PRS Lupple och Emma07

Zacharias följde tyst med, lutade lätt huvudet emot honom och slöt lätt ögonen. Lyssnade på hans ord för att därefter skaka lätt på huvudet.
"Det är inte ditt fel. Inget av det är det", viskade han tillbaka, ville inte att han skulle behöva ha några skuldkänslor för det. Nej, visserligen hade hans föräldrar gjort det men han hade för det inte den minsta skuld i det hela. Inte enligt Zacharias i vilket fall som helst. Han suckade lätt, öppnade ögonen igen och satte sig lite rätare upp. Tvingade sig att försöka lugna sig och ta sig samman lite även om paniken låg nära till hands.
"Förlåt. Förlåt för att du behöver stå ut med mig på det här viset", sade han tyst, det var inte rätt att lägga allt det här på Benjamin också, tynga honom med hur Zacharias mådde, även om Zach var något otroligt glad över hans stöd egentligen.

Benjamin såg på honom och svalde hårt. Det kändes bra och höra det han sa men han ville ändå inte höra det- för det handlade som sagt inte om honom- inte för tillfället.
Han såg på honom när han satte sig upp och blev lite orolig. Han ville inte släppa taget. Han ville som han alltid hade velat att ha honom nära.
" Älskling, hysch. Be inte om ursäkt. Det är okej. Jag älskar dig och jag vill finnas för dig alltid." Viskade han ärligt och tog hans ansikte i sina händer och kysste honom hårt på läpparna innan han släppte taget och höll istället i hans hand även om han inte ville det så borde de inte gå för snabbt åt något håll.

Zacharias visste inte hur han skulle ha tagit sig igenom allt det här utan Benjamins hjälp. Alla minnen och allting hade varit något otroligt jobbigt - men han visste att han måste ta sig igenom det och jobba igenom dem, inte bara gömma undan det. Det skulle aldrig fungera i längden, även om det var svårt att tänka så nu. Men han hade Benjamin, och sakta men säkert vågade han öppna sig mer och mer för honom och efterhand kändes allting lika sakta men säkert bättre.
Han började också på den där konstskolan till sist. Och i början hade det varit otroligt bra - han och Benjamin var sams, och han älskade lektionerna där. Nästan varje dag han kom hem därifrån var han på strålande humör, vilket var en stor skillnad från när han och Benjamin väl blivit ihop igen.
Men så hade något ändrats - eller snarare några. Zach var ju som han var och hade aldrig skämts för att vara med Benjamin, eller haft ont av det, och som alltid varit öppen med det. Också i skolan, vilket han numera nästan ångrade. Vilket kändes hemskt, att han skulle behöva skämmas för att vara med sin älskade. Men det gjorde skoldagarna till en ren pina, och han hade gått över till att istället vara nedslagen och sluten när han kom hem därifrån, alla jobbiga känslor han lyckats kämpa undan innan kom tillbaka igen. All osäkerhet och ångest. Men han försökte verkligen att inte visa det för Benjamin - dem hade haft det så bra ett tag, och det kändes som om han förstörde det igen med att känna såhär. Även om han kanske förstörde mer med att bli så sluten igen, men han kunde inte med att berätta för honom.
För dagen hade Benjamin ätit middag hos honom efter att Zach varit i skolan, och Zach njöt bara av att nu få sitta bredvid honom på soffan istället och bara njuta av hans sällskap. Men samtidigt så kunde han inte sluta tänka på det med skolan, och till sist beslutade han sig ändå för att säga något.
"Jag funderar på att sluta på skolan. Hitta mig något jobb istället", sade han, det var sant. Det var bara anledningen han inte skulle kunna med att berätta sanningen om, men han klarade snart inte av det längre.

Benjamin hade kommit ikapp i skolan, han hade alltid haft ett läshuvud och det rullade på bra även om det fanns några runt omkring honom i skolan som var allt annat än bra så försökte han undvika dem så gott han kunde.
Och de gångerna han ändå inte kunnat undvika dem hade han haft Zach i tankarna och insett att så länge han fanns vid hans sida var han lyckligt lottad och ingenting hade känts svårt.
Det var underbart att Zacharias var på bättre humör i alla fall till en början. Sakta men säkert hade han blivit på sämre humör och blivit stängd igen och Benjamin hamnade på utsidan i kylan vilket hade försvårat hans situation i skolan. Han hade inte den där lyckoglöden runt sig och han var ett lättare offer.

De satt nu i soffan efter en god middag och det kändes som de befann sig långt ifrån varandra igen trots att de var fysiskt nära. Att Zach stängde sig ännu en gång oroade honom men det ökade hans osäkerhet något enormt eftersom han inte visste vad Zach tänkte så antog han att allt var hans fel.
Han stirrade mot filmen utan att riktigt titta på den och så talade Zacharias.
Han hörde orden, men kunde inte riktigt förstå dem. Det var det dummaste han hade hört. Zacharias älskade den där skolan. Men att han sa det fick Benjamin att lägga ihop olika saker- han var inte problemet utan skolan. Eller? Han svalde hårt och ryckte på axlarna.
"Jag tycker inte man ska ge upp en dröm så enkelt. " Sa han ärligt och vände blicken mot honom för att hoppas på att kunna förstå hans tankar som förr. Men det var stängt oavsett hur mycket han knackade.

