till ett d i slutet på "tyng."
"[...]blockera mitt egen hjärna." Här ska det vara "min" i stället för "mitt."
"[...]en så länge tyckte jag[...]" Ersätt "en" med "än", med ett ä.

Jag gillar verkligen inledningen, med Deans förvirring och hans tro om att han är hemma och det brinner. Det är sådana små men viktiga detaljer som får berättelser att kännas mycket mer levande.

"Det var först då jag upptäckte att jag låg i en hög med filtar och kuddar. De gick alla i nyanser av rött, gult och brunt."
Det låter riktigt mysigt! Och förresten påminde färgerna mig om höstlöv, vilket känns väldigt passande med tanke på att de bor i skogen.

”Hur kan du veta något om Törnrosa?”
Precis vad jag också undrade över.

En fråga: Är det Wolf eller Wulf? För det verkar som om du växlar lite mellan de två stavningarna.

Det finns så många bra citat från Wolf (Wulf?) att jag inte tänker ta med några här, för i sådana fall skulle jag nog få ta med allihop! Han är ju störtskön, jag gillar honom redan, hans humor passar mig perfekt.

Det värkte lite i mitt hjärta när Dean tänkte på vad som väntade på honom i hans gamla liv, eller snarare vad som inte väntade på honom. Usch, så hemskt att mista hela sin familj. Men ändå känns det hoppfullt, det tycker även han själv. Jag ser verkligen fram emot att se vart hans val att stanna kvar i skogen kommer leda honom.

Mycket bra kapitel! Lika välskrivet som vanligt och ganska lugnt, men det förbereder lite inför vad som komma skall, vilket gör mig väldigt nyfiken på nästa kapitel.

Hej ni fantastiska människor Hoppas alla mår bra. Själv har jag sommarlov och ska inte klaga Dessutom flyger jag till London imorgon och eftersom jag är så glad över det ska jag fira med att ge er ett nytt kapitel Det kommer att vara det näst sista. Hoppas att kapitlet kommer att vara till belåtenhet
***
Kapitel 3
Den kommande månaden var den mest fantastiska i hela mitt liv. Och den mest fysiskt ansträngande. Jag hade aldrig varit så trött som alla de kvällar jag gick och lade mig i det lilla tält som blivit mitt och Wulfs.

De tre mästarna körde stenhårt med mig. Mars började varje träningspass med att jag skulle springa bort till gläntan med jätteeken, springa ett varv runt den och tillbaka för att där springa runt träningsgläntan. Den rundan tvingade han mig att springa tre gånger. Efter det drog han igång själva spjutträningen.

Han lärde mig hur man skulle hålla ett spjut, sätta fötterna för att bli stabil, lägga kraft bakom varje stöt och hur man på bästa sätt både attackerade och försvarande sig. Hela min kropp skakade när jag lunkade tillbaka till gläntan med en skrattande Wulf vid min sidan.

Arros träningar var inte likadana, men minst lika ansträngande. Han var en fullständig perfektionist. Varje rörelse och steg skulle vara perfekt innan jag fick fortsätta med något annat. Det kunde stundtals vara riktigt frustrerande och då blev utförandet bara sämre och försöken fler.

Men hans träning gav resultat. Sakta men säkert lärde jag mig att använda mig av pil och båge. Efter ett tag blev jag till och med ganska bra på det. Av tio pilar träffade jag åtta. Det var såklart inte nog för Arro, men jag kunde inte låta bli att vara lite nöjd.

Sonjas träningar var mest utmananden. Hennes lektioner innehöll inte bara hur man skulle använda sig av olika knivar i olika kombinationer utan också hur man skulle smyga sig på sina offer. Hon lade mycket energi bakom att lära mig att kunna röra mig så ljudlöst som möjligt. Det var enbart hennes träningar som jag dessutom fick öva under natten.

En tredje delen av Sonjas träningar bestod av hjärngympa. Hon tvingade mig att tänka ”utanför lådan” och hitta lösningar på de mest komplicerade problem. Efter de träningspassen hade jag alltid en bultande huvudvärk som gjorde mig lättirriterad, något som Wulf tyckte var riktigt roligt.

Utan att jag tänkte på det började jag kalla gläntan med tälten och jätteeken för mitt hem och Wulf blev min familj. Livet som jag haft innan började blekna. Det hände fortfarande att jag vaknade om nätterna av mardrömmar som innefattade min familjs död, men hålet som händelsen skapat inom mig var inte lika påtagligt längre. Jag skulle aldrig kunna glömma vad som hänt och ville det inte heller, men jag kunde leva med det.

