Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel förstod själv inte ifall Farandil verkligen var så pass dum att han inte fattade att Ederel insett hur han närmat sig Grace, eller om han bara var sjukt bra på att skådespela hela situationen - i vilket fall som helst så kändes det som om han höll på att driva Ederel till vansinne. Varför drog han helt plötsligt paraleller med att Ederel legat på sjukhus, vad hade det ens med saken att göra? Det var ju inte det minsta vad det handlade om och förklarade inte heller alls varför han skulle ha närmat sig henne så. Att han skulle vara orolig för henne var verkligen inte förklaring nog - en vän gick då inte och försökte ta någons hand för stöd, Farandil som kände honom borde också veta att han skulle göra allt vad han kunde för att försöka stötta Grace själv. Han fnös lätt - inte det minsta åt Grace, tvärtom så var han glad över att hon också hjälpte honom - åt Farandil, som han också hade blicken vänd emot.
"Ändå är det du som står här och idiotförklarar mig i princip, och är fräck nog att försöka närma dig min fästmö när jag till och med är med. Jag trodde att jag skulle kunna lita på dig vid det här laget", utbrast han, denna gången nästan fräsande då han vid det här laget inte helt kunde dölja vad för känslor det väckt inom honom.

Att diskussionen skulle spåra ur och leda till ett bråk förvånade inte Grace det minsta. Hon blåste upp luft i kinderna innan hon långsamt andades ut, ställde sig bredvid Ederel för att ta hans hand mellan sina vantklädda händer.
"Nu går vi." Behövde de nödvändigtvis bråka så fick de spara det till någon annan gång då de var ensamma, istället för att med ord attackera varandra mitt ute på gatan bland annat folk. Förhoppningsvis skulle de inte behöva bråka alls: det räckte kanske med att ta avstånd från Farandil. Åtminstone tills saker och ting lugnat ner sig. Om saker och ting ens skulle kunna lösa sig. Hon var inte säker på hur länge killarna varit vänner med varandra, inte heller visste hon om de skulle kunna lägga det här bakom sig och fortsätta umgås med varandra. Den saken kom förmodligen inte ens på fråga nu i alla fall.

Ederel tackade än en gång för att han hade Grace, som vanligt hade hon lite mer vett i skallen än han själv eller åtminstone mer självbehärskning. Ederel skulle kanske uppriktigt talat inte påstå att han hade överdrivet mycket av det sistnämnda i vilket fall som helst, det var då något som var säkert. Han brukade snarare göra lite som han ville när han ville. Hennes händer och ord hade i vilket fall som helst fått honom att ta lite av sitt förnuft till fånga iallafall, och han kramade lätt hennes hand för att börja gå hem emot sig igen utan något ytterligare ord till Farandil. Det rådde inget tvivel om att dem senare skulle tvingas ta upp det här igen, med tanke på hur pass goda vänner de varit och hur mycket han brukade hjälpa Ederels styrande. Och Ederel skulle inte klara av att gå runt och låtsas som ingenting. Han verkade ändå lugna sig relativt snabbt för att vara honom, efter att ha kommit en liten bit därifrån vände han blicken till Grace.
"Har han hållit på nåt sånt förut?", frågade han, dock i rätt neutral ton då han ville veta. Och fortfarande utan den allra minsta misstanke emot henne, han litade på henne för mycket för det.

Till hennes glädje och lättnad så följde Ederel med utan vidare protester. Att det skulle vara så dramatiskt att gå ut och äta frukost hade hon inte räknat med, det fick nog bli att tänka en extra gång då hon fick samma idé följande gång. Hon kastade en osäker blick över axeln för att se på Farandil som stod kvar på samma ställe och såg efter dem, riktade sedan blicken framåt istället. Hon skakade lite på huvudet som svar på Ederel fråga. Aldrig tidigare hade Farandil försökt sig på något liknande. Åtminstone hade hon inte lagt märke till något sådant. Vilket hon kände sig smått ångerfull över: borde hon inte ha märkt något? Men samtidigt hade hon ju inte ens kunnat tänka sig att Farandil skulle se henne på det viset. Dels för att hon var tillsammans med hans bästa vän, men också för att hon inte förstod vad som var så speciellt med henne.
"Jag visste inte att han.. kände så för mig." Grace ville inte att Ederel skulle tro att hon hade någon del i det hela, för det var verkligen inte fallet. Den enda hon hade ögonen för var Ederel.

Edetels ilska började lägga sig något, vilket gav honom mer tid för tankar och ilskan övergick mer och mer till något närmare förvirring. Han var minst sagt förvånad över att det här kommit från Farandil, och ärligt talat hade han ingen aning om ifall de båda skulle lyckas bli vänner igen. Han hade varit en mycket bra sådan, så på ett vis hoppades han nästan det. Men han visste inte ens ifall han skulle se den så kallade vännen på samma vis hädanefter. Det mesta berodde nog mest på Farandil, vad som egentligen varit meningen med det här - det hade ju minst sagt varit fräckt. Visserligen hade han full förståelse för att man föll för någon så perfekt som Grace, men det räckte att Ederel gjort det och ingen annan.
"Jag trodde det gick att lita mer på honom", sade han, nästan en uns funderande. I annat fall skulle han ha reagerat desto starkare på det hela, men det faktum att det var någon han varit så nära ändrade på den saken, någon som han tyckt så pass gott om var svårt att ändra direkt. Han ackompanjerade orden med en suck, var åtminstone tillbaka hos sig igen och låste upp dörren dit.
"Men det är ingen idé att älta det nu, det är något jag och Farandil får ta sen. Vad vill du göra?", frågade han och klev in i hallen, fick försöka tänka på något annat. Trots allt var han fortfarande övertygad om att hon inte hade något med det att göra.

Väl inne i hallen hängde hon upp sin jacka på en galge, samt la ifrån sig vantarna och mössan innan han fortsatte längre in. Grace hade inget svar på hans fråga. Hon kände inte för att göra någonting speciellt. Att sova en stund lät bra i hennes öron men hon visste att det inte skulle bli något med den saken. Egentligen borde hon bara ta saker som de kom, inte undvika att sova bara för att hon var rädd för att drömma något obehagligt. Det gjorde henne inte gott. Något mer hann hon inte fundera på saken förrän det knackade på dörren. De väntade inte besök så hon blev lite nyfiken om vem det kunde vara. Förhoppningsvis inte Farandil: det skulle med största sannolikhet inte sluta så bra för hans del. Han behövde låta dem två vara ifred ett tag. Ederel skulle nog leta upp honom så småningom för det hade definitivt låtit på honom som om han hade ett och annat att säga sin vän.

Ederel hade just tänkt säga något mer, komma med något förslag på nån sysselsättning åt de båda då hon inte verkade ha några idéer. Men han blev avbruten innan dess av knackning, som fick honom att sucka - han misstänkte ju genast att det var Farandil som trots allt följt efter de båda. Vilket inte skulle vara populärt ifrån hans sida, han hade ingen lust att träffa honom något mer idag. Men han fick åtminstone öppna dörren. Han hade hunnit få av sig ytterkläderna redan då han återgick till dörren för att öppna, blev dock minst sagt förvånad då han fick syn på mannen utanför. Av alla möjliga hade han aldrig väntat sig att se honom, det var många år sedan de ens setts sist. Mannen utstrålade rätt kraftigt den där typiska friden och lugnet ifrån änglar, men i utseendet inte särskilt lik Ederel - han hade blivit någon slags blandning snarare och mest lik sin mor i utseende och sin far på insidan. För en gångs skull visste Ederel inte vad han skulle säga utan såg först bara fortsatt förvånat på honom, tills han till sist tog till orda.
"Jag blev hitskickad för att prata, så ni behöver inte börja bli oroliga. Vi tycker det är på tiden att stridsyxan mellan de fallna änglarna och nefilerna grävs ner", sade han inledande, trots allt hade de väl inte fått särskilt många trevliga besked ifrån änglarna den sista tiden men nu ville dem hjälpa till. Till sist kunde han inte låta bli att le mot Ederel.
"Men innan dess, är det inte god tid att du slutar stirra och ger din gamle farsgubbe en kram?", sade han med ett leende, avslöjade där var Ederel fått en del av sin humor ifrån. Fast den hade väl också förvärrats när den gått i arv till Ederel, som nu flinade lätt.
"Gamla? Du måste ha börjat bli grötig i huvudet redan om du av alla kallar dig själv gammal", flinade han retsamt, för att faktiskt gå fram och krama om honom.

Grace lät Ederel sköta om personen som hade knackat på, gick själv ut till vardagsrummet för att där slå sig ner på soffan. Hon sträckte sig efter fjärrkontrollen för att bläddra mellan kanalerna, fokuserade dock inte särskilt mycket på att faktiskt kolla igenom utbudet av programmen för idag utan försökte istället lyssna till Ederels konversation. Tillslut tog hennes nyfikenhet över och hon gick ut till hallen där hon stannade upp bredvid Ederel, något gömd bakom honom dock. Hon var ju lite blyg när det kom till främmande egentligen och det faktum att hon var ledare över nefil armén hade inte förändrat någonting. Mannen som stod vid dörren utstrålade makt men också frid och lugn. Det var inget tvivel om saken att han var en ängel. Hon fick dock inte samma känsla av honom som hon fått av Gabriel, så det var mycket troligt att denne man inte var en ärkeängel.
"Hej," hälsade hon tillslut med ett litet prövande leende.

Vanligt folk kanske brukade vara nervösa när deras partners träffade deras föräldrar, något Ederel inte förstod sig på. Iallafall inte när det gällde Grace, för hur skulle man liksom inte kunna gilla henne? Hon var bara så gullig och perfekt på alla vis att han inte förstod hur man kunde tycka något annat om henne. Hans far - normalt kallad Jack, men hette egentligen Meriach - log vänligt tillbaks emot henne.
"Du måste vara Grace. Jag heter Meriach, Ederels far. Jag borde väl tacka dig för att du fått honom mer... Normal", sade han med ett leende och en retsam glimt i ögonen, i deras sätt fanns mer likheter och särskilt då humorn. Även om han inte var lika fräck som Ederel kunde vara.

Puff