Dödens flicka

"Mira? Du är tillbaks? Varför? Hur? Vad gjorde du där?"
"Jag träffade döden."
"Och vad sa han?"
"Han sa att han ska använda all magi han har för att göra mig ännu mer runt hans finger, och jag bara är hans skal som han kan krypa in i och styra, eller så gör han någon annan till dödsbarn, vilket är helt omöjligt," sa jag stelt. Det kändes som om jag redan var i dödens makt.
"Så... Du kan inte bli helt befriad?"
"Jo, men bar genom att lämna jordelivet"
"Jordelivet? Du pratar så konstigt!"
"Jag kan bara bli fri genom att döden tar mig. Och det gör han inte"
"Snälla Mira, du pratar så stelt och kusligt! Du pratar som... Som Döden nog skulle gjort! Så seriöst! Mira, kom fram där under! Snälla!" Hon var på gränsen till tårar.
Något i hennes ord, fick döden att släppa taget. Jag visste att döden bara ville ha makt, något han har svårt att få. Han har bara makt över döden,och när man hör talas om honom så slutar många vara rädda för döden. De förstår att det finns ett liv efter. Men jag är den enda som någonsin sett hans park. Den enda som vet att det är hemskt. Som vet att Döden inte gillar de levande, och vill ge dem ett hemskt liv efter.

Jag är den enda som kan ändra på det. Den enda som kan ta bort dödens hemska park. Men jag kan det bara genom självmord. Men jag måste stanna kvar! Det finns ingen andledning till det, men om jag är döden, så kan ingen dö, för jag skulle inte klara det! Clara vet inte vad jag ska göra, så jag sa bara
"Godnatt Clara" och gäspade.

Bra!

JÄTTE BRA

Super bra!!!

Awesome!