Månaden som gick innehöll inte bara träning utan också möten med många nya människor. Luna blev den som visade mig runt och försökte hjälpa mig så gott hon kunde. De tre gamlingarna som mött mig på berget fick jag också lära känna, även om kvinnan Sina förblev ett mysterium för mig. Jag fick träffa flickan Sally som glatt berättat om vår ankomst. Successivt fick jag lära känna alla som bodde där och successivt såg jag även dem lite som min familj.

Fullmånen visade sig betyda mycket för de människorna som jag blivit en del av. Luna berättade att den skapade stark magisk kraft och det var bästa tiden för att önska sig något eller be om hjälp. Hon berättade också hur konstigt hon tyckte det var att de moderna människorna inte vågade använda sig av den kraften.

Luna varnade mig också. Det var inte bara kraft som fanns i luften under fullmånens sken. Man skulle akta sig för skuggor, demoner och andra nattvarelser som älskade att skada oförsiktiga nattvandrare. Det var mer än en människa som blivit dödad, bortförd eller galen av sina erfarenheter av fullmånenätter.

Det var dock inget hinder för att hela byn skulle samlas uppe på ett berg vid midnatt under fullmånen. Faktum var det att ingen fick missa fullmåneceremonin som skulle utföras av shamanen. Alla behövde den extra kraft och styrka som fullmånen skänkte.

I långa led av människor med facklor rörde sig hela byn upp mot berget. Sina gick först med Luna vid sin sida. Det var visst så att hon skulle bli shaman den dagen då Sina valde att dra sig tillbaka. Deras facklor brann med en blå klar låga som ledde vägen.

Jag gick med en fackla i ena handen och Wulf vid min sida.

”Det här ska bli härligt”, brummade vargen. ”Det finns inget som känns så bra som när månmagi spritter i pälsen.”

”Då har jag något bra att vänta mig?” frågade jag med tankarna.

”Definitivt”, svarade han självsäkert. ”Första gången brukar också vara den bästa. Du anar inte hur förvånad jag blev första gången jag var med. Det var som om det pirrade i hela kroppen. Jag hoppade runt som en galning i flera dagar.”

Det skrattade vi gott åt i tystnad. Vi fick inte säga något på vägen upp. Därför blev skratten kvävda fnissningar som enbart hördes tydligt i våra sammanlänkade tankar.

”Välkomna, vänner”, när alla stod i en stor cirkel med facklorna nerstuckna i marken började Sina prata. ”Fullmånen välsignar oss alla och ärar oss med sin närvaro”, hon pekade upp mot den klara skivan högt över våra huvuden. ”Känn dess kraft och dra in den i era kroppar”, hon slöt sina ögon men höll armarna utsträckta som för att omfamna världen. ”Vi är blott små själar i en stor värld, men vi är alla en del av alltet. Genom att värna om vårt liv och andras värnar vi om världen vi lever i”, hon slog upp sina ögon och såg rakt på mig. ”Dean kom till oss som en spillra av det liv han levt. Med hjälp av många har han blivit hel igen och en del av oss. Stig fram, Dean, låt nattens öga ta sig en ordentlig titt på dig.”

Jag stod med uppspärrade ögon och tittade på den gamla kvinnan. Skulle jag gå fram?

Wulf gav mig en så hård knuff i ryggen att jag mot min vilja tog ett vacklande steg framåt. Allas ögon var vända mot mig. Jag hade aldrig någonsin känt mig så uttittad och jag måste medge att det inte var särskilt behagligt.

”Sluta med att se ut som en tafatt get och gå fram till henne”, Wulfs syrliga röst hördes i mitt huvud. ”Vi ska väl ändå inte behöva vänta till nästa fullmåne?”

Jag slängde en ilsken blick över axeln på honom. Hans blå blick mötte muntert min innan han blinkade med ena ögat. Han verkligen älskade det här!

Efter ett djupt andetag vände jag mig mot Sina och gick fram till henne med bestämda steg. Hon tog leende emot mig och gav mig en hård kram.

”Det är alltid något speciellt för någon utanför att komma in i vår lilla cirkel”, sa hon. ”Slut ögonen och känn hur månen fyller dig med all sin kraft.”

