Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel andades nästan ut lite lättat då hon vände sig om. Det verkade ju faktiskt som om hon trodde på honom i alla fall, vilket var en otrolig lättnad - det kändes minst sagt hemskt att han gått och längtat otroligt efter henne och sedan skulle hon inte tro på att det faktiskt var han. Men å andra sidan kunde han förstå att det var svårt att ta in för henne efter allting som hänt. Men den där bittra tonen tog lite döden på glädjen, för hur mycket hade han inte försökt att få kontakt med henne. Men han kunde ändå inte beskylla henne för att reagera på det viset. Han skakade lite lätt på huvudet, långsamt.
"Nej, jag hade inget val. Tro mig, jag har försökt, jag har saknat dig något otroligt. Men jag kunde inte, dem har järnkoll. Jag skulle inte säga att jag varit fängslad riktigt, men fängslad ifrån alla er här", försökte han förklara, hoppades innerligt att hon skulle förstå. Det fanns så mycket han hoppades innerligt om med henne, men han måste också försöka tvinga sig att inse att det mesta var hopplöst. Han borde inte ha något hopp om de två igen, för trots att han älskade henne verkade hon ju ha gått vidare. Vilket på sitt vis var bra, för han hatade tanken att hon skulle gå och smärtas ännu, men det gjorde också något overkligt ont att veta att hon aldrig skulle bli hans igen.

"Men du har hela den här tiden vetat att jag lever, inte sant?" utbrast hon, precis som om allt han sagt gått in genom ena örat och ut genom det andra på henne. Vilket det väl på ett sätt gjort också. Hon kunde inte koncentrera sig på bara en sak nu, så många olika känslor cirkulerade runt i hennes kropp som hon inte visste hur hon skulle handskas med.
"Och jag har hela den här tiden trott att du är död. Jag har så gott som varje kväll gått till din grav." Grace snyftade till och vek undan med blicken. Smärtan som aldrig riktigt hade lämnat hennes sida hade helt klart varit värst. Hon förstod inte hur änglarna hade kunnat göra så här mot henne eller mot Ederel. Hur de kunde leva med sig själva trots all smärta de orsakat.

Ederels axlar sjönk lätt, uppenbarligen var det ingen större idé att försöka protestera emot den saken - han visste ju hur hon kunde vara när hon var uppretad eller något, och han var väl inte heller den bästa på att förklara eller resonera. Än en gång skakade han på huvudet.
"Nej, inte i början", sade han - han hade visserligen inte fått svart på vitt att hon var död såsom hon fått, men han hade inte fått reda på någonting först. Och ett tag hade han befarat det värsta, att dem gjort något också emot henne men värre. Att hon inte längre skulle vara vid liv eller allvarligt skadad. Och när han väl fått reda på mer så hade det varit omöjligt att kunna göra något, att kunna kontakta henne på något vis.
Han var nästan förvånad över hur otroligt ont allt kunde göra, bara hennes ord väckte enormt mycket känslor. Och han önskade så innerligt att han skulle ha kunnat säga något, kunnat hjälpa henne, ha funnits där.
"Du måste tro mig, jag har inte kunnat göra något", bad han nästan tyst.

"Inte kunnat eller inte velat?" Grace lyckades inte bita sig i tungan i tid för att hålla grodan tillbaka. Hon fylldes direkt av dåligt samvete för det hade inte varit rätt av henne att uttrycka sig på det viset, men hon kunde inte rå över sina känslor. Inte för att det var en ursäkt. Hon vek undan med blicken och la armarna om sig själv. Det kändes overkligt att han stod där framför henne. Hon förväntade sig faktiskt att hon vilken minut som helst skulle vakna upp och inse att det bara varit en dröm. Det skulle inte vara första gången det hände. Hon hade otaliga gånger drömt om att han på något magiskt sätt skulle komma tillbaka till henne, varför skulle det vara annorlunda den här gången?
"Förlåt," sa hon tillslut och riktade blicken mot honom igen. Även om det bara var en dröm så ville hon inte såra Ederel - trots att han inte var verklig.

Trots att han vetat att han borde släppa henne, så hade han inom sig ändå hoppats. Han hade så innerligt hoppats på att de två skulle bli ett igen, men hennes ord fick honom att inse att han nog bara varit en dåre som hoppats på något sånt. Blicken sjönk lite, blev mer åt det sorgsna och sårade hållet. Även om hennes kommentar var berättigad, med tanke på allt som hänt.
"Jag gjorde allt i min makt för att få tag på dig", svarade han tyst, skakade knappt märkbart på huvudet och axlarna sjönk lätt.
"Förlåt. Jag borde inte störa dig", fortsatte han i nästan samma ton, vände sig om för att åter börja gå emot huset. Han måste försöka inse att hon hade ett eget liv nu som inte inkluderade honom. Och det innebar att han inte borde tvinga sig på på detta viset, vilket hennes ord påmint honom om.

