Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Äntligen något som faktiskt gick bra - Ederel måste säga att han blev otroligt lättad nu. Visserligen hade han varit lite irriterad på henne, det fick han erkänna, men han fick verkligen svart på vitt hur det skrämde upp honom så lätt att det bara fanns en liten chans att förlora henne. Han älskade henne alldeles för mycket för det, han visste ärligt talat inte riktigt hur han skulle klara av det. Om han ens skulle göra det.
"Jag vet inte heller, om jag ska vara ärlig. Men åtminstone släppa in mig mer", sade han, kanske att det inte varit hennes mening men han kunde inte hjälpa att han ändå uppfattat det så.
"Tack. Men du vet, ifall frågan är om jag riskerar att förlora dig lite så är det inte långt ifrån", tillade han lätt retsamt, i ett försök att lätta upp stämningen lite samtidigt som han var glad över att det verkade ha löst sig mer. Han lade genast armarna omkring henne i en kram.
"Vi fixar det här", sade han mjukt.

Ederel försökte kanske locka fram ett litet leende ur henne men hon upplevde det som så, att det var bättre att inte le över huvudtaget än att le tillgjort. Istället krockade hon arm med honom för att börja gå igen.
"Fick du i dig tillräckligt med frukost?" frågade hon. Med tanke på att han mer eller mindre rusat ut efter henne så kanske han inte fått i sig tillräckligt för att han skulle vara nöjd. De hade inte hunnit långt förrän Farandil kom gående mot dem. Till och med han hade hittat ut denna förmiddag, och han såg ut att vara på gott humör också med tanke på att han log från öra till öra.

Vare sig han fick ett leende eller ej så kändes det ändå långt bättre nu, som om de mer var på samma plan igen. Att de var sams och överens betydde för honom långt mer än ett leende, även om han också högt uppskattade hennes leenden. Dem var guld värda på många vis. Han nickade lite åt hennes fråga samtidigt som han ändå rätt nöjt höll om hennes arm och gick vidare.
"Jadå. Och du?", frågade han, visste visserligen att svaret säkerligen skulle bli att hon fått det med tanke på hur låg hennes aptit verkat vara tidigare men det var väl åtminstone värt ett litet försök. Om inte annat tillhörde det ren trevlighet att svara så tillbaka. Men bara det att hon frågade det gjorde honom glad, att dem kunde prata lite med varandra normalt utan något större spår eller avstånd av allt som hänt. Det gjorde honom minst sagt lättad. Han hade snart också fått syn på Farandil som verkade vara påväg emot dem, vilket inte var honom emot - han visste inte vad Grace tyckte om det dock. Men om hon inte sade något om det räknade han med att det kanske skulle märkas på henne istället. Han log lite emot vännen - även om Farandil hjälpte honom väldigt mycket vad gällde att leda de fallna änglarna, så såg han honom först och främst som en vän vilket han alltid hade varit.
"Hej, ser man på vilka som är här. Vad pysslar ni med då?", frågade Farandil med en gång i takt med att han bjöd in sig själv att börja gå bredvid dem. Eller ja, bredvid Grace rättare sagt vilket inte var något som Ederel direkt reagerade på.
"Vi var ute och åt frukost, och själv då?", frågade Ederel och log snabbt emot vännen, han var någon han verkligen litade på men ändå behövde han inte få reda på alla problem bara för det. Och att han litade på honom gjorde väl också att han inte lade märke till saker lika lätt som ifall det hade varit någon annan, som de blickar han gav Grace eller hur hans hand råkade röra vid hennes.

