Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel nickade tyst, egentligen borde han inte längre ha något med det att göra. Men han hade ändå velat veta, få veta hur pass mycket hon gått vidare utan honom. Han kunde inte förvänta sig att han kunde komma tillbaka och få tillbaka henne igen, inte efter tre år. Och han hade lovat sig själv att han inte borde tynga henne med sina tankar om det - han tvivlade inte på att hon haft det jobbigt under de här åren, och hon förtjänade verkligen inte att få mer bekymmer. Och det skulle han väl närmast kalla det att han kom tillbaka och försökte få tillbaka henne när hon hade ett nytt liv, hur mycket han än hatade det så måste han ändå inse det. Han drog ett djupt andetag och tvingade fram ett litet leende, som verkligen inte nådde ögonen. Tvärtom fick han snarare kämpa för att verka såhär lugn, för det var långt jobbigare än han trott att möta henne igen. Det gav honom svart på vitt att den han älskade mest av allt antagligen aldrig skulle bli hans igen.
"Förlåt. Du har ett annat liv nu, ett jag inte längre är en del av. Och jag har ingen rätt att komma och störa dig", sade han, orden var svåra men hur mycket han än hatade det visste han inte längre ifall han hade en plats i hennes liv. Han var påväg att vända sig, men i sista stund lyfte han handen en sista gång dra fingrarna längs hennes kind.
"Jag älskar dig", viskade han tyst, nu var till och med hans ögon blanka - ännu ett tecken på hur svårt det var att försöka släppa henne eller åtminstone hålla sig undan. Gråta var nog något han inte kunde erinra sig att han nånsin gjort framför henne förut. Därefter tvingade han sig att vända sig om igen, även om benen kändes som bly med tanke på att han lämnade henne bakom sig.

"Ett annat liv?" upprepade hon mjukt, rösten bröts nästan genast då det kändes som om någon knytit ett snöre runt hennes hals. Vad bestod hennes liv av nu för tiden? Skådespel. Hon försökte hålla upp en fasad om att hon var okej, att hon inte skulle bryta ihop vilken sekund som helst. Ibland övertygade hon till och med sig själv om att så var fallet. Då kunde det till och med gå ett par timmar utan att hon tänkte på Ederel. Tills det igen slog henne att det gått 120 minuter utan att hon tänkt på honom, och då sköljde en stor våg av skuldkänslor över henne. Som om hon inte hade rätt till att vara glad. Varför skulle hon få vara glad när Ederel blivit mördad och låg i graven? Ibland hade hon intalat sig själv om att han skulle vilja att hon gick vidare och var lycklig, men ändå hade hon aldrig förmått sig att släppa taget om honom. Han skulle alltid vara en del av henne men tre år var en kort tid, trots att den samtidigt varit oändlig lång. Hon hade promenerat längs en mörk väg utan belysning, och horisonten hade aldrig ljusnat.
"Nu tänker du gå?" fortsatte hon sedan och pressade ihop läpparna till ett streck, sträckte sig dock inte efter honom då han vände sig om. Han kanske hade ett nytt liv. Grace visste ingenting om var någonstans han hållit hus de senaste åren, än mindre vad han sysselsatt sig med. Oavsett så hade hon ingen rätt att hålla honom tillbaka. Inte om han ville gå.
"Jag älskar dig också," andades hon nästan ljudlöst ut, visste inte vad hon höll på med egentligen.

Ederel klarade ännu inte av att helt gå därifrån. Han slöt tyst ögonen av hennes ord, visste varken ut eller in. Han visste inte vad som var bäst, att stanna eller gå - han ville stanna med hela sitt hjärta, men han visste inte om hon ville det. Men hennes ord tände det hoppet inom honom änu en gång.
"Jag vet inte vad jag tänker göra. Jag vet inte ens var jag hör hemma längre. Men jag vet att jag inte kan komma och tränga mig på dig när du har ett nytt liv", svarade han tyst, fortfarande utan att ha flyttat sig något mer. För han hade inte längre någon aning om vad han skulle ta sig till - han visste vad han ville men inte vad som var rätt. Och numera visste han att han var inte längre en av de fallna, men kände sig inte heller helt och hållet hemma hos änglarna längre - förr hade han alltid gjort det. Men saker hade ändrats - nej, rättare sagt så hade Grace ändrat honom. Och att höra henne säga dem där orden kändes fantastiskt. Under några sekunder varken svarade han eller gjorde något, men de fick honom att för en kort stund sluta upp med allt tänk på vad som var rätt eller fel och helt och hållet agera på känslorna. Vilket fick honom att vända sig om igen, lät frestelsen ta över och utan en minsta tanke på hur smart eller dumt det var så kysste han henne.

