Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel log smått, på ett vis lättad över att det var kvar - om inte annat hade han nånstans att bo här. Samtidigt som han misstänkte att det skulle kännas både underligt och bra att vara tillbaks igen, att få känna sig mer som hemma igen. Få ha en plats där han hörde hemma. Och att höra att hon flyttat var blandat - visserligen var det bra att hon levde mer självständigt enligt hans tycke, men anledningen var inte lika rolig. För han anade att det var på grund av honom som hon behövt det.
"Vill du visa mig?", frågade han med huvudet lätt på sned. Han ville genuint få se hur hon numera levde, hur hon hade det - få ta del utav hennes liv igen. Få vara en del av det. Det var något som han innerligt önskade, och det verkade faktiskt som om det var möjligt.
"Dessutom har jag något jag borde visa dig", tillade han, både borde och ville. Hon borde få reda på att han var ängel igen - inte för att det ändrade något, men han ville också att hon skulle få veta allt om honom. Och sanningen att säga så var han faktiskt nästan lite stolt. Ängel var vad han ursprungligen var - och även om han trivts som fallen, så hade det inte varit vad han egentligen var. Sen hur bra han passade som ängel var väl en annan sak.

"Okej," nickade hon då han undrade om hon ville visa honom var och hur hon bodde någonstans. Grace släppte en aning motvilligt taget om honom för att istället ta hans hand i sin. Hon intalade sig själv om att hon skulle ha gott om tid att krama om honom senare igen.
"Åh," utbrast hon sedan då han menade att han hade något han ville visa henne, blev genast nyfiken på vad det kunde vara för något. Varför det behövde vänta var oklart men desto större anledning att komma hem till henne så fort som möjligt. Hon började gå, tittade upp på honom med jämna mellanrum. Det var ofattbart att han faktiskt var där, att han gick sida vid sida med henne. Det kändes ofattbart bra. Efter en kort promenad var de framme och hon låste upp dörren till lägenheten. Skorna tog hon av sig i hallen innan hon fortsatte lite längre in, stannade där upp för att vända sig om mot Ederel igen.

Ederel gick dit under tystnad med hennes hand i sin, tyckte inte några ord behövdes. Det räckte med att bara få vara med varandra igen efter all den här tiden. För som han hade saknat henne, han ville bara få vara nära, få hålla om henne, få känna hennes läppar emot sina igen - men dem kunde ju inte hålla på hur som helst ute på gatan. Vilket var en bidragande orsak till att han velat se hennes nya ställe. Väl där drog han av sig skorna och smet in för att se sig omkring, det verkade väldigt mysigt. Definitivt ett ställe han skulle vilja vara mer på - även om anledningen till det mest var att han ville träffa henne mer.
"Det är fint", sade han med blicken vänd emot henne och log lite lätt retsamt.
"Bli inte alltför chockad nu", sade han lite retsamt, han var ju på gott humör och då var lite typiska ederel-retsamheter obligatoriska. Han ville få visa upp att han var ängel igen, och vad vore bästa sättet att göra det på om inte att visa upp sina vingar? Han hade fortfarande inte helt och hållet vant sig vid att ha tillbaka dem efter att ha varit fallen i så pass många år, men på ett vis kände man sig hel igen. Hur fantastiskt han än haft det som fallen med henne så kom man inte undan att han var fallen och något han inte var ämnad att vara, och nu var han äntligen tillbaka som "sig själv" igen. Och sen fick han väl erkänna att det kanske också var på grund av att det kunde bli roligare reaktioner ifall han visade upp vingarna istället för att berätta det.

Grace ryckte lite på axlarna då han menade att lägenheten var fin. Den dög att bo i tills vidare. Hans lilla retsamma leende bådade inte gott: hon kunde bara föreställa sig vad som väntade. Att tröjan åkte av förvånade henne väl ändå inte, det var ju typiskt honom att vilja visa upp sig. Han såg precis lika bra ut som hon kom ihåg honom. Det gick ju inte att förneka. Men då hon snart la märke till den egentliga orsaken till att han velat få av sig tröjan, så glömde hon nästan bort att andas. Vingar. Hon hade lagt märke till att han haft en alldeles ny aura runt sig men hon hade ändå inte kunnat lägga ihop pusselbitarna, eller ens tänka sig att det skulle kunna vara något sådant här.
"Du har fått dina vingar tillbaks," konstaterade hon och log för första gången mot honom. Han var en ängel igen.
"Hur har det här gått till?" frågade hon nyfiket, "har det något med din" död" att göra?"

Ederel log brett mot henne, på sitt vis något stolt över att vara tillbaks som ängel men också glad över att hon blev glad för det. Tänk att det räckte med att någon annan var glad för att han skulle bli det. Han nickade lätt, egentligen mest åt det första hon sade men det stämde väl egentligen överens med hennes fråga med.
"På sitt vis. Dem ville väl på något vis kompensera upp för vad dem gjorde, plus att det blev lite protester mot att en fallen var där", sade han, det var rätt - nej, väldigt - ovanligt att man fick tillbaka sina vingar igen, han hade åtminstone inte hört om många som åter blivit änglar. Ändå kunde han inte koncentrera sig alltför mycket på det, uppmärksamheten och tankarna bara envisades med att istället glida iväg till henne. Som han saknat henne, det var något otroligt och tiden utan henne hade varit olidlig men ändå var det som om han förstod udden av det först nu. Och varför stod han så långt bort ifrån henne?
"Även om inget skulle kunna kompensera upp för att ha varit utan dig", sade han.

"Var någonstans var du?" Grace visste ju som sagt inte alls var någonstans han befunnit sig de senaste åren. Men han verkade i stort sett ha haft det bra. Han var en ängel igen. Hon kunde bara föreställa sig hur han kände över den saken: det måste vara något av en dröm som gick i uppfyllelse. Men han kunde också ha blandade känslor över saken. Han hade ändå varit en fallen ängel under en lång tid - det här måste utan tvekan vara en stor förändring för honom. Efter en stund gick hon fram till honom för att lägga armarna kring hans midja i en kram. Hon kunde helt enkelt inte motstå lusten något längre. Hon hade inte fått krama om honom på flera år förrän den här dagen, de hade milt sagt en hel del att ta igen på flera olika vis. Nu skulle hon dock vara nöjd med att bara kramas en god stund, få njuta av hans varma och trygga famn.

Ederel visste inte helt och hållet hur man skulle förklara det stället han var på, för honom var det något självklart men han hade förstått att det inte var likadant för alla andra som inte kom därifrån.
"Tillbaka där jag föddes, i himlen. Jag skulle nog dock inte kalla det hemma längre, det här har blivit mer hemma än där", sade han ärligt, även om han inte hade trivits där alls på samma vis som han gjorde här, så hade det ändå varit trevligt att få träffa hela sin familj igen. Visserligen hade han talat med sin far då han hade kommit dit, men det var ju inte på långa vägar samma sak som att faktiskt bo på samma ställe och kunna umgås med dem. Men det var inte på långa vägar värt att vara utan Grace för det. Han log genast då han fick en kram, lade utan en sekunds tvekan armarna om henne för att bara stå och krama om henne. Bara det var en helt fantastisk känsla som han saknat. Han visste inte riktigt hur länge han stått och kramat henne, men var i vilket fall som helst säker på att det var rätt länge när han till sist drog bak huvudet ännu med ett leende kvar på läpparna. Hur kunde han inte le när han hade henne där? Men han ville inte dra sig undan mer än så, och helst inte ens så mycket. Istället drog han henne närmare sig igen för att kyssa henne, vilket han tyckte ändå borde kompensera för den korta stunden han varit lite längre ifrån henne. Han hade saknat henne så otroligt mycket, och det fanns så mycket han saknat med henne. Men det var enligt honom hög tid att ta igen det, få hålla om henne och bara få vara med henne och gå på känsla igen.

Himlen? Naturligtvis hade hon ju alltid trott och vetat att änglar bodde i himlen, men det kändes ganska overkligt att Ederel faktiskt spenderat tid där. Han verkade dock inte betrakta himlen som sitt hem längre vilket inte var så konstigt, han hade spenderat många och långa år på jorden. Dessutom så förändrades saker och ting med tiden. Sådant som en gång varit viktigt för en blev mindre viktigt. Det ställe man en gång betraktat som sitt hem skulle kunna komma att kännas som ett främmande ställe man ville hitta ut från så fort som möjligt. Då han sökte upp hennes läppar i en kyss så smalt hon nästan genast in i den. Det gick inte att låta bli. Hon behövde hans närhet. Och hon tänkte i fulla drag njuta av hans läppar mot hennes, samt den värme hans kropp utstrålade mot hennes. Det spelade ingen roll att de båda var fullt påklädda: hon kände den ändå och den gjorde henne alldels varm inombords. Sakta började hennes frusna insida tina upp. Grace behövde inte längre plågas av skuldkänslor eller av sorg och saknad. Det skulle dröja en tid innan hon skulle kunna börja leva som normalt igen, förrän hon skulle kunna slappna av ordentligt. Men det fick ta så mycket tid som det behövdes.

Trots att det inte var länge sen han fått kyssa henne nu, så kändes det ändå som om han fått längtat efter det i en evighet. Känslan av hennes perfekta läppar emot sina, värmen ifrån hennes kropp emot sin. Det var en helt magisk och fantastisk känsla, och han kunde fullkomligt förlora sig själv in i det utan minsta problem. Han slöt ögonen och lät sig helt och hållet svepas med i kyssen istället, lät känslorna ta över för en stund. För att bara få njuta av att vara med henne igen, utan att behöva tänka på något annat eller störas. Han ville bara få ha den här stunden med henne, och den kändes sannerligen magisk. Han lät kyssen bli något mer intensiv - hur kunde man ens låta bli det med henne? - och lade armarna ordentligt om henne, smekte med dem över hennes rygg. Han kunde oblygt erkänna att han gärna skulle ha händerna på desto fler ställen än så, men fick väl åtminstone se till att hon var med på noterna först - trots allt hade de inte setts på tre år.

Grace lät händerna glida över hans överkropp och öppnade ögonen för att se på honom. Hon studerade hans ansikte en lång stund samtidigt som hon lyssnade till sina egna känslor och vad hon ville. Mjukt pressade hon sina läppar mot hans igen, lät händerna leta sig in under tyget till hans tröja för att låta fingrarna smeka sig över hans bara hud. Det var en obeskrivlig känsla att få röra vid honom på det här sättet igen. Sättet hon rörde honom på var försiktigt. Inte nödvändigtvis blygt utan mer som om hon hade att göras med dyrbart porslin. Efter en stund flyttade hon ner händerna till hans höfter istället. Långsamt klättrade fingrarna ner till hans lår, därefter flyttade de sig mer mot insidan och sedan letade de sig ännu långsammare än tidigare upp mot hans skrev. Där stannade de upp för en kort stund innan hon drog åt sig händerna för att tillgjort oberört flytta upp dem till hans rygg istället.