"Mm," nickade hon till svar. Hon hade inte fått i sig många skedar av granolan, men hon kände sig nöjd ändå. Hon hade inte velat äta och hon hade ganska lindrigt kommit undan, om man kunde se på saken på det viset. Ederel verkade nöjd med portionen han fått i sig vilket var fint. Då hade frukosten kanske inte varit ett fullständigt fiasko trots allt. Grace nickade som hälsning åt Farandil som började gå bredvid dem, tydligen ville han umgås med dem en stund. Inte var det direkt henne emot, tvärtom skulle han kanske kunna hjälpa till med att lätta på stämningen lite. Hon sneglade på hans hand som nuddade vid hennes. De tre första gångerna som det hände skakade hon av sig det som ett misstag, men då det inte slutade där blev hon lite fundersam. Vad var det som pågick egentligen? Grace kunde inte direkt flytta på sig heller eftersom hon hade Ederel på sin högra sida. Det kändes nästan som om hon var ute på promenad med sina livvakter. Hon försökte komma på andra tankar genom att fokusera sin uppmärksamhet på annat, vilket i det här fallet var att lyssna till vad Farandil hade sysselsatt sig med fram tills nu. Bra på att prata var han i alla fall - han verkade inte ha ont om samtalsämnen åtminstone.

Ederel själv lade egentligen först inte märke till något underligt med Farandil, trots de egentligen något uppenbara blickarna han gav henne. Istället lyssnade han mest på vad han sade, såg sig snarare mer omkring än vad han såg på henne vilket kanske gjorde att han också missade saker. Men efter att ha svarat på någon fråga ifrån vännen angående en av de andra som var närmast Eredel bland de fallna så vände han blicken dit just i lagom tid för att upptäcka hur Farandil uppenbart - han visste inte ens hur han skulle kunna misstolka det - försökte ta hennes hand i sin. Vad i hela friden? Han fann ingen annan anledning för honom att göra det än att han faktiskt hade något intresse i Grace. Vilket nästan chockade Ederel lite, han hade aldrig trott det om Farandil. Han hade litat på honom helt och fullt, men uppenbarligen mer än vad han egentligen kunde göra. Bara tanken på det fick honom spänd, och kände han sig själv rätt hade nog också blicken förått honom för någon sekund - vilket kanske inte var så underligt med Ederels humör, hur mycket han brydde sig om och älskade Grace och hur han litat på Farandil. Något han tydligen inte kunde göra längre. Men det var bara att behärska sig - han tänkte definitivt prata med Farandil om den saken, men inte just nu. Grace hade redan tillräckligt mycket utan att det skulle bli en diskussion eller något till nu, han ville att hon skulle slippa det - han var ändå fullkomligt säker på att hon inte hade en del i det hela. Visst hade han litat på Farandil, men det förtroende han hade för Grace var lite annorlunda. Må hända att kärlek fick en att se blint, men i vilket fall som helst så litade han helt och fullt på henne i vilket fall som helst.
"Men vi borde bege oss hemåt igen", sade Ederel iallafall, i vilket fall som helst så tänkte han inte gå kvar här och se på hur han höll på sådär.

Grace förstod inte alls vad det var som hände. Vad var det Farandil höll på med egentligen? Obekväm var ett milt sätt att beskriva hur hon kände sig för stunden. Hon ville inte framstå som oartig men samtidigt så kändes det inte så passande att låta Farandil hålla hennes hand i sin. Tvärtom. Det var något han inte ens borde försöka sig på, bara av ren respekt för henne men också för sin bästa vän. Han var ju medveten om att hon var tillsammans med Ederel och det var honom hon älskade av hela sitt hjärta. Om hon inte läste av sin fästman helt fel så verkade han ganska spänd. Vad det berodde på var oklart. Hade han lagt märke till vad som pågick eller berodde det på någonting annat?
"Jag följer med, det var ändå en sak jag vill diskutera med dig om," föreslog Farandil ivrigt och gav sin goda vän en blick.
"Kanske en annan dag, jag är ganska trött." Grace ansåg det inte vara en bra idé att han följde med dem tillbaka hem till Ederel. Dels på grund av den stela stämningen som uppstått men också för att hon faktiskt var trött.

