PRS Lupple och Emma07

Zacharias visste att han bara var idiotisk säkert, men ändå kunde han inte hindra att han tog åt sig lite utav hur frånvarande Benjamin var. Hur dumt det än var - han hade svårt att tro att också Benjamin skulle ha tagit sig igenom det här och vara precis som vanligt, han hade säkert sina problem. Och det var självklart att Zach fick respektera det. Han nickade lätt.
"Du fixar det säkert", sade han, trodde utan minsta tvekan att han skulle göra det. Benjamin skulle kunna fixa vad som helst, det var han säker på. Han suckade lätt.
"Vi kanske borde gå upp", sade han, ville helst bara ligga kvar här men med alla de känslorna som bubblade upp skulle han nog kunna behöva lite distraktion.

Benjamin gav honom ett svagt leende, men det nådde inte riktigt upp till hans ögon.
Nog att han var duktig i skolan, det hade han alltid varit - han hade ju inte haft något annat val men allt kändes fel. Allt kändes så komplicerat och svårt. Även Zach kändes som flera mil bort som om de befann sig på två helt skilda platser och det inte riktigt fanns någon väg att nå varandra. Han svalde hårt och nickade sakta.
"Låt oss gå upp." Sa han och reste sig och drog på sig sina kläder, gav Zach en snabb puss på kinden innan han gick mot hallen för att hämta sina cigaretter när det plingade på dörren.

Han stelnade till. Stod blickstilla och stirrade på dörren. Vem var här? Han försökte ljudlöst gå till dörren och tittade ut genom titthålet och såg ingen annan än sin syster stå utanför. Vad gjorde Isabella här? Han vände blicken försiktigt bort från dörren och backade några steg.
Att öppna kändes inte som en speciellt bra lösning. Han kunde inte förstå vad hon ville. Hon hade ringt honom flera gånger under denna tid men han hade inte svarat. Han hade inte svarat på något samtal från någon i sin familj och en obeskrivlig rädsla, en rädsla han knappt kunde hålla i styr greppade honom. Skulle de skada Zach igen? Han ville kunna trolla, ville trolla bort sig och Zach härifrån långt långt härifrån. Radera Zach från deras minnen. Han bet sig hårt i läppen. Vågade inte röra sig, vågade inte prata och han hoppades innerligt att Zach inte skulle säga något eller ens röra sig.

Nu kunde han trots allt inte lyckas trycka undan alla de här känslorna längre när han så tydligt verkade... Ja, lite avskärmad? Lite borta. Och hur han än försökte kunde han inte låta bli att tänka att det var på grund av honom, kanske att han upptäckt att alla gamla känslor inte längre fanns där? Zach ville inte tänka så, han klarade inte av att tänka så. Det fick honom att bara vilja stänga in sig och gråta eller något, för han visste att han inte skulle klara det här utan Benjamin.
Men det borde inte vara så. Nej, då borde han inte ha sagt allt han sagt igår och idag. Osäkerheten lös nog igenom mer och mer när han klev upp och klädde på sig, och han tänkte precis försöka ta mod till sig för att säga något när dörren plingade. Han hade ingen aning om vem det kunde vara, han hade varit lite långsammare än Benjamin med att klä på sig och kom ut i hallen efter att han kikat i dörren.
"Vem var det?", frågade han, visste att han borde öppna - trots allt kunde han inte stänga in sig helt och hållet hur länge som helst.

Benjamin vände blicken mot Zach och satte fingret framför sina läppar för att poängtera att han skulle vara tyst. Han gick sakta och tyst fram, la en arm omkring Zach och svalde hårt.
"Isabella. Min syster." Viskade han lågt när dörren plingade igen.
" Öppna dörren. Jag kommer i fred. " Klagade hon frustrerat genom dörren och Benjamin bara tittade mot dörren. Han kunde inte ta detta beslutet. Det var inte hans beslut att ta. Men självklart var han nyfiken över vad hon ville, hon måste letat länge och verkligen vilja nå fram men han kunde inte riktigt förstå varför.

Zach rynkade pannan över hans reaktion, förstod först ingenting varför han skulle reagera så hemlighetsfullt. Svaret förklarade lite - med tanke på att det var en ifrån hans familj var det inte så konstigt att han reagareade så. Men för Zach väckte det enormt mycket tvivel och framförallt minnen. Mycket av tiden han varit fast där hade först varit som svarta hål som han inte kom ihåg något utav, men efterhand hade minnena kommit tillbaks mer och mer och med det även mer ordentligt ifrån när han tagit sig därifrån. Och han hade länge funderat på varifrån han kunde tänkas känna igen ansiktet på den som släppt ut honom - en sådan som man visste man sett men inte kommit på vart. Det var nästan först nu som han insåg att det var hon, först nu som det föll på plats vilket förstås väckte en mängd känslor - vilket också gick att läsa i ögonen som växlade ifrån nästan panikslagna och skrämda, till osäkra. Han slöt snabbt ögonen i ett försök att lugna sig med det och ett djupt andetag, såg sen på honom och nickade tyst. Med tanke på vad hon gjort för honom vore det ändå inte rätt att stänga henne ute, även om alla de här minnena och känslorna gjorde att han helst skulle gå och stänga in sig. Eller få vara i Benjamins famn - men för tillfället visste han inte ens om han skulle vara välkommen där, vilket gjorde det hela ännu jobbigare. Försiktigt och osäkert gick han fram för att öppna dörren, såg först bara osäkert på henne utan att veta vad han skulle varken säga eller göra samtidigt som han fick kämpa emot alla de här otroligt jobbiga känslorna.