Jag tvekade ett ögonblick innan jag slöt ögonen och slappnade av. På mina axlar kände jag Sinas händer tryggt ligga. De hjälpte mig att slappna av ännu mer.

Långsamt kunde jag känna det som Wulf varit så förtjust i. Ett svagt pirrande började vid ryggslutet och klättrade vidare över kroppen. På bara några sekunder var det som om hela jag var gjord av elektricitet. Håret på mina armar reste sig upp som om jag fått en elstöt, men det var inte obehagligt. Helt ärligt var det faktiskt det mest behagliga jag varit med om. Det kändes som om jag laddads upp från grunden och i rask takt fick tillbaka all den kraft som jag förlorat. Jag fick tillbaka all kraft som jag behövde för att leva.

Ett oväntat skrik fick mig att förvånat slå upp ögonen. Jag tittade på Sina, men hennes blick var riktad mot himlen. Tveksamt följde jag hennes blick och fick se något som fick mina ögonen att slås upp ännu mer.

Mot månens skiva var en hel svärm av något mörkt på väg ner mot oss. För varje sekund som gick kom de närmare och för varje sekund kunde jag se dem tydligare. Det var dock en syn som jag hade kunnat tänka mig att vara utan.

De såg ut som stora monster. Deras hud var svart och läderartad och stramade om runt deras muskulösa bringor, armar och ben. De hade lite formen av en människa, en väldigt stor människa. Jag skulle gissa att de var större än Mars och det sa inte lite. Deras huvud var täckta av långt och stripigt svart hår som ringlade ner över bröstet och försvann bak på ryggen. Deras ansikten var tillplattade som om dem sprungit i en vägg. Deras näsor var uppåttryckta med vidgade näsborrar. Pannorna var höga, ögonen röda och små i det groteska ansiktet. Munnen var vidgad i ett stort flin där två rader av spetsiga tänder blev synliga. På deras ryggar växte det ut vingar likt fladdermöss. En bild från en kyrkmålning for förbi i min hjärna.

”Undan!” hojtade Sina och högg tag i min arm. ”Demoner!”

Ett tumult utbröt när människorna i cirkeln började röra sig till en specifik plats där Luna alla redan stod och väntade på dem. Sina drog med mig dit och tur var väl det för synen av varelserna hade fått mig att bli helt paralyserad.

”Rör på påkarna”, uppmanade Wulf i mitt huvud. ”Vill du bli demonföda redan din första fullmåne?”

Istället för att bli irriterad på honom blev jag lättad över att han tog det så lugnt. Det gav mig lugn och kontroll över min kropp.

Plötsligt var det ombytta roller. Jag hade armen som Sina och skyndade på henne mot platsen där resten av byn var samlade med Wulf och Luna längst fram, väntande på oss.

Ett nytt skrik skar sig genom natten och fick det att krypa i skinnet på mig. Samtidigt kändes en ljudlig duns genom marken. Jag förstod att varelserna landat.

Vi nådde fram till klungan med skräckslagna människor. Mammor häll om sina barn för att trösta dem och hindra de från att skapa några stakare ljud. Män höll om sina fruar och syskon höll om varandra. De tre mästarna stod bakom Wulf och Luna med blickarna riktade mot varelserna.

”Allt väl?” frågade Luna när vi nådde fram.

Jag nickade och slöt upp vid Wulfs sida. Sina i sin tur ställde sig bredvid Luna med blicken vänd mot de nyanlända.

”Alla här?” frågade hon sin lärling.

”Alla”, svarade Luna. Hon lät beslutsam där hon stod med håret utsläppt i en slöja av svart hår. ”Vi är samlade.”

”Bra”, sa Sina nöjt i samma stund som en hel skock fåglar svepte ner från himlen. ”Och här kommer våra vänner”, mumlade hon.

Varje fågel satt sig på någons axel. Det var allt från ormvråkar och hökar till blåmesar och svalor. En snövit uggla satt sig på Sinas axel och en svart korp satt sig på Lunas. Så olika, men båda med shamanblod i ådrorna.

Ett rytande hördes från skogen bakom oss och ut mellan träden störtade skogens alla djur. De slöt alla upp med den människa som var deras själsfrände.

Allas själspartner var närvarande för att ta emot hotet från demonerna som landat i en klunga på andra sidan om ringen av facklor. Det var inte någon som inte var beredd på strid. Spänningen var så påtaglig att jag trodde att jag skulle kunna röra vid den.

