Dolder förbannelsen [sv]

Jag började läsa igårkväll och läste i timmar typ och det första jag gjorde på morgonen var att läsa!! Snälla skriv mer! Den är ju bäst!!

Den här ff:en är awesoome!

Tack för alla gulliga kommentarer! Ni är bäst!

Fortsättning:

"Nej"

Det kom nästan som en viskning. Albus vände sig mot sin syster som envist stirrade ner i marken, hennes händer var krampaktigt knutna.

"Vad sa du?" sa Albus och kände hur något vreds om inuti honom.

Nu tittade Lily upp på honom, de identiska ögonen möttes för en sekund innan Lily talade igen.

"Nej! Ni kan inte döda honom! Hur kan ni ens överväga en sådan sak?"

"Lily.." sa Scorpius lugnt "Vi har inget annat val"

"Nej, ni förstår inte inte!" skrek Lily "Ni kan inte, han är en människa, precis som du och jag!"

"Han är ett monster"

Albus kände nästan inte igen sin egen röst, den var så allvarlig, så kall.. så föraktfull men han kunde inte hjälpa det. Den ilska som bubblade upp inom honom var för stark.

Lily såg sig hjälplöst mot Dumbledore som suttit tyst under hela mötet "Snälla professorn" sa hon med en halvkväd röst.

"Kanske.." sa han i lugn ton "kanske förintas inte all ondska med våld.. Men jag känner inte till något om den framtid som väntar eller den ondskan som ligger gömd inuti Dolder."

Alla tystnade en stund.

"Jag .. jag måste hålla med Lily" sa Rose plötsligt "Jag tänker inte delta i ett mord"

Det var så typiskt att hon skulle ta Lilys parti, de var ju bästa vänner trots allt. Vill de inte rädda sina familjer, sina vänner?

"Visst" sa Albus "Ni slipper jag dödar honom gladeligen på egenhand"

"Nej!" Lilys röst var både arg och rädd "Jag tänker inte låta dig göra det! Jag.." men sedan verkade hennes röst kvävas och hon vände undan blicken

"Det kan inte vara sant sant!" sa Dom plötsligt och tog ett steg fram mot Lily, Dom såg förvånad nästan road ut "Du älskar honom!"

Lily ryckte till, men sedan såg hon bara ner i marken och teg. Varför nekade hon det inte? Albus kände vrede, ilska som han inte längre kunde kontrollera. På loppet av några sekunder stod han framför Lilly och tog ett hårt tag om hennes axlar och ruskade henne.

"Lily! Det stämmer inte! Säg att det inte är så!"

Lily såg upp på honom med blanka ögon. Det kändes som en ilning genom krppen och Albus insåg att han var rädd för att få veta svaret.

"Det är så"

Orden kändes som tusen nålar i hjärtat. Albus märkte inte ens själv att han hade släppt taget om sin syster.

"Vet du vad?" sa han "För första gången sedan James dog är jag faktiskt glad att han är död.. Om han hade varit här nu hade tanken på att hans syster älskade det där monstret.. Det hade dödat honom att se hur svag du blivit"

Och utan att säga något mer lämnade Albus rummet.


Såå, Hoppas att ni gillade det, som vanligt skriver jag igen så fort jag kan!

Det var fantastiskt,
mer

Bra!

Det är jätte bra!
Mer!

Jättebra

Jättebra!

jätte bra skrivet!