Benjamin studerade honom noga och kunde se hur så många olika känslor bläddrades förbi i hans ögon och hans hjärta bröts på nytt. Och den där nästan tvångsmässiga viljan om att dra ut alla minnen från Zach for över honom men han visste att det var omöjligt och det smärtade honom något otroligt.
När Zach började röra sig försiktigt och osäkert fram till dörren ville Benjamin stanna honom, stoppa honom men samtidigt kanske han behövde just detta.
Han hade ingen aning för att han inte förstod. Han visste inte vart han hade Zach och det var nästan värre.

Isabella mötte Zacharias blick och studerade honom och kunde se hur detta hade förändrat honom. Hon trängde sig försiktigt in genom dörren och stängde den och låste.
" För säkerhetsskull." Sa hon och såg sig omkring i hallen. Såg Benjamin och blev ganska chockad men ändå inte.
"Jag ville bara titta till dig. Jag har försökt nå Benjamin men, ah strunt samma. Kan jag göra något?" Sa hon och såg på Zacharias med allvarlig men vänlig blick.

Benjamin såg på det hela och fann det ytterst konstigt och han såg på Zach, syntes att han kämpade med något och han gick snabbt fram och drog in honom i sin famn. Som om det skulle skydda honom. Han pussade honom försiktigt på kinden. " Älskar dig." Viskade han i hans öra för att försöka stärka honom och höll fortfarande om honom. Han tänkte inte släppa även om han märkte Isabellas chockad blick, som hon verkade försöka behärska, kontrollera.

Allt det här var så... Udda, på något vis. Han hade aldrig väntat sig att hon skulle dyka upp - nu hade han visserligen inte förstått att det var hon som räddat honom förräns först nu, men han hade aldrig väntat sig besök vare sig ifrån hans räddare eller någon ur Benjamins familj.
Och båda var otroligt mycket jobbigare än vad han trott. Men Benjamins stöd hjälpte något enormt - särskilt efter hur osäker han varit på honom innan. Han ville inget hellre än att allt skulle vara som innan, även om det kanske var omöjligt. Men åtminstone att de kunde vara med varandra som normalt utan att det skulle kännas som ett sånt avstånd emellan dem, och det här gav honom också hopp och en glimt om hur det kunde vara. Han lade tyst armen om honom, ville tacka honom något otroligt för det - bara åsynen av henne fick alla panikkänslorna att växa upp igen, men Benjamin lyckades dämpa dem något åtminstone. Iallafall för stunden. Till sist insåg han att han ju måste svara något, lyckades skaka lätt på huvudet åt henne.
"Du har redan gjort väldigt mycket. Tack", sade han, var något otroligt glad över vad hon gjort - utan det hade han ingen aning om vad som hänt, och han tvivlade väldigt starkt på att han ens skulle vara i så enda relativt bra skick nu efter vad som hänt.

Isabella såg på honom och nickade.
"Okej om du säger det så." Sa hon och gav honom ett svagt leende och vägde lite på fötterna som om hon försökte säga något mer.
Benjamin stirrade på henne en stund innan hans fokus helt lades på Zacharias. Han ville säkerställa att han var okej- för stunden. Men han önskade att han kunde förstå bättre. Att han bättre kunde läsa av hans humör. Men den dörren kändes stängd och det var jobbigt.
" Tack för besöket. Kanske bäst och gå." Föreslog Benjamin och Isabella nickade sakta och la handen på handtaget.
"Jag skäms för min, vår familj. De har hanterat detta helt fel. Ni båda borde veta det. "Sa hon innan hon låste upp dörren och suckade.
" De letar. De vet inte vart ni är. Jag ska inte säga något. " Sa hon och med det lämnade hon lägenheten och Benjamin låste snabbt dörren efter henne och drog Zach närmare sig och smekte hans rygg.
"Sitta?" Föreslog han med ett svagt leende på läpparna.

Zacharias kunde inte ens beskriva alla känslor som rusade runt inom honom i ett enda virrvarr. Han var rädd - så hans föräldrar letade ännu efter dem? - och paniken låg alltid där, bubblande under ytan och hotade att ta över. Men samtidigt så kändes det bra att få ha tackat henne, för vad skulle ha hänt utan hennes hjälp? Han ville inte ens tänka på det. Han följde lättat med närmare Benjamin och lade armarna hårt om honom, ville aldrig släppa det taget igen. Han ville få vara där i hans famn för alltid, det kändes som om det var där han hörde hemma och var trygg. Han nickade tyst som svar, insåg att han kanske borde säga något åtminstone.
"Tack", sade han tyst, utan hans stöd där hade han definitivt inte tagit det riktigt så bra att träffa henne igen.

Benjamin ledde honom till soffan och slog sig ned och drog ned honom tätt intill sig och smekte hans rygg sakta och pussade försiktigt på hans huvud. Smekte hans kind och slöt ögonen.
"Jag är ledsen att du behövde göra det där. Över allt som hänt dig." Viskade han tyst. Det kändes viktigt och säga det ännu en gång. Han skulle aldrig kunna gottgöra något av detta inte ens om han hade flera livstider ihop med honom och det om nått åt upp honom inifrån.
Skulden över vad hans familj gjort. Men just nu handlade det inte om honom. Han behövde fokusera på Zacharias- hjälpa honom att bli bättre.