PRS Lupple och Emma07

Zacharias såg upp och log genast då han fick se Benjamin komma dit, besvarade hans kyss och log tillbaka.
"Godmorgon. Sovit gott?", frågade han samtidigt som han plockade fram och började göra iordning en smörgås åt sig - det skulle bli tajt att äta här hemma, men han skulle ta och äta den på den korta busssträckan till skolan istället. Egentligen var det så att han kunde gå, men när man skulle äta samtidigt var det betydligt mer bekvämt att åka buss.
"Jag är ute i sista stund så får nog äta på bussen istället. Men jag slutar vid två sen", sade han och log litet emot honom samtidigt som han fixade klart det sista. Han ville egentligen inte rusa iväg så här snart ifrån Benjamin, men han behövde hinna till skolan även om där redan var en klump i magen när han skulle dit.

Benjamin log och nickade glatt. "Alltid när jag sover med dig."Log han ärligt för att sedan nicka igen åt det andra han sa.
" Okej, jag möter dig vid skolan då- så kan vi träna på en gång?" Föreslog han leendes och tog fram en kaffekopp från skåpet och ställde den på bänken och gick fram och la armarna om sin älskling.
"Ha en bra dag. Jag är hemma hela dagen så ring om det är nått." Log han och kysste honom igen innan han rättade till hans kläder lite lätt och släppte sedan taget.
Hatade dessa små avsked, han var alltid orolig när han inte var precis där Zach var och desto mer nu men samtidigt visste han att det inte var bra för dem om de satt ihop hela tiden. De behövde lite utrymme från varandra även om det på sista tiden hade känts som om de var långt ifrån varandra även när de var på samma plats.

Zacharias skrattade lätt till direkt och log mjukt emot honom.
"Jag kan bara säga detsamma", sade han och nickade sedan, var inte sen med att lägga armarna också om honom.
"Då ses vi där och tränar direkt. Jadå, vi ses sen", sade han med ett litet leende och besvarade mjukt kyssen för att till sist sedan plocka ihop sina saker och smita ut. Han tröttnade aldrig på Benjamins gulliga sätt, men på ett vis gjorde det det också jobbigare att gå ifrån honom - speciellt med tanke på vart han var påväg.
Nej, vart var fel ord. Vilka han skulle tvingas träffa där snarare. Det var dem som var problemet, inte skolan. Och klumpen i magen fortsatte envist att växa ju närmare skolan han kom med bussen. Kände han sig själv rätt hade det säkert kunnat märkas innan han åkt hemifrån också, var han orolig för något hade han en tendens att bli lätt frånvarande på något vis. Men han måste ta sig dit, han måste försöka kämpa vidare. Åtminstone tills han bestämt ifall han skulle sluta eller ej.

Benjamin följde honom med blicken och hörde honom stänga dörren bakom sig, först när han såg ut genom fönstret att Benjamin kommit ut ur porten så tog han fram sin telefon och började leta bland alla papper och fann det nummer han sökte.
Han slog det genast och ganska snart svarade en manlig röst, väldigt professionellt.
Benjamin svarade lika professionellt och ledde smidigt in samtalet på Zacharias och förklarade sin relation till honom.
Läraren gav många lyckliga komplimanger om hur duktig Zach var och allt sådant.
"Ja han är en riktigt talang. " Var några av orden.
"Ja tro mig jag vet, problemet är att han funderar på att hoppa av. Jag tror det beror på något problem i skolan. Han vill inte berätta vad det är men jag känner honom tillräckligt väl för att veta att han inte bara ger upp. Detta får mig att tro att han inte trivs där. Inte på grund av skolan i sig, eller utbildningen utan på något annat." Sa Benjamin och han kunde höra hur läraren reagerade precis som han ville. Han blev otroligt ilsken över att det fanns en möjlighet att förlora en sådan talang och han verkade veta något om problemet.
" Och efter allt han vart med om så förtjänar han inte detta. " Sa Benjamin och läraren undrade självfallet vad han hade varit med om.
Och Benjamin försökte så gott han kunde berätta allt som inte var för känsligt och läraren verkade fatta ett beslut.
"Tack för informationen- jag ska rådda i detta." Sa han och de sa adjö och Benjamin la på.
Han hällde upp sitt kaffe och tog fram sina skolböcker. Nu hoppades han att allt skulle lösa sig.

Zacharias hade nyss hunnit komma in på skolan då han blev uppletad av den som han nog måste säga var hans favoritlärare, vid namn Harold Felicion. Först tänkte han inte att det var något underligt med det - det var den lärare som hjälpt honom allra mest och som han även haft mest kontakt med utöver bara lektionerna.
"Zacharias, hade du kunnat komma till mitt kontor klockan tio?", frågade han med ett vänligt leende varpå Zach tvekade lite lätt.
"Jag har en lektion som precis börjat då..", började han, skulle gärna möta honom istället för att slippa undan en lektion med klassen men han kunde inte skippa alla lektioner. Harold skakade lätt på huvudet.
"Det är ingen fara, jag har redan sagt till Mrs Johnson", sade han, vilket Zach faktiskt fick säga var lite underligt - vad var så viktigt att han skulle ha mötet på lektion? Men han nickade bekräftande, och när klockan väl var tio kom han in på Harolds kontor. Han blev dock genast betydligt mer tveksam då han kommit in och fick se vilka som satt där - att hans plågoandar skulle vara där hade han sannerligen inte väntat sig.