Jag gjorde allt i min makt för att få tag på dig. Hans ord ekade i hennes huvud. Hon kunde omöjligt veta hur mycket han hade försökt, hur han hade haft det under de senaste åren. Hon hade inte ens tänkt på saken förrän nu: för hon hade ju först nu fått reda på att han levde. Vilket inte verkade vilja fastna i hennes huvud.
"Vänta," bad hon då han vände sig om. Grace stod kvar på samma ställe ett tag, samlade styrka för att ta sig fram till honom. Långsamt sträckte hon ut sin hand för att röra vid honom - ville försäkra sig om att han faktiskt stod där framför henne och att han inte bara var en hallucination. Hennes hand vilade mot hans bröstkorg och hon kände hans hjärtslag. Därefter flyttade hon upp handen till hans ansikte för att låta fingrarna stryka sig över de ack så välbekanta ansiktsdragen. Ögonen hade blivit blanka av tårar igen men för första gången på tre år var det inte enbart av sorg och saknad. Hon hade svårt att beskriva hur hon kände sig men hon var glad. Otroligt glad.

Ederel visste inte längre vad han riktigt skulle våga tro eller hoppas på - ena stunden kändes det hopplöst men när hon bad honom att vänta var som om hans hjärta hoppade över ett slag. Han svarade inte, men stannade till och när han kände hennes beröring kunde han inte låta bli att rysa till. Som han hade saknat henne och hennes händer. Först stod han bara still och såg på henne ännu med stora ögon, lyfte sedan händerna för att lägga dem emot hennes kinder och dra dem igenom hennes hår.
"Du skulle bara veta hur jag saknat dig", viskade han tyst, ville så innerligt kyssa henne men vågade inte. Inte när hon verkade ha gått vidare och träffat någon annan.

Grace skakade knappt märkbart på huvudet åt orden som lämnade hans läppar. Hon hade nog en aning om hur stark hans saknad varit, om den varit lika stark som hennes saknad efter honom. De hade båda varit med om en hel del - mycket mer än vad någon borde behöva gå igenom. Känslan av att känna hans händer mot sina kinder och därefter hans fingrar i sitt hår var härlig. Det fanns ingenting han skulle kunna säga eller göra nu som hon inte skulle anse vara fantastiskt. Han var tillbaka efter tre år och det var i hennes ögon ett rent mirakel. Hon fortsatte smeka hans kinder med sina fingrar, lät de sedan glida ner till hans läppar för att mjukt stryka topparna över dem.

Trots att de nu inte sade något till varandra, betydde ändå den här stunden otroligt mycket för Ederel. Att äntligen få träffa henne, känna hennes fingrar emot sig, få se att hon verkade glad att se honom. Det var en obeskrivlig känsla och en stund som inte behövde några ord. Och han ville hoppas så mycket. Men han inbillade sig ändå att han inte fick våga för mycket. Inte efter att ha förstått att hon var ute med den där andra killen. Beröringen mot hans läppar fick honom att glömma det för några sekunder, och istället var han denna gången nära på att kyssa henne. Men han drog sig tillbaka till verkligheten - han vågade inte riktigt tro det än, att det skulle vara välkomnat, hur mycket han än hoppades. Hennes händer kunde lätt förklaras med att hon var chockad av att se honom och ville försäkra sig om att han var där eller något, inte av något intresse längre. Han flyttade sin hand för att istället lägga den över hennes, samtidigt som blicken skiftade till något mer sorgsen och osäker - det var en sak som blivit ändå rätt stor skillnad sen han blev ängel igen. Hans ögon talade mycket mer, egentligen överlag talade hans kroppsspråk mycket mer tydligt om vad han kände för stunden - som ängel kände han också mycket mer. Visserligen hade Grace lyckats göra honom mer mänsklig och fått honom att känna en hel del, men det hade ändå aldrig varit riktigt på normal nivå - väldigt starkt för att vara fallen, men inte annars. Allt det hade ökat i styrka nu, känslorna hade kommit som en svallvåg. Vilket också gjort allt med henne mycket jobbigare att gå igenom, det var mycket starkare än tidigare och ovant.
"Jag hörde att du träffat någon?", frågade han tyst, visserligen var det kanske inte det allra första att ta upp efter allt som hänt. Men för honom var det viktigt. För han kunde inte släppa henne hur han än försökte. Han missunnade henne verkligen inte att vara lycklig med någon, han skulle isåfall försöka var glad för hennes skull. Men det skulle bli svårt, han älskade henne ännu så otroligt mycket för att klara av att se henne med en annan man.

Det kändes overkligt att han faktiskt var där. Varje kväll hade hon gått ut på balkongen för att se upp mot himlen. Varje gång hade hon spanat efter ett stjärnfall. Det sades ju att man fick önska sig vad som helst om man såg en stjärna falla. Och när hon väl sett en stjärna falla, hade hon viskat ut sin önskan om att Ederel skulle komma tillbaka till henne. Hon önskade att vinden skulle blåsa dit som han var och leka en stund med hans hår. Att den skulle berätta hur mycket hon älskade honom, hur mycket hon saknade honom och att hon fortfarande väntade på honom. Att släppa taget om honom hade aldrig kommit på fråga trots att hennes närstående hade tyckt att det varit dags för den saken. Tre år hade gått för att hennes önskan skulle gå i uppfyllelse. Han var tillbaka. Grace rynkade något på pannan då han menade att han hört om att hon skulle ha träffat någon ny. Var hade han hört det? Det dröjde också en stund för henne innan hon insåg vem han nog syftade på.
"Connor? Han är bara en vän," sa hon och tog ett steg bakåt. Hon tyckte inte att hon behövde förklara sig för honom. Nu var hon inte i ett förhållande med någon men även om hon vore det, så hade det gått tre år.