Zacharias ville berätta sanningen, så otroligt gärna. Och få minska avståndet emellan dem igen. Men han visste också att Benjamin kanske skulle tycka det var hans fel att dem andra behandlade honom så, och han ville inte det. Zach skulle aldrig vilja leva med någon annan vid sin sida än honom, och det var på sitt egna konstiga vis ändå omtanken om honom som fick honom att inte berätta. För att rädda honom ifrån skuldkänslor på något vis.
"Jag trivs inte där längre", sade han, något undvikande - för han trivdes ju inte alls med hur dem höll på. Men han älskade däremot utbildningen, han älskade tecknandet och lärarna var fantastiska.

Benjamin såg på honom, forskande, sökande efter svar och han fick ett ganska självklart svar. Han trivdes inte? Vad trivdes han inte med? Garanterat inte utbildningen. Han hade talat väl om både den och lärarna men han hade talat desto mindre om klasskamraterna.
Han drog försiktigt in honom i famnen för att vara åtskild från honom på det mentala planet var smärtsamt men att inte heller röra vid honom gjorde det hela outhärdligt.
" Skulle du trivas bättre på nått jobb tror du?" Frågade han ärligt och såg på honom.
Han hade ingen som helst aning om vad som orsakade hans älskling all denna smärta - detta lidandet men han hatade det oavsett. Och att han inte berättade gjorde honom orolig. Mer orolig än om han hade berättat. Hans tankar gick till alla möjliga fasansfulla platser.
Han slöt ögonen och försökte att befinna sig här och nu.

Zacharias ville berätta. Han ville det så gärna, få öppna upp sig och prata ut med honom. Men han vågade inte, han var alltför rädd om Benjamin för det. Han ville inte behöva tynga honom med det också.
"Jag tror det iallafall", sade han, lutade sig lättat emot honom och lade själv också armen omkring honom. För han ville vara så nära som möjligt på alla vis, ville vara närmare psykiskt med men fick nöja sig med att vara fysiskt nära. Vilket var väl så gott med.
"Det är inte lika kul längre", sade han, det var sant. Klasskompisarna tog död på glädjen där.

Benjamin svalde hårt och lyssnade på honom. Det gjorde ont i honom att se honom på detta vis.
Han bet sig hårt i läppen och smekte hans rygg sakta.
" Ge inte upp än. Det kanske blir roligare." Sa han lågt men försökte låta hoppfull.
Han ville inte pressa honom, han skulle prata när han var redo men ändå kändes det jobbigt att han inte kände att han kunde tala med honom.
Han höll ögonen slutna och sände iväg en tyst bön om hjälp, om stöttning för dem båda vilket han gjort många gånger den senaste tiden men han hade inte blivit hörd än.

Zacharias ville tro honom, men det var väldigt svårt att tro att de andra skulle helt plötsligt ändra sig och börja behandla honom bättre. Varför skulle dem? Men ändå önskade han så innerligt att det hade kunnat bli så.
"Jag vet inte, vi får se. Men just nu... Jag kanske bara blev bortskämd tidigare med att ha dig i samma klass så att det känns underligt att vara i samma klass som folk jag inte gillar lika mycket nu", sade han och lyckades få fram ett snett leende, som för att lätta upp stämningen lite. Och det var inte helt ifrån sanningen, det var ju klassen det handlade om - han försökte tala runt det bara, för han ville varken säga sanningen eller ljuga för honom. Han lyfte på huvudet för att ge hans kind en mjuk puss, rätade lätt ofrivilligt på sig med en liten lätt ryckning då han kom åt ett ställe på ryggen där han "råkat" få ett blåmärke.

Benjamin öppnade ögonen och såg på honom. Så det var klassen som var ett problem. Han ville inte säga att han läste in mer än den informationen Zach delade med sig av men han visste sitt nästa steg.
" Älskling, försök tänk positivt. Det är bara vi två.." Började han med tystnade när han ryckte till av Benjamins beröring. Det var av smärta så mycket visste Benjamin.
Han svalde hårt och lyfte försiktigt upp Zachs tröja och såg blåmärket på ryggen. Det var ett väldigt konstigt ställe att få ett blåmärke på.
Benjamin kunde knappt tygla sin egen ilska- vem hade skadat hans älskling? Benjamin hade varit med och tillräckligt mycket fysisk smärta för att avgöra om ett blåmärke var gjort av någon annan. Och Zach? Han hade varit med om tillräckligt mycket för flera livstider.
Han släppte taget om tröjan och försökte kontrollera sitt ansikte och flyttade handen högre upp för att inte vidröra det.
"Älskade du. " Sa han sorgset och kysste hans panna mjukt. Att han inte ville berätta gjorde otroligt ont men Benjamin hade tillräckligt mycket misstankar och han tänkte inte låta detta gå ostraffat. Han skulle allt tala med den där skolan.