”Det blir visste en väldigt intressant natt”, kommenterade Wulf med sin kropp tät intill min. ”Något sådant här har inte hänt på mycket lång tid.”

”Det låter ingen vidare”, svarade jag och svalde tungt.

Min puls ökade när tystnade föll över bergstoppen. Något skulle hända och det visste alla om.

”God afton!” Sina tog ett steg framåt när hon började prata. ”Vad förskaffar oss den äran?”

”Shaman”, hälsade den största av demonerna och tog ett steg framåt. Hans röst var djupt som avgrunden och rosslig som om han gått genom Saharas öken utan vatten. ”Vacker natt för en sammandrabbning, tycker du inte?”

”Det finns inga bra tillfällen för att slåss”, svarade Sina skarpt. ”Är det vad ni är här för?” jag trodde att hon alla redan visste svaret på den fråga.

”Gamla shaman, det vet du mycket väl om”, skrockade demonen. ”Vi upptäckte att det var en perfekt dag för lite mänskoblod.”

”Och så valde ni att komma hit”, avslutade Sina. ”Men som det ser ut nu verkar oddsen vara emot er”, hon slog ut armarna och syftade på alla de människorna och djuren som stod bakom henne. ”Är ni villiga att göra ett försök?”

Hon hade en poäng där. Demonerna må vara stora, men de var inte mer än några fler än tio stycken. Vi var över femtio personer och alla hade varsitt djur som var redo att kämpa till sista blodsdroppen.

”Åh, jag är villig”, fortsatte demonen att skrocka. ”Frågan är om du är beredd att låta oss försöka. Människor kommer att dö även om ni lyckas tillintetgöra oss. Är du redo att se dina dö, eller vill du ha ett erbjudande?”

Det blev helt tyst. Sina stod inför ett hemskt beslut. I ena vågskålen låg sammandrabbning med vem visst hur många offer. I den andra låg ett dolt erbjudande från demoner. Det lät inte särskilt säkert.

”Vad har ni för erbjudande?” frågade Sina efter flera minuters tystnad.

Demonen log ett bredare leende innan han sa: ”En duell. En av mina mot en av dina. Vi klarar oss alla på en människa”, han lade huvudet på sned. ”Vinnaren får behålla förloraren och göra vad den vill med den.”

Ny tystnad sänkte sig. Sina stod återigen inför ett svårt val, svårare än det förra.

Under den månad som gått hade jag lärt känna shamanen en del och visste att det här var tufft för henne. Hon ville skydda alla i byn, men nu var hon tvungen att låta någon möta ett monster i en duell på liv och död.

”Låt mig göra det, Sina”, Mars klev fram till Sina.

”Nej du, lille man”, demonledaren skakade på huvudet. ”Varje sida väljer den andra sidans kämpe”, en ny regel att ta med i beräkningarna inför Sinas val.

”Ta erbjudandet!” hördes en röst i folkmassan.

Resten ropade direkt sitt bifall. De var alla beredda att dö för att skydda resten av byn. Jag hade hamnat hos fantastiska människor.

”Okej”, Sinas röst fick alla ljud att tystnad. ”Vi tar ditt erbjudande.”

”Bra val, shaman. Synd bara om den lilla kämpe som ska ställas emot min man”, log demonen nöjt. ”Ni kan få välja först.”

”Storsint av dig”, sa Sina syrligt. Hon spejade in i klumpen av demoner och pekade på den ena. ”Han där bli bra.”

Jag såg ingen skillnad på dem mer än att ledaren var större än de andra. Inte heller såg jag någon anledning till varför Sina valt just den demonen. Han var bara en av de andra, men någon behövde ju bli vald så det spelade inte någon roll.

”Okej”, demonledaren ryckte på axlarna. ”Nu är det min tur”, han lät blicken svepa över oss.

Jag tyckte synd om den som blev vald. Den skulle få möta en jätte av muskler och ondska och alla odds sa att den dessutom skulle dö.

”Jag väljer honom”, demonledaren pekade mot oss.

Min blick fastnade på honom och hans röda blick mötte min. Hans grova finger med lång svart nagel pekade mot mitt bröst. Mitt hjärta hoppade över ett slag.
***

Underbart kapitel! Jag hade bara på känn att demonen skulle välja Dean^^
Hoppas det går bra för honom!

Bravoo

Hittade bara ett fåtal saker att anmärka på.
"Mammor häll om sina barn för att trösta dem och hindra de från att skapa några stakare ljud." ”Häll” ska vara ”höll” och ”de” ska vara ”dem” och "stakare" ska vara "starkare."
"[...]kommenterade Wulf med sin kropp tät intill min." ”Tät” ska vara ”tätt.”

Jag måste erkänna, jag fick mig ett gott skratt åt nöjet som Wulf fann i Deans hårda träning. Och i övrigt fortsätter Wulf att vara allmänt awesome i det här kapitlet, men det kommer väl knappast som en överraskning för någon?

”Sluta med att se ut som en tafatt get och gå fram till henne”
Haha, jag visste inte att getter var tafatta, men jag gillar ändå liknelsen!

Jag tycker att det alltid är lika intressant att få lära mig mer om livet i gläntan, så det var trevligt att få läsa om fullmånens betydelse för människorna där. Med tanke på hur de lever, nära och i enlighet med naturen, gillade jag verkligen det här inslaget, det känns helt rätt att fullmånen är viktig för dem då.

Jag anade att någon typ av monster skulle dyka upp så fort jag läste om att fullmånen lockar fram dem. Men det gjorde inte det hela mindre spännande när demonerna väl dök upp! Usch, vilket tufft beslut Sina tvingades ta, men jag har full förståelse för henne och att alla andra stöttade det. Och självfallet får inte vardera sidan välja ut sin egen kämpe, det vore ju alldeles för enkelt.

Och självfallet väljer du att avsluta kapitlet precis där! Jag tror nog att jag kommer krevera av nyfikenhet om jag inte får läsa nästa kapitel snart! Okej, inte riktigt men nog ser jag fram emot det, fruktansvärt mycket dessutom.

Sammanfattning: Utomordentligt jobbat återigen!

Hej fina läsare! Hoppas att ni har haft en bra midsommarhelg Jag kan berätta att jag firade min ute på en stenhäll intill havet. Badade, åt gott (bland annat jordgubbar) och njöt av solen. Hade det väldigt härligt Men imorgon är det vardag igen och jag ska tillbaka till jobbet Innan dess tycker jag att det är dags att göra sista uppdateringen med Vargyl. Hoppas att ni gillar det
***
Kapitel 4
”Nej”, sa Sina och skakade på huvudet när hon såg vem demonen pekade på. ”Han är alldeles för ny i vår samling för att han ska behöva ta en sådan här strid.”

”Det finns inga regler som säger att jag inte får välja honom”, svarade han utan att sluta peka på mig. ”Antingen han eller sammandrabbning.”

Sina vände sig om och tittade på mig. Hennes uggleögon såg intensivt in i mina bruna. Det såg ut som om hon letade efter något djupt inom mig. Något som jag inte visste fanns där. Något hon hoppades att hon skulle finna.

”Det är ditt val, Dean”, förkunnade hon med låg röst utan att släppa mig med blicken. ”Vi är alla redo att ta strid om du inte vill slåss. Du har trots allt bara varit hos oss i en månad, så det är inget konstigt om du inte vill riskera ditt liv bara sådär.”

Det blev tyst för tredje gången, men den här gången var det inte Sina som stod inför ett svårt beslut. Det var jag!

Om jag gick med på att duellera mot demonen skulle jag med största sannolikhet dö, men jag skulle samtidigt rädda många andra liv. Jag hade en gång förlorat allt och bara börjat bygga upp något nytt. Många av de här människorna hade fortfarande allt. Jag ville inte se de förlora sina nära och kära om jag kunde hindra det. Men var jag villig att riskera allt?

”Jag står bakom dig, kompis”, Wulfs röst fick mitt oroliga hjärta att lugna sig. ”Vad du än bestämmer så finns jag hos dig.”

Mitt själsdjur gjorde valet så mycket enklare. Han hade på kort tid blivit mitt allt och någon jag såg upp till, eller egentligen ner eftersom han var kortare än jag. Även om jag aldrig sagt det till honom hade han blivit den jag kämpat så hårt för under alla mina träningspass. Han var den som jag ville göra stolt och få beröm från. Hela världen kunde tycka att jag var helt värdelös så länge som han inte tyckte det. Så länge han fanns var jag villig att slåss.

”Vad får jag ha för vapen?” undrade jag och förmedlade mitt beslut med lugn röst.

Sina stirrade chockat på mig ett ögonblick innan hennes mun sprack upp i ett brett leende.

”Lika stark som sitt själsdjur”, kommenterade hon nöjt. Hon hade funnit det hon sökt efter i mitt inre. ”Hjälp honom att få rätt vapen.”

Sonja gick fram till mig. Jag såg i hennes ögon att hon var imponerad över mitt val att ställa upp för hela byn.

Hon gav mig en lång kniv med blad som var i perfekt balans till skaftet. Det var en sådan kniv jag tränat med hela månaden. Hon stack ner en annan lite kortare kniv i mitt bälte som hjälpte till att hålla mina jeans uppe. Den tredje kniven hon gav mig var inte mycket större än en rejäl nål, men det var vass nog för att skära sig genom huden på nästan vad som helst. Den satt hon fast i nacken på min skjorta.

”Gå ut dit och strimla det där monstret som om han inte var mer än en hög med torkat kött”, uppmuntrade Sonja när hon hade preparerat mig färdigt. ”Tänk på vad du har lärt dig och han kommer inte ens märka vad som hände förrän det var för sent.”

Jag nickade kort. Min hjärna arbetade igenom allt de tre mästarna hade lärt mig under månadens gång. Vad som helst kunde komma till nytta.

”Är du redo?” Sina lade händerna på mina axlar och såg in i mina ögon igen.

”Ja, så redo som jag kan bli”, svarade jag lätt ironiskt med ett leende.

”Mer än så kan ingen begära”, hon besvarade leendet.

”Kom igen nu, kompis. Dags att kicka demonrumpa”, förkunnade Wulf och trängde sig mellan mig och shamanen.

”Kicka?” jag höjde på ena ögonbrynet. ”Är inte det lite för modernt för dig?”

”Äh, jag snappar upp nya saker hela tiden", han gjorde vargarnas motsvarighet till att rycka på axlarna. ”Ska vi stå här och byta ordförråd eller ska vi få det här överstökat, så att vi kan komma hem och äta nattmat?”

Med en sista bestämd nick gick jag ut på det öppna området som lystes upp av ringen av facklor. Samtidigt som jag gick fram gjorde demonernas kämpe lika så.

”Må månens lagar råda under denna duell”, sa Sina högt bakom mig.

”Och Dödens andes”, tillade demonernas ledare med ett nytt flin.

Demonkämpen gav upp ett vrål och började springa för att minska avståndet mellan oss. Långt innan han hunnit fram hade han lyft näven till ett slag.

Det var dock ett klumpigt slag som jag enkelt kunde vika undan. I farten snärtade jag upp kniven och skar honom över skuldran. Han gav upp ett nytt vrål och vände sig mot mig med handen höjd på nytt till ett slag som skulle ha krossar mig fullständigt om den träffat. Men även det slaget var klumpigt och jag kunde på nytt vika undan.

Kniven lät jag glida över demonens rygg för varje gång som jag vek eller duckade undan. För varje gång gav han upp ett vrål och svängde runt för ett nytt slag.

Denna konstiga dans varade i flera minuter. Demonen slog och jag snittade, men det verkade inte som om det fanns någon slut på den energi som fanns i jätten. Inte heller hindrades han av såren. Däremot kände jag hur mina krafter började sina. Benen kändes tyngre och tyngre och mina rörelser blev inte lika kvicka. Inte ens den månad av träning jag haft hade gett mig tillräckligt med energi för att möta en evighetsmaskin. Trots det faktumet fanns det inget som kunde få mig att ge upp.

”Testa att ge honom en rejäl knuff”, Wulfs röst hördes tydligt i mitt huvud.

Eftersom jag inte hade någon egen plan eller några idéer hade jag inget emot att få några råd av den grå vargen.

Vid demonens nästa utfall smet jag åt sidan och gav hans framåtlutande kropp en hård knuff. Jag använde mig av hela min kropps styrka för att få honom att falla, men istället för att bara se honom falla ihop följde jag med ner på marken. På så sätt fick min kniv även kraften från faller när jag höjde den och siktade mot demonens huvud.

”Dean!” en ung pojkes röst skar sig fram till mig. ”Dean!”

Min rörelse stannade, så bladet på min kniv hängde några centimeter från demonens ena öga.