"Jag har inget nytt liv." Åtminstone var det inget liv som hon ville leva. Hennes värld hade snurrat runt Ederel, och den hade slocknat i samband med den hjärtekrossande nyheten hon fått om att han var borta. Vardagen utan honom var grå och tråkig. Det kändes som om hon inte fick någonting ut av livet längre. Hon hade inte direkt försökt hitta de små sakerna i vardagen heller utan vänt det blinda ögat till.
"Du hör hemma här," utbrast hon sedan uppgivet. Insåg han det inte? Hade han glömt bort att de hörde hemma hos varandra? Vad hade tre år gjort med honom egentligen? Var någonstans hade han hållit hus? Grace blev nästan vimsig av alla tankar och frågor som cirkulerade i hennes huvud. Då han vände sig om mot henne öppnade hon munnen för att säga någonting mer, men inga ord hann lämna hennes läppar innan han hade slutit avståndet mellan dem och kysst henne. Det var en främmande känsla men samtidigt så bekant. Det dröjde några sekunder innan den värsta chocken hade lagt sig för hennes kropp och sinne att reagera. Hennes händer letade sig långsamt uppåt för att lägga sig om hans nacke, och hon särade på läpparna för att mjukt besvara kyssen.

På ett vis förstod han henne inte. Hon hade ju i vilket fall som helst ett annorlunda liv nu än vad hon haft förut när han varit där, och han önskade att han ändå funnits där. Men han hade inte kunnat hur gärna han än velat. Och han ville höra hemma hos henne - men han visste inte längre om han hade en plats där. Han visste inte hur välkomnad han var, eller hur mycket han skulle kunna engagera sig i det fallna nu när han inte längre var en utav dem. Ändå sympatiserade han ännu med dem, och skulle utan tvekan ställa sig på "sin" sida.
Det var en enorm lättnad att hon faktiskt besvarade kyssen - han visste inte ifall hans hjärta hade klarat av något annat. Det skulle åtminstone ha haft otroligt svårt att hämta sig ifrån det i vilket fall som helst. Att kyssa henne igen var helt otroligt, som han hade saknat den känslan. Händerna vågade han sig på att lägga mer om hennes kinder, avslutade till sist motviligt kyssen men var kvar helt nära henne med pannan lutad mot hennes. Först utan att säga något - det fanns inte ord nog för att beskriva den här stunden.
"Jag vill åtminstone få höra hemma hos dig", viskade han, dröjde kvar med sina händer emot hennes kinder. Resten visste han inte, han visste att han inte kunde återgå till de fallna helt som vanligt men inte heller änglarna helt och hållet.

Kyssen de delade med varandra var så magisk att hon inte kunde låta bli att fälla några tårar. Vilket inte förvånade henne det minsta, för hon kunde verkligen gråta för vad som helst. Nu gjorde hon det dock av ren lycka. Grace var fortfarande inte övertygad om att det här faktiskt hände, att det här var verklighet. Om det bara var en dröm så önskade hon innerligt att hon aldrig skulle vakna upp från den. Hennes hjärta skulle inte klara att förlora honom igen. Då han avslutade kyssen kände hon sig till viss del besviken - för hon saknade redan känslan av hans beroendeframkallande läppar mot sina. Men de skulle ha tid för hon skulle inte låta honom gå. Släppa honom ur sikte kom inte ens på fråga.
"Det gör du och det kommer du alltid att göra." Ederel skulle alltid höra hemma hos henne. Hennes hjärta skulle alltid vara hans. Han var hennes första, sista och enda kärlek.

