PRS Lupple och Emma07

Det undgick inte Zacharias hur pass obekväma de verkade, och han måste säga att det ingav honom en viss tillfredsställelse. Kanske att de för en gångs skull kunde tänka efter lite, förstå vad det var för en människa de gett sig på. Han vände blicken till Tobias, var tyst en stund utan en aning om vad man skulle svara på det. Å andra sidan insåg han att han inte behövde svara om han inte ville - han hade inte de minsta skyldigheter gentemot dem efter vad de gjort.
"Kanske att ni borde använda hjärnan någon gång istället för att bara döma", sade han kort, hoppades innerligt att dem skulle förstå vilken skada de gjort. Varje slag, varje ord gjorde så ont - mer än bara fysiskt. Varje slag var som att åter vara tillbaks i det där rummet igen.

Tobias såg på honom och snörpte lite på munnen. Han var inte glad över tillsägelsen han fick men visste att det fanns någon sanning i den.
Han kramade armstödet hårdare och såg på honom.
"Är vi klara?" Sa han lika kort tillbaka och vände sig mot läraren. Han hade ingen lust att sitta här och bli satt på plats även om han visste att han hade handlat fel. Men de behövde inte tala mer om det. De kunde bara dra ett streck över det.

Några av hans vänner tittade mot Tobias och sedan mot Zacharias och deras blickar var tydliga. "Jag är ledsen." Sa en ärligt. Vad just han var ledsen över verkade vara dubbelt, han var ledsen över hans bakgrund att det skett men också över hur han betett sig.

Harold måste säga att han ändå var rätt nöjd med hur mötet gått, hur killarna verkade ha fått sig en tankeställare och förhoppningsvis skulle hålla sig undan alla liknande trakasserier i framtiden. Han nickade lätt åt killarnas fråga, gillade ännu inte hans ton men fick väl åtminstone nöja sig med att han verkade ha tänkt efter.
"Ni kan gå, ja", sade han.
Zacharias visste att han nog aldrig skulle kunna tycka om de här killarna efter allt de gjort, men kanske att saker skulle kunna förbättras nu. De verkade ju ha tänkt efter, och att någon till och med sade förlåt var förvånande.
Han var rätt snabb att ge sig ut därifrån efter att läraren gett godkännande till det - han var långt ifrån bekväm med att sitta där med dem och prata om sin bakgrund. Plus att bara prata om det ännu kunde vara jobbigt - men han visste att det kanske alltid skulle vara så. Och att han alltid skulle ha perioder där alla minnen blev jobbiga.
Han hade egentligen nån lektion kvar, men för stunden kändes det oviktigt - han hade redan missat en del idag, så han kunde missa lite till. Och han ville prata med Benjamin, han behövde få prata med Benjamin. Mer än bara per telefon. Han hade rätt snabbt förstått vem som måste ha pratat med Harold och berättat om Zachs bakgrund, han måste ha förstått mycket mer än vad Zach förstått men han var glad för det. Zach själv skulle inte ha haft modet att berätta om det. Så istället för att gå vidare till lektion gick han ut ur skolan samtidigt som han ringde upp Benjamins nummer, fick kolla upp vart han var först.

Benjamin satt vid köksbordet och läste in sig på en hel del litteratur när telefonen ringde. Han tittade upp och var chockad över hur fort tiden hade gått.
Han såg på mobilen och blev genast nervös. Kanske var det läraren. Men så såg han att det var Zach.
Han svalde hårt och blev om än möjligt mer nervös. Vad handlade detta om?
Han tog försiktigt upp telefonen och svarade.
"Hej älskling." Sa han och försökte låta lugn. Kanske hade läraren inte hanterat problemet, kanske hade han gjort det och nu skulle Zach göra slut? Han slöt ögonen och försökte tvinga sina tankar att inte börja springa iväg.
Han visste egentligen ingenting. Zach kanske bara ringde för att säga hej. Han samlade sig lite och reste sig upp från stolen- var alltid mer bekvämt att prata i telefon när man stod upp.