”Dean!” pojkrösten hördes på nytt och jag visste precis vem den tillhörde. Jag skulle aldrig glömma den rösten.

”Tom”, viskade jag med blicken virrande för att hitta källan bakom min brors röst.

”Du förrådde mig!” Toms anklagande röst fanns i luften runt mig. ”Varför får du leva när inte jag får det?” orden kändes som ett knytnävsslag i magen. ”Du kan knappt ana hur besviken mamma och pappa är över dig! De trodde att vi betydde tillräckligt mycket för dig för att du skulle följa efter oss. Men nej! Du letade upp en ny familj och glömde oss!”

”Jag kommer aldrig att glömma er!” skrek jag samtidigt som tårarna började rinna. ”Aldrig!”

”Det ser inte ut så!” kom det bittra svaret. ”Du ser ut att ha gått vidare och struntar helt i oss. Vi är din riktiga familj, Dean! Hur kan du bara slänga det åt sidan?”

Jag kände en hård stöt när demonen slängde av mig från sin kropp, men jag märkte knappt att jag slog i marken och skrapade upp armbågen. Allt jag kunde fokusera på var Toms anklagande röst.

”Du borde dö precis som oss andra”, sa Tom. ”Du är väl ändå inte mer värd än vi, så att du ska få fortsätta leva när inte vi får?”

Han hade helt rätt. Vad hade jag egentligen för rätt att leva? Varför skulle jag få fortsätta andas när inte de fick? Varför skulle inte jag ligga i jorden precis som dem?

Ett hårt tryck över brösten fick mig att flämta efter luft. Min syn var suddig av mina salta tårar. Jag kunde knappt se den monstruösa figuren som satt över mitt bröst. Jag brydde mig inte ens. Efter Toms ord visste jag att jag inte förtjänade att leva mer. Varför inte bli demonmat om jag ändå förtjänade att dö?

Mitt huvud föll åt sidan när jag godkänt mitt öde. Det fanns inget jag kunde göra. Inget jag ville göra.

Ett par klarblå ögon borrade sig fram genom dimman av tårar. Ögonen var de som räddat mig förra gången jag var beredd att dö. Det var de ögonen som gett mig ett nytt liv och ett nytt hem. Det var Wulf som blivit mitt nya allt!

Som när solen bryter fram bakom molnen klarnade min värld. Insikten om att orden jag hört kom från demonen och inte Tom slog mig och tog bort det sista av dimman. Sorgen och förtvivlan ersattes av ilska och kraft.

Med ett vrål, likt demonernas, höjde jag dolken. Jag stötte den mot demonens mage. Han vek undan och lyckades hindra bladet att snitta upp hans buk. Istället skar den in i hans arm och fastnade där när han föll av mig.

Jag var uppe på fötter snabbare än vad jag själv trodde var möjligt. Samtidigt som jag var på väg upp drog jag kniven ur mitt bälte.

Demonen blev överraskad över mitt snabba och ursinniga anfall. Han backade undan min första stöt och innan han hunnit samla sig till ett eget anfall var jag över honom med en serie stötar.

Bit för bit skar jag mig igenom hans försvar. Jag fick honom att göra misstag som innebar att jag kunde få in en träff. Varje gång gav han upp ett vrål och försökte attackera mig, men jag gav honom aldrig någon chans. Han hade fullt upp med att försvara sig.

Mina anfall fick näring från minnena av min döda familj. Jag skulle aldrig få träffa de i det här livet, men för varje stöt såg jag en skymt av någon av dem. Ett leende från pappa, mamma som sjöng eller Tom som skrattade. Dessa bilder gav mig kraft att mala mig fram mot demonen.

Något jag inte kunde skryta med var att jag kunde något om demoner. Det blev väldigt påtagligt när jag drömde kniven mot min motståndares bröst och upptäckte att den var klädd i någon form av rustning som smält samman med hans kropp. Kniven gick inte att få igenom. Istället stannade den, men min hand fortsatte fram.

Smärtan som strålade ut från handen när knivbladet skar djupt in i handflatan fick mig att släppa taget om den och förvånat backa ett steg. Demonen tog då sin chans att gå till anfall. Hans knutna hand flög mot mitt huvud med sådan fart och kraft att luften ven runt den.

