PRS Lupple och Emma07

Zacharias hade när han gått in inte haft en aning om vad han skulle säga till honom, men när de väl stod där med armarna om varandra kändes det som om han inte ens behövde tänka på det. Det var som om de bara var självklara, vilket de kanske också var.
"Tack", viskade han mjukt, det låg så mycket bakom det enkla ordet. Så mycket kärlek till honom, och han hoppades att det märktes. Han älskade honom så otroligt mycket, och det faktum att han nog kände Zach bättre än vad Zach kände sig själv - och till och med förstod och hjälpte honom trots att han inte sagt något till honom om det, fick honom att smälta inombords. Och förundras över vilken fantastisk pojkvän han hade. Han vände upp blicken till honom.
"Förlåt för att jag inte sagt något. Jag.. Jag ville inte stänga dig ute igen, men jag vågade inte säga något. Jag ville inte att du skulle tycka det var ditt fel eller något. Jag ville inte oroa dig med att jag blivit värre igen", sade han tyst, även om det kanske vore dumt att tro att han inte skulle märka det. Hans panikattacker hade återvänt igen, och han tvivlade inte ett dugg på att det var på grund av killarna i skolan.

Benjamin hörde orden tack och kunde verkligen inte koppla först.
Alla möjliga typer av tack flög igenom hans huvud. Allt från tack för att du städat till tack för tiden. Men när han pratade igen så kopplade han och det lugnade honom.
Tack för att han hade ringt.
Det släppte en sån stor börda från hans axlar av bara dem orden- han hade hanterat situationen rätt, han hade agerat på bästa sätt.
Han suckade och mötte hans blick.
"Jag förstår varför du gjorde så. Men du måste förstå att det inte skyddade mig för jag märkte att nått var fel och jag hade tusen olika teorier om varför den ena värre än den andra. Du måste prata med mig. " Sa han och såg på honom.
"Jag ber dig att alltid försöka prata med mig. Dölj inte saker för mig." Viskade han och såg djupt in i hans ögon.

Zach suckade lätt och mötte hans blick, för att luta pannan emot hans och lägga handen emot hans kind och slog lätt ner blicken.
"Jag vet. Och jag är ledsen för det, jag vet att jag gjorde fel nu men jag vågade inget annat. Och jag visste hur orolig du skulle bli när du fick reda på att jag hade panikattacker igen", sade han tyst, skämdes för att erkänna det men det var bättre än att dölja mer för honom igen. Han ville inte göra det något mer, han ville vara ärlig med honom.

" Jag är mer orolig när du inte säger sanningen. Du är ingen bra lögnare." Sa han och log svagt. Smekte hans rygg sakta och pussade honom lätt på läpparna.
"Jag förlåter dig älskling. " Sa han lågt och såg in i hans ögon.
"Men du måste lova att att inte dölja mer. "Bad han och såg sorgset på honom.
Det smärtade honom att han hade panikattacker igen men han var ändå mer glad över att veta om det än att inte veta om det.

Zacharias lyckades le lite svagt tillbaks emot honom.
"Du har nog rätt", sade han mjukt, han var inte något vidare bra på att ljuga, det var något han fick erkänna. Han besvarade mjukt hans puss och nickade tyst, mötte åter hans blick.
"Tack. Och jag lovar. Från och med nu ska jag berätta allt", svarade han mjukt, ville vara öppen med honom igen. Han hade saknat det, och han hoppades också på att få må lite bättre igen efter det.

Benjamin nickade sakta och la sina händer på hans kinder och fångade honom med blicken.
"Jag älskar dig." Sa han och kysste honom lite mer passionerat och drog sig sedan bort.
"Så vad gjorde läraren för att åtgärda situationen?" Frågade han försiktigt och flyttade sina händer till hans midja igen och drog honom lite närmare sig och såg på honom.

Zacharias lyfte blicken för att möta hans och kunde inte låta bli att le lite.
"Jag älskar dig med", sade han mjukt, besvarade genast hans kyss och lade armarna omkring hans nacke. Kärleken han kände till honom var obeskrivlig, han var allt för Zach och han visste inte hur han skulle klara sig utan honom. Mer än att han inte skulle klara sig själv igen. Åtminstone inte när han mått som han gjort.
"Han tog dit dem killarna som till ett litet möte och fick mig att berätta lite om vad som hänt" svarade han tyst, det hade varit jobbigt att prata om men han hoppades sannerligen att det var värt det.

Benjamin lyssnade och nickade sakta, funderade lite kring vad han hade sagt.
Ett möte med dem? Han visste inte riktigt om det var sättet han hade velat att läraren skulle gå till väga men om det skulle fungera så skulle det ju vara ett bra sätt.
" Modig du var som berättade." Viskade han leendes och pussade honom lätt på pannan och la huvudet lite på snedden.
Studerade sin älskling.
"Verkade det fungera?" Frågade han fundersamt och såg oroligt på honom.

Zacharias log lite, det värmde alltid så otroligt med beröm ifrån honom. Långt mer än ifall det skulle ha kommit ifrån någon annan, och det spelade ingen roll om det så var något han hört tusen gånger förr. Det gick bara inte att tröttna på sådant ifrån honom. Han lyfte blicken för att möta hans och nickade lätt.
"Det verkar som det. Jag hoppas verkligen det iallafall", sade han, lite osäker men han hoppades innerligt att situationen i skolan skulle bli bättre efter det här.
"Men nog pratat om mig. Vad höll du på med när jag kom?", frågade han nyfiket, tänkte själv kanske sätta sig och teckna lite - att prata om allt som hänt hade fått honom att fundera lite, gett honom lite idéer han ville ha ner på papper.

Benjamin nickade leendes och smekte hans kind lätt.
"Jag kommer också hoppas." Log han och flinade sedan till och ryckte på axlarna.
"Studerade, sen började jag städa efter ditt samtal." Sa han tyst och såg bort lite.
Att städa var en av sakerna han gjorde för att hantera stress. Han släppte taget om Zach och log svagt.
"Men ska sätta mig och plugga igen." Sa han leendes och kysste honom lätt innan han gick iväg mot köket och satte sig vid sina böcker igen.