Tobias satt i en av stolarna och fattade inte riktigt poängen med att de skulle missa en lektion- för vad? Alla hans vänner delade samma känsla och när dörren öppnades och han stod där så svartnade Tobias ögon och ett hånfullt flin spred sig över hans läppar.
Nemen hade det lilla missfostret skvallrat? Han skulle nog få betala.
"Mr Felicion, ursäkta men vad i hela friden är detta?" Sa Tobias och vände en iskall blick mot läraren som han inte riktigt hade kommit överens med.
Hans vänner verkade röra sig lite besvärat i stolen och såg på hela situationen med andra ögon men samtidigt var deras hat synligt och riktat mot han. Den där.
Och utan att säga något verkade dem alla veta vad deras uppdrag efter detta skulle vara.

Harold hade ganska snabbt efter Benjamins samtal lyckats räkna ut det hela, vad själva anledningen måste vara till att han velat sluta. Vilka det måste vara som plågade honom - han hade redan innan märkt en stel ställning emellan dem, men inte lagt någon större vikt vid det tidigare. Förräns nu.
Zach förstod först inte alls vad det här handlade om, kanske att dem hade hittat på någon historia om honom för att försöka få honom i trubbel? Ändå var blicken Harold gav honom vänlig.
"Sätt dig ner du", sade han med en nickning mot en av stolarna, men Zach dröjde ändå lite innan han tveksamt satte sig där. Han lät blicken snabbt svepa över dem, förstod bara av det att det här inte var deras verk - men förstod också genast att han skulle hamna i problem efteråt. Och han hatade vad dem hade gjort med honom, allting hade varit så bra men så hade dem ändrat allt. Fått alla panikkänslor att komma tillbaka igen.
"Ni är här för att Zacharias ska få berätta lite om sin bakgrund", svarade Harold med en blick mot Tobias, för att sedan uppmuntrande vända den till Zach som blev allt mer tveksam. Vad menade han? Han skakade lätt på huvudet.
"Jag har inget att berätta", sade han tyst, ville inte tro att han skulle veta något.
"Jag vill inte pressa dig, men det vet jag att du har och jag tror att det skulle hjälpa att berätta om det. Om dina svärföräldrar", svarade läraren och Zach blev helt kall. Hur visste han? Han övervägde att resa sig och gå, men visste inte ens vad som skulle bli värst.

Tobias lyssnade intensivt på det läraren sa men hade sin blick mot Zacharias.
Hans bakgrund? Varför i hela friden skulle han ville veta något om den där hemska, äckliga människans bakgrund. Han kramade hårt om armstöden på stolen men så kom orden. Svärföräldrar?
Var han gift nu också? Han kunde inte tro det, inte borde han kunna få gifta sig.
Men han försökte noggrant kontrollera sig själv och vände blicken mot han igen och det syntes tydligt att han inte ville berätta något alls.
Han harklade sig. " Seså, berätta din historia- vissa vill till lektionen." Sa han i en ganska kall ton och stirrade på Zacharias.

På något underligt vis var det just Tobias ord som fick honom att bestämma sig för att berätta iallafall. Han trodde heller inte att det kunde bli mycket värre än vad det redan var. Han var tyst en kort stund, innan han suckade och försökte komma fram till hur i hela friden han skulle berätta.
"Benjamins föräldrar är troende och ganska... Speciella", började han, visste att de alla förstod vem Benjamin var - trots allt hade han pratat en del om honom när han kommit dit från början. Inte heller visste han hur han skulle förklara hans föräldrar riktigt - troende kändes inte som en tillräckligt stark term.
"Kort efter att dem upptäckt vem jag var, försökte dem se till att hålla mig undan ifrån deras son. Jag blev överfallen och knivhuggen på gatan. Det tog nästan två veckor innan jag ens fick komma hem ifrån sjukhuset", började han, tvekade sedan igen. Det överfallet var en sak, det hade han lättare att prata om. Men kidnappningen var något helt annat, och särskilt eftersom killarna hade väckt en massa minnen därifrån.
"För en tid sedan försökte dem igen. Ett överfall igen", började han tveksamt.
"De höll mig i en källare. Stryk ersatte i princip mat där, inget ljus, ingenting. Vad som var två veckor kändes som det dubbla", sade han tyst, visste inte hur man ens skulle kunna förklara det helvete det varit. Han skakade lätt på huvudet.
"Ändå räddade Benjamin mitt liv. Efter det gjorde vi slut, men hade vi inte hittat tillbaka till varandra igen hade jag inte levt idag." Det var något han var tvärsäker på. Utan Benjamin hade han aldrig orkat, han hade inte tagit sig igenom det. Och för en gångs skull kändes det nästan bra att få ur sig det, även om det var underligt att berätta om det för dem.

Tobias lyssnade och allt eftersom berättelsen, eller bakgrunden gick längre fram så blev han mer och mer chockad.
Han var helt på det klara med att dessa svärföräldrar eller vad man nu skulle kalla dem var totalt galna- så gjorde man bara inte. Men samtidigt så skämdes han väldigt mycket själv över hur mycket han hatat denna människa utan någon egentlig klar anledning.
Resten av gänget vred nu ännu mer obekvämt på sig och verkade redo att fly för hur illa dem betett sig. Ingen vågade riktigt kolla på Zacharias.
Men Tobias höll en stadig blick på honom och försökte finna något passande att säga.
" Det var för jävligt." Sa han i något som han skulle beskriva som ett chocktillstånd. Han kunde inte riktigt fatta hur en människa kunde gå så långt å andra sidan hade han själv gått ganska långt. Detta var bra knepigt.