De där få orden betydde så otroligt mycket för honom. Att han hade en plats hos henne, och att deras kärlek fortfarande var levande. Att han inte hade förlorat henne trots allt. Han kunde inte låta bli att le lite, för lyckan över det här var otrolig - alla tankar på det där mötet och allt var som bortblåsta helt plötsligt. Istället var det bara de två som spelade någon roll, allt annat var oviktigt.
"Jag älskar dig. Jag älskar dig så otroligt mycket", viskade han igen, för första gången på de här tre åren uppriktigt lycklig. Än en gång lät han lusten ta över och kysste henne än en gång, hade saknat de där fantastiska läpparna något otroligt. Inombords ville han bara jubla av lycka över att allt han hoppats på verkligen slagit in trots allt.
"Låt oss strunta i allt med det där mötet. Låt oss bara åka hem och vara tillsammans", bad han tyst, ville bara få vara med henne igen och få njuta av det.

Grace andades ut ett ljud som påminde om ett litet skratt. Det var en fantastisk känsla att höra de tre orden lämna hans läppar igen. Hon hade ju trott att hon aldrig mer skulle få höra honom säga det. Tack och lov så hade hon haft fel. Hon älskade honom av hela sitt hjärta. Den smärta och hopplöshet hon bland annat känt de senaste tre åren var definitivt värt det hela, eftersom hon nu hade honom hos sig igen. Men aldrig någonsin ville hon gå igenom något liknande igen. Det skulle hon inte klara av. Det förvånade henne att hon tagit sig så här långt, att hon varit så.. stark.
"Du är tillbaka med ditt dåliga inflytande," mumlade hon mot hans läppar. Det var sagt på ett skämt. Men hon hade saknat allt med honom, också hans mindre bra förslag. Det här var ett viktigt möte egentligen men hon kunde faktiskt inte bry sig mindre om det. Därför nickade hon lite, skulle följa med honom vart som helst.

Ederel skrattade lätt till - hon hade väldigt rätt i det, han var väl inte den vettigaste personen man kunde umgås med kanske. Nu skulle han väl föreställa lite bättre och uppföra sig lite bättre, men det hade inte fungerat särskilt bra hittills. Men det återstod väl att se hur länge det här höll - själv hade han ingen aning om hur det ens skulle fungera att plötsligt vara ängel igen, han hade inte direkt levt skötsamt däremellan.
"Borde inte du ha vant dig vid det?", tillade han med ett leende, skulle inte kunna protestera emot att hon hade väldigt rätt. Visserligen var mötet viktigt, men för honom var hon långt viktigare än vad som än hände - och han hade faktiskt hopp om att de båda inte längre skulle behöva ha något med kriget att göra ifall dem inte ville. Dem hade inte lika mycket hållhakar på dem längre - som ängel skulle han faktiskt kunna ha mycket mer att säga till om än tidigare.
"Är mitt ställe kvar? Och bor du kvar hemma", frågade han, hade ju ingen aning om ifall det blivit sålt eller vad dem gjort. Eller ifall hon bodde kvar hos sin mamma, han hade visserligen lyckats leta upp henne då och då men inte hittat mer information än vad hon pysslade med just för stunden.

"Antagligen." Van vid hur han brukade uppföra sig var hon givetvis vid det här laget. Och det var ju bland annat det som gjorde honom till den Ederel hon älskade. Visst hade hans humor varit lite tröttsam ibland, han kunde ju vara en riktig retsticka, men för det mesta så hade hon tagit allt med en nypa salt. Det var ännu en orsak till varför vardagen utan honom känts så grå och tråkig. Ingen hade samma humor som han. Eller ingen hade riktigt vågat skämta med henne av rädsla att hon skulle bryta samman. Kunde hon beskylla dem för det? Nej.
"Ditt ställe är kvar," nickade hon. Dock hade hon inte besökt det huset på väldigt länge. Det hade varit fullt av minnen som hon inte klarat av att bemöta.
"Nej, jag bor inte kvar hemma. Jag behövde lugn och ro." Ett halvår efter hans "död" hade hon flyttat till en lägenhet. Hon hade velat få vara ifred vilket hon inte upplevt sig få vara hemma hos sin mamma. Lägenheten hade hon sakta men säkert inrett efter sin egna smak och tycke. Ändå hade det aldrig riktigt känts som hemma. Och hon visste varför hon känt så. Hon hade inte haft Ederel där. För det var han som var hennes hem.