Zach kunde inte undgå att märka att han inte lät helt och hållet som vanligt, vilket gjorde honom lite orolig men han försökte skjuta undan det tills vidare. Det fick bli ett problem när han träffade honom.
"Hej älskling. Är du hemma?", frågade han, samtidigt som han gick ditåt - han hoppades på det, men kunde ju inte vara helt säker och det var just därför han ringde. För han måste få prata med honom, måste få krama om honom och säga förlåt. Förlåt för att han inte hade sagt något. Ändå hade det här nästan fått hans känslor för honom starkare - att han förstod ändå, och måste ha berättat för läraren i ett försök att hjälpa honom. Och det värmde verkligen hans hjärta.

Benjamin lutade sig mot bänken i köket och svalde hårt. Hemma? Självklart var han hemma? Varför undrade han? Han skulle ju vara i skolan.
Han bet sig hårt i läppen och nickade.
"Japp hemma och pluggar." Sa han och skrattade till även om det var helt tillfälle men han kunde inte hjälpa det.
Han var så nervös över allting eftersom ingenting hade känts riktigt rätt den senaste tiden.
Men han vägrade att ge upp- deras kärlek var starkare- det måste den vara.
Han drog handen genom håret och tvingade sig att öppna ögonen.
"Vart är du?" Frågade han lite nervöst, oroligt och försiktigt.

Zacharias kunde inte helt undgå att märka att han verkade... Nervös? Något sådant iallafall verkade det som. Kanske han trodde Zach var arg för att han berättat eller något sådant? För Zach kändes det som en löjlig tanke - han var å andra sidan snarare så otroligt glad över att han förstått. Men också lika skamsen över att inte ha sagt något till honom om det tidigare, han borde ha berättat. Men det hade varit för svårt.
"Bra. Jag är påväg hem", sade han, han måste få prata med honom.

Benjamin svalde hårt och stirrade på klockan. Det var väldigt tidigt- varför valde han att gå hem så tidigt? Det måste vara något väldigt allvarligt som fört honom hem.
"Okej, ses snart då." Sa Benjamin tyst innan han tog undan luren och tryckte bort samtalet. Han funderade på att sätta sig och plugga igen men var alldeles för mycket uppe i varv för att göra det så han ställde sig och började diska istället och när det var klart vilket tog väldigt kort tid för det inte fanns mycket så började han städa lägenheten.
Han hade inte riktigt någon tanke med varför bara det att det kändes så otroligt bra att göra något.
Fokusera på något annat. Han dammsög, dammade och började ta fram skurhink och mopp när han insåg att han borde klä sig. Han sprang in i rummet och drog på sig några presentabla kläder och fortsatte sedan med sin städning.

Hans tysta ton fick Zacharias ännu mer orolig, eller rättare sagt kände han sig ännu mer skyldig till att han kanske blivit sårad. Han hoppades innerligt inte det, men han kunde inte vara säker och det gjorde så ont att veta att han kanske varit orsaken till att hans älskling blivit sårad. Han hade försökt skydda honom, men han hade bara gjort det värre för dem båda istället. Nästan omedvetet gick han allt snabbare hemåt, för att väl där genast gå in. Han blev rätt förvånad över hur välstädat det var, men lade ingen större vikt vid det just nu utan letade genast upp Benjamin. Så snart han fann honom gick han utan en sekunds tvekan fram och bara lade armarna om honom, hade så mycket känslor rusande i kroppen som han inte ens kunde förklara just nu. I någon sekund var han bara tyst innan han vände upp blicken till honom istället.
"Det var du som pratade med skolan, inte sant?", frågade han sen tyst, otroligt tacksam ändå över att han förstått och pratat med dem.

Benjamin hörde dörren öppnas och hans första tanke var att försöka gömma sig när han insåg hur fjantig han var. Oavsett vad Zach kom hem för så skulle han hantera det som en vuxen människa.
Han hann inte säga något fören Zacharias armar var runt honom och han kramade honom tillbaka. Det fanns ingen del av honom som inte ville krama om honom.
Han hatade tystnaden för även om den var kort kändes den lång som om domedagen var här.
Men så kom hans ord. Han verkade inte alls upprörd vilket lugnade honom otroligt mycket.
Han mötte hans blick och nickade försiktigt.
"Ja jag ringde han läraren du gillar." Sa han lågt och bet sig lite i läppen. Kramade hårdare om Zach och la känslan på minnet.