Ederel blev lättad över att också Grace verkade hålla med honom om att dem borde fortsätta utan Farandils sällskap - men mest lättad över att hon hann svara innan han själv, då Ederel själv haft ett något mindre trevligt svar på tungan. Även om det var hans vän så hade hans försök fått honom desto sämre inställd gentemot honom, och kanske att han reagerade starkt men det var ju trots allt om Grace det hela handlade. Och då fick det gå ifall han överreagerade på saker och ting.
"Jag har allt också ett och annat jag skulle vilja diskutera med dig." Tonen var närmast bitter - eller kanske underliggande ilsken. Ederel hade själv svårt att ens sätta ord på vad precis det var för känslor som egentligen bubblade inom honom för tillfället. En sak var iallafall säker, han fick hoppas att de särade på sig snart - hans ursprunliga plan hade ju varit att inte ta upp det hela och riskera bråk när Grace var med, men han kände sig själv väl nog för att veta att han inte skulle klara av att hålla tyst särskilt länge till i hans sällskap när han betedde sig på det viset.

Grace hade hoppats på att de skulle säga hejdå och gå skilda vägar direkt, men till hennes lilla besvikelse hade ingen rört sig en millimeter. Förutom hon då, för hon hade gjort en ansats till att börja gå igen men tvingats stanna upp då hon insett att hennes fästman inte följde efter henne.
"Du låter sur," konstaterade Farandil förvånat, "vad har du på hjärtat? Trubbel med de andra fallna eller nefiler?" Grace hade också lagt märke till Ederels bittra tonfall, vilket fick henne att än en gång fundera på om han lagt märke till Farandils försök om att närma sig henne trots allt. Om så var fallet hoppades hon innerligt på att han inte trodde att hon hade något med saken att göra. Hon var inte det minsta intresserad av hans vän. Tvärtom kände hon honom knappt - det var ändå ganska lite de umgåtts med varandra sist och slutligen om man tänkte efter.
"Har du kallt? Du ser frusen ut," tillade Farandil sedan med blicken på henne.

Ederel fick sannerligen kämpa för att ens behärska sig och inte vara alltför otrevlig vid det här laget - han brukade tycka gott om sin vän, men vid det här laget började han undra hur många hjärnceller han egentligen hade kvar i skallen. Det verkade inte vara överdrivet många i vilket fall som helst. Han försökte bita ihop och komma på en ursäkt för sitt tonläge och dessutom ta sig därifrån, men den ilskan som byggts upp allt mer och mer inom honom gjorde att han fick allt svårare att komma på något sådant.
"Vad du än tror så är jag inte helt dum", kommenterade han bara kort, även om han kunde - och ville - lägga till en massa mer om hur han vågade sig på att närma sig Grace så. Han var hans bästa vän och han hade iallafall litat på honom innan. Och till och med när Ederel var med? Det var väl i vilket fall som helst höjden av fräckhet.
"Vilket är precis varför vi borde bege oss hemåt igen." Han fick väl passa på att ta de chanser han fick nu att ta sig hem innan han tappade tålamodet helt, vilket inte var alltför långt bort vid det här laget. Vare sig hon frös eller inte så var det en bra ursäkt för att ta sig hemåt, och han började också gå igen.

Grace suckade tyst då diskussionen inte avslutades där. Istället började Farandil prata på om att han inte på något sätt försökt antyda att Ederel vore dum, och att han helt ärligt inte förstod varför han dragit en sådan slutsats för. Sedan handlade det helt plötsligt om henne. Han uttryckte en oro över hur hon orkade med saker och ting, det verkade som om han specifikt syftade på olyckan Ederel varit med om. Borde han inte vara mer orolig för hans vän? Det var ju trots allt han som legat på sjukhus och inte hon.
"Jag står faktiskt här," påpekade hon då hon hade fått en känsla av att killarna, eller åtminstone Farandil, glömt bort att hon stod där och att ingen behövde prata om henne som om hon inte kunde prata för sig själv.