Dolder förbannelsen [sv]

Gosh vad bra. Känn dig bevakad. Läste igenom allt från sida ett tills nu. Hur kan du vara missnöjd med vissa kapitel?? Alla ÄGER!!

Vilket bra kapitel! Skriv mer snart!

_________________________
En gång en Slytherin, alltid en Slytherin ♥
Börja gärna läsa min ff om det nya kriget http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=13926&page=1#p709488

Så himla AZUM!!! Längtar verkligen till nästa del (

Är på kap 35, men jag dööööööör, det här är det bästa jag har läst på läänge!!

DU ÄR GRYM!

Gud, jag älskar sättet du skriver på, inget av den som händer har man liksom förväntat sig vilket ger en väldigt trevlig och spännande överraskning. Och du skriver så mycket eget, alltså du har nästan gjort karaktärerna till dina egna vilket gör hela fanificen så personlig ♥

Skulle ge dig tummen upp om jag inte redan gjort slut på dem.

så himla braa!

Kan mer komma nu??? Vill veta vad som kommer hända.

Fortsättning:

Tystnaden plågade Lily, tystnaden som följt efter Albus lämnat rummet.

Jag måste ut härifrån! tänkte hon, det kändes som rummet var tomt på luft, som att hon inte kunde andas.

Lily rörde sig mot dörren

"Lily.." sa Rose och såg på Lily med plågad min, men Lily gick bara förbi, ut ur Dumbledores kontor.

När hon kom ut i korridoren ökade hon farten, förbi alla elever som väntade utanför sina klassrum.

"Lily!" hörde hon plötsligt och stannade upp, det var Abraxas som talat till henne "Har du sett Al?"

Lily såg från Abraxas, bakom honom stod Betchley och.. Tom.

När Tom såg Lilys ansiktsuttryck rynkade han oroligt pannan

"Lily? Mår du bra?"

Det var som om hans ord brände henne inombords, Hon vände snabbt undan blicken och nu sprang hon genom korridorerna. Hon kunde höra hur Dorea och Ella ropade efter henne när hon passerade dem men hon stannade inte.

Till slut kom hon in i en helt tom korridor. Hon stannade och lyssnade, det var helt tyst, hon var ensam till sist. Hon lutade sig mot en av de kalla stenväggarna, på något vis kändes de så tryggt, som hon slottet var en vän som kunde trösta henne.

"Du älskar honom"

Orden som Dom sagt gick som en ilning genom henne, och vad hade hon svarat?

"Det är så"

Och hur, fel det än var, trots att hon hatat honom hela sitt liv, trots att han var en mördare.. så var det sant. Hon älskade honom, hon orkade inte förneka det längre. Hon hade älskat honom sen första stunden hon såg honom.

Och då kom tårarna, det kändes som alla års sorg, all förtvivlan och förvirring kom på en gång. Hon kunde höra sina egna snyftningar eka genom korridoren.

Sen var det som om han kommit upp från själva marken, hon hade inte hört honom komma. Men nu stod han framför henne och drog henne in till sig så snabbt att hon inte han tänka.

Lily kunde känna doften av Tom, hans värