Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel hade ändå ganska snabbt förstått att hans far kommit dit också med något på hjärtat, men han hade aldrig förstått att dem skulle göra något så drastiskt. På fadern hade det låtit som om det var upp till Ederel - änglarna ville att han skulle följa med dem och lämna allt det här för fredens skull, vilket han vägrade. Det skulle först och främst innebära att lämna Grace, vilket var något han aldrig skulle göra frivilligt. Inte heller tänkte han ge upp kriget nu i första taget, han ville hämnas för vad de gjort emot Grace.
Men uppenbarligen hade det inte varit upp till honom iallafall. För en kort tid hade dem låtit dem vara, och det hade för Ederels del varit en väldigt lycklig tid tillsammans med Grace då de också faktiskt kommit en bit på väg med bröllopsplanerna. För hans del kom det här helt oväntat, och utan att han knappt ens gavs en chans att försvara sig - visserligen var han långt ifrån hjälplös som fallen, men sanningen att säga var han ingen match för de änglarna som skickats ut. Han hade dröjt kvar efter ett möte med några andra fallna då de dykt upp, till hans stora förvåning. Aldrig att han skulle ha väntat sig att de skulle komma och tvinga honom med sig.
Och de var skickliga, de var noga med att inte lämna något som skulle kunna avslöja att han faktiskt var vid liv. Istället var de noga med bevis för motsatsen - vem som än kom in där skulle se scenen precis som dem ville det med Ederels döda kropp och dolken tillsammans med fjädern. Utan att Ederel faktiskt gjort något skickade dem också ut några bilder till Grace - som skulle verka ifrån honom, med några glimtar ifrån det påhittade händelseförloppet där någon anfallt och dödat honom.
Hilam var en av de första som nåddes av beskedet, och också den som det föll på att berätta för Grace. Något han bävade inför, det var illa nog att ha förlorat en vän men också tvingas berätta för hans fästmö att han dött bara veckor innan bröllopet? Men han måste göra det, hon förtjänade att få veta det så snart som möjligt. Han hade blivit Ederels närmsta man jämte Farandil - de två hade aldrig blivit helt goda vänner igen då Ederel inte vågade lita på honom som förut, men de hade åtminstone lyckats gre ut det mesta. Men det föll på hans lott att berätta, vilket han med tungt hjärta gjorde efter att ha knackat på hennes dörr.

"Hilam," hälsade Grace då hon öppnat dörren och välkomnade in honom. Han tackade nej då hon erbjöd att duka fram något smått och gott, ville istället gå rakt på sak. Orden som lämnade hans mun fick Grace att ge ifrån sig ett litet och osäkert skratt. Det måste vara ett skämt. Ett dåligt skämt, men ett skämt oavsett. Hon skakade på huvudet då han började förklara vad som egentligen hade gått till, hon vägrade acceptera och tro att det var sanningen. Hennes Ederel skulle komma hem vilken minut som helst. Så var det bara. Ändå kände hon sig hysterisk och ängslig. Minuterna gick och blev så småningom till timmar. Hon försökte ringa upp hans nummer flera gånger men fick inget svar. Tillslut lät hon sig övertalas till att följa med till scenen. Egentligen var det ingenting som Hilam önskade eller ville att hon skulle se, men det skulle vara nödvändigt. Det var först då hon skulle förstå vad som hade hänt. Han hade varit inställd på att det skulle vara en hjärtskärande upplevelse att vittna Graces reaktion, men ändå tog det nästan andan ur honom på ett medlidande sett.
Grace hade aldrig någonsin upplevt en så rå, fruktansvärd smärta som hon gjorde nu. Hon skrek och skrek rakt ut tills hon inte längre hade röst till att göra det, började därefter gråta häftigt. Det kändes som om hennes kropp skulle gå sönder. Det kändes som om någon långsamt rev hennes hjärta i små bitar. Det gjorde så ont.


Dagarna blev till veckor, som i sin tur blev till månader och år. Inte en dag gick förbi utan att Grace tänkte på Ederel. Under hennes bättre dagar så kunde hon tänka på honom med ett litet leende på läpparna, då gjorde det inte så ont att andas. Men för det mesta så plågades hon av den hjärtskärande tortyren av att veta att han aldrig skulle komma tillbaka till henne. Det räckte med att någon sa hans namn för att hon skulle känna en smärta som påminde om ett knivhugg i hjärtat. Varje kväll promenerade hon till hans grav för att berätta om sin dag och vad hon hade gjort.
"Jag saknar dig så," viskade hon där hon nu satt på huk framför gravstenen, kände hur några tårar rullade längs med hennes kinder, "kom tillbaka till mig." Det var fortfarande svårt för henne att begripa att han aldrig skulle komma tillbaka till henne. Det gick inte att få in i hennes huvud. Folk tyckte att hon borde gå vidare vid det här laget, acceptera det som hänt och leva vidare för hans skull. Men det gick inte. De förstod inte. Grace sträckte ut handen för att vila sin handflata mot den kalla gravstenen. Hon satt där en lång stund innan hon reste sig upp för att vända sig om och börja gå längs med stigen bort från graven.

Ederel visste att han egentligen var lyckligt lottad. Väldigt få, om ens några, fallna änglar fick faktiskt komma tillbaka och bli normala änglar igen. Och han hade fått ha en fantastiskt tid ändå som fallen ihop med Grace, han hade varit lyckligare än nånsin tidigare med henne. Men det var också just där skon klämde. Han saknade henne något otroligt mycket - först hade han inte vetat vad de sagt om vart han tagit vägen, och oroat sig hemskt mycket för henne. Tänk om de gjort något också emot henne? Eller om hon blivit skadad? Efter ganska lång tid, när de till sist bestämt sig för att åter göra honom till ängel igen, så hade han äntligen kunnat hitta henne. Han fick inte visa sig eller något, men han kunde åtminstone se ifall hon var okej. Och det var hjärtskärande när han förstod att hon trodde han dött, han kunde bara tänka sig all smärta hon måste ta sig igenom. Och det smärtade honom än mer att inte kunna visa sig och prata med henne, få avslöja att han levde och längtade enormt efter henne.
Men han insåg också att det var dumt av honom. Nu efter all den här tiden, så kunde han inte förvänta sig att bli välkomnad av henne. Han var ganska kluven - han ville att hon skulle gå vidare på ett vis, för att hon skulle slippa smärtas över det. Ändå så önskade han så innerligt att en dag få träffa henne på riktigt och kunna få tillbaka henne. Men han insåg också att det var själviskt, hon borde ha gått vidare nu. Något som blev smärtsamt påtagligt då han fick se henne med en annan man. Det gjorde ont att se, men fick honom också att inse att han inte kunde gå här och hoppas. Han borde försöka släppa henne också, för hennes skull och inte dra upp några gamla sår för henne om han väl släpptes ut i världen igen. Ändå var det så svårt, han älskade henne ändå så otroligt mycket.
Tiden där gick långsamt. Visserligen var han tillbaks "hemma" där han växt upp - men det var inte riktigt hemma längre. Särskilt inte utan Grace, det hade nog varit en annan sak ifall han fått dela det här med henne. Men han kunde inget göra, han var fast här. Något han dock faktiskt blivit glad för, var att de otroligt nog bestämt sig för att låta honom bli ängel igen - något han aldrig väntat sig. Kanske att de försökte väga upp mot att dem tvingat hit honom och allt de gjort, även om han långt hellre stannat som fallen och aldrig blivit hitdragen. Men han misstänkte också att det kunde leda till problem - ifall en fallen fick komma tillbaka, varför skulle inte fler få det? Men också för han själv, för han tvivlade på att han skulle klara av att leva efter deras regler lika bra numera.

Till sist verkade han iallafall få "släppas på fri fot" igen - tydligen hade det åter blivit oroligt emellan de fallna och nefilerna, vilket han inte kunde låta bli att vara lite skadeglad åt även om det förstås var dåligt egentligen. Men han fick iallafall visa sig igen, och det var ju lite kul ändå att änglarnas plan inte fungerat iallafall. Tänk om de bara lyssnat på Ederel från början, då hade det kanske inte blivit såhär ens. Inte för att hans självförtroende behövde ännu mer uppbackning, men det var väl bara att tacka och ta emot. Men till sist var han äntligen påväg dit, det hölls lite mer i utkanten av staden i ett hus där som han misstänkte att någon av de närvarande ägde. Han hade faktiskt inte mycket information om det hela - han visste att det var något slags krismöte på grund av den oron som växt upp igen, men han hade ingen aning om vad de ville med honom eller vilka som skulle vara där. Det återstod bara att se.

Grace hade om kvällarna, två gånger i veckan ta lektioner i konst och målning. Hon hade alltid tyckt om att rita det hade varit ett sätt för henne att uttrycka sig på. Det här var också något av en förberedande kurs för de som planerade att sikta på att söka sig till konstskola. Det skulle kanske göra henne gott att lämna den lilla staden i Colorado bakom sig, och börja om någon annanstans. Börja om. Bara tanken fick det att vända i magen på henne. Hur skulle hon kunna göra det? Hon hade träffat en ung man under denna kurs som hon spenderat lite tid tillsammans med. På ett vänskapligt sätt eftersom hon inte var redo för ett nytt förhållande än. Hon hade inte släppt taget om Ederel än. Hon visste inte hur hon skulle kunna göra det. Grace visste att Connor ville mer av deras relation men han fick respektera hennes gränser.

Denna dag hade hon gett sig av för att delta i ett möte. Officiellt var hon fortfarande ledare över nefilerna trots att hennes nya högra hand skött det mesta. Hon hade inte velat ha så mycket med det livet att göra längre. Hur som helst hade hon fått reda på oroligheterna mellan de fallna och nefilerna, så det var hennes plikt att dyka upp. Hon var iklädd ett par svarta läderbyxor samt en vit tjocktröja som var lite för stor för henne. Hon hade ju magrat en hel del också. Väl framme möttes hon av Jordan, hennes högra hand, som uppdaterade henne om läget. Det verkade vara värre än hon hade trott också.
"Som ledare önskar jag att ni litar på att situationen är under kontroll. Jag kommer göra allt i min makt för att lugna ner situationen och återställa friden," sa hon med något skakig röst då det var hennes tur att ta till orda. Flera nefiler fnös till och kommenterade att det inte gick att ta hennes ord på allvar, att hon inte ens varit närvarande på länge och att hon inte kunde åstadkomma något. Grace bet sig i läppen och tog ett djupt andetag - hon kunde inte låta känslorna ta övergreppet nu.
"Ifrågasätt mig inte. Ni har mitt ord." Hon mötte en trotsig blick och stirrade stint på honom tills han vek undan med blicken. Kort därefter böjde han lätt och respektfullt på huvudet. Grace tackade för sig och bestämde sig för att gå ut och ta lite frisk luft.

Ederel hade fått sällskap dit utav en av de änglarna som haft mest inblandning i allt med nefilerna och de fallna änglarna, dem ville väl kanske se till att han inte misskötte sig i samma stund som han släpptes fri kanske. Eller ja, fri och fri - han hade inte varit fängslad direkt. Men han hade haft strängt förbud att han inte fick lov att visa sig här eller ge minsta livstecken hit. Men nu äntligen så, som han hade längtat. Det kändes fortfarande ovant att kalla sig en utav änglarna igen - och han gissade att det skulle ta ett litet tag innan han vant sig helt vid det. Men nu fick han försöka ge det här mötet lite av sin koncentration iallafall. Han och Remiel väl närmade sig under lite småprat - han hade bara pratat med honom några gånger förut, men måste faktiskt säga att han verkade vara riktigt trevlig vilket var ett stort plus om nu Ederel också skulle hjälpa till här och behöva umgås mer med honom. Han tyckte sig se någon redan vara på utsidan huset, han trodde det var det huset dem skulle till men var uppriktigt sagt inte helt säker. Han hade aldrig varit mycket i dem här kvarteren och det hade inte blivit bättre med att han inte varit här på länge.
"Är vi tidiga?", frågade han Remiel, tänkte att mötet kanske inte börjat än så att några stod kvar utomhus i väntan på resten. Än hade han dock inte kommit tillräckligt nära för att se vem det var - eller jo, vid det här laget skulle han nog göra det. Det var ändå en så välbekant figur för honom. Men för tillfället hade han blicken vänd mot Remiel och hade inte upptäckt det ännu.
"Nej, jag tror snarare faktiskt att vi är lite för sena", svarade han med en lätt huvudskakning.

Då hon kommit ut tog hon ett djupt andetag för att andas in den friska luften. Hennes kropp darrade lätt. Det var första gången på en väldigt lång tid som hon hade pratat med nefilerna. Hon visste inte hur hon skulle lyckas sluta fred med de fallna, men hon skulle behöva komma på en lösning och det fort innan hon tvingades äta upp sina egna ord och misslyckas. Inte för att det skulle förvåna henne. Ingenting tycktes riktigt gå henne tillväga. Grace la armarna om sig själv och slöt ögonen, rös lätt till av vinden som smekte hennes ansikte. Det påminde henne på något vis om Ederel. Små saker i vardagen påminde alltid om honom. Då hon öppnade ögonen igen fick hon längre fram syn på två personer som närmade sig byggnaden. Den ena kände hon mycket väl igen. Men det kunde inte vara han. Det var omöjligt. Ederel levde inte längre. Hon hade sett hans kropp, sett den blodiga scen där mordet skett. Hade det gått så långt att hon hallucinerade? Höll hon på att bli galen av sorg? Grace drog häftigt efter andan och vände sig om för att börja gå därifrån med raska steg. Hon kunde inte stanna kvar.

Det var först när de kommit lite närmare som Ederel kollade lite närmare på figuren som stod utanför huset och insåg vem det var. Trots att Remiel varit mitt i en mening som Ederel lyssnat på, glömde han plötsligt som helt bort att han ens var där. Grace. Hon var där, han fick äntligen träffa henne igen. För någon sekund bara han tittade på henne med stora ögon, insåg sedan att hon ju var påväg bort ifrån honom och att han kanske borde göra något innan hon försvann igen. Istället för att bara stå här som ett fån.
"Grace", sade han till sist, började skynda efter henne utan att bry sig om Remiels förvånade blickar. Faktum var att han för stunden var som helt bortglömd i Ederels huvud - han hade aldrig väntat sig att få se Grace här, och det väckte en massa mer känslor inom honom att se henne än vad han hade väntat sig.

Grace kastade en blick över axeln bara för att lägga märke till att Ederel följde efter henne. Nej, det var inte Ederel. Andesyn. Det fanns ingen annan förklaring till det hela. Trots att hennes kropp ville fortsätta springa så uppmanade en röst inom henne att stanna upp. Och hon valde att lyssna till den rösten. Hon vände sig långsamt om mot honom, knöt knogarna så hårt att naglarna borrade in sig i handflatorna. Storögt stirrade hon på visionen framför henne. Hennes Ederel.
"Du är död," sa hon tillslut, behövde intala sig själv om att hon bara såg i syne och att han inte egentligen var där. Grace tvingade sig därefter att vända sig om och fortsätta framåt. Livet utan hennes älskade fästman var svårt, det förvånade henne att hon tagit sig så här långt utan honom. För hon ville inte att världen skulle snurra utan honom vid sin sida. Det kändes konstigt att solen sken trots att han var borta. Hennes mamma menade att det fanns många saker i världen som var värda att glädjas över, men ingenting kunde jämföras med Ederel och hur värdefullt allt med honom varit för henne.

Ederel hade räknat med att det skulle bli svårt att tala med henne första gången igen, och det skar verkligen i hjärtat att se och höra henne igen. Dels på grund av hur mycket han själv saknat henne men också av tanken på hur jobbigt det måste ha varit för henne - Ederel beundrade henne ändå enormt för hur hon klarat sig, han själv visste inte vad han skulle ha tagit sig till ifall rollerna skulle ha varit ombytta. Han skakade lätt på huvudet åt hennes påstående, insåg hur förvirrande det här måste vara. Eller snarare chockande kanske.
"Det var vad änglarna ville att ni skulle tro", sade han, visste inte ens hur han skulle förklara. Från början hade han haft en plan på vad han skulle säga när han träffade henne igen, men den var som bortblåst nu. Han tvekade lätt då hon vände sig om igen - egentligen borde han låta henne vara. Hon förtjänade det, med tanke på att hon träffat någon annan kille så verkade hon ju ha gått vidare vilket gjorde otroligt ont i honom. Men han klarade inte av att släppa taget om henne helt, hur egoistiskt det än var. Han måste göra åtminstone försöka.
"Grace, snälla. Det är jag. Dem trodde att det skulle vara den bästa lösningen för fred ifall jag försvann. Eller rättare sagt om dem tvingade mig med sig", bad han, stod dock kvar på samma ställe. Hur mycket han än hatade det så kunde han inte tränga sig på eller få henne att prata med honom om hon inte ville.

Då han pratade kunde hon inte låta bli att vända sig om igen. Den där rösten hade hon inte hört på tre år. Visst hade hon haft en del videosnuttar sparade på sin mobil av honom, av dem båda, men det hade varit långt ifrån samma sak som att höra den i verkligheten. Det gick inte ens att jämföras. Ingenting gick ihop i hennes huvud. Han påstod att det var han men hon hade sett hans döda kropp. Hade allt varit en lögn från änglarnas sida? Att de i närmare tre år låtit henne tro att Ederel varit död var sjukt. Hur kunde någon göra så? Insåg de inte vilken smärta, vilken tortyr de utsatt henne för? För att inte tala om de få som stod Ederel nära. Dock hade nog ingen reagerat lika starkt som hon gjort.
"Du.. har levt hela den här tiden," konstaterade hon mjukt. Det kändes konstigt att säga det högt, hon trodde fortfarande inte riktigt på det hela.
"Men du har också låtit mig vara i tron om att du är död," tillade hon bittert. Det gjorde henne illamående.