Med ögonen uppspärrade duckade jag hastigt undan. Snurrande på hälarna försvann jag in bakom demonens rygg. I en enda rörelse drog jag fram kniven som satt fast i min krage med min oskadade hand. Utan en sekunds tvekan tryckte jag in den i halsen på min motståndare.

Hur jag lyckades träffa halspulsådern var ett mysterium för mig. Att demoner ens hade en halspulsåder var något nytt för mig. Men jag förstod att jag träffat den när en kaskad av blod flög ut genom det lilla hål som kniven skapat.

Demonen slog handen för nacken och tryckte på så sätt in den ännu mer. Han gav upp ett obehagligt gurglande läte innan han blev stel och föll framlänges i en pöl av sitt eget blod.

Tystnaden varade i några sekunder. Då var hela världen stilla och väntade på vad som skulle hända härnäst. Månen blickade ner på oss från sin plats på himlavalvet.

Demonerna vrålade i en kör och bröt där med tystnaden. Utan att yttra några ord vecklade de ut sina vingar och slängde sig upp i luften. Snabbt bar vinden iväg dem. Det tog inte lång tid innan de bara var några svarta prickar långt borta.

Ett segertjut utbröt från byborna bakom mig, men jag stod bara och stirrade efter varelserna. Jag hade vunnit? Jag hade vunnit!

”För er”, log jag mot månen.

I dess skiva såg jag tre leende ansikten, mammas, pappas och Toms. De skulle alltid vara med mig, alltid finnas i mitt hjärta och leva vidare där samman med mig. Jag skulle aldrig vara utan dem.

En blöt nos trycktes mot min friska hand och gjorde mig medveten om världen runt mig.

”Bra jobbat, kompis”, Wulf tittade upp på mig med sina blå ögon. ”Det gjorde du faktiskt bra, även om det var jag som såg till att det gick bra.”

”Haha!” spänningen i min kropp släppte och fick utlopp i ett hysteriskt skrattanfall.

Jag böjde mig dubbel med händerna pressade mot mage som kiknat. Skrattet som bubblade upp ur mig gick inte att hejdas. Det bara flög upp i en kaskad.

”Jag förstår inte det roliga”, kommenterade Wulf men jag kunde höra att han hade svårt att själv hålla sig från skratt.

”Det är bara det”, jag lyckades samla mig något och stryka bort tårarna av skratt. ”Det är bara det att jag är så jävla glad”, förkunnade jag
Jag satt mig på huk framför Wulf och slog armarna om hans hals. Mitt blod rann ner i hans rena päls, något han antagligen skulle bli irriterad över senare.

”Jag är också glad”, svarade Wulf och lade sitt huvud mot min axel.
***
Slut!

Det gör mig en aning ledsen att det redan är slut med denna berättelse, men vilket slut det var!
Underbar berättelse!

Först och främst, förlåt för att jag har tagit sådan tid på mig! Jag läste egentligen redan i söndags kväll innan jag gick och lade mig och hade tänkt skriva en kommentar i måndags, men när jag vaknade den morgonen insåg jag att jag hade råkat på en dunderförkylning. Så jag har mer eller mindre legat till sängs hela veckan och knappt ens rört vid en dator förrän nu.

Jag lade faktiskt inte märke till några slarvfel, bortsett från ett ställe i början av kapitlet där du hade skrivit "de" i stället för "dem": "Jag ville inte se de förlora[...]"

Hela stridssekvensen var lika galet bra som alla andra du har skrivit, riktigt välskriven och nervkittlande! Jag satt som på nålar hela tiden, för jag tänkte att eftersom det här är sista delen, så kan ju vad som helst hända. Men det är ju inte för inte som jag har fått titeln de Olyckliga Ödenas och Själarnas Författarinna och inte du, så det hela slutade lyckligt ändå.

Jag gillar verkligen Dean och Wulfs relation, hur den har påverkat dem båda, hur de interagerar med varandra. Det enda jag har att anmärka på är att jag önskar att den här berättelsen hade varit längre, så att vi läsare kunde ha fått spendera mer tid med dem.

Avslutningsvis kan jag inte säga mycket annat än att det har varit ett rent nöje att få läsa Vargyl, den är oerhört välskriven och har en intressant historia som jag fastnade för direkt. Och nog känns det lite tomt när jag tänker på att det inte kommer dyka upp några fler kapitel om Dean och Wulf och människorna i gläntan, men jag är ändå fruktansvärt glad över att ha fått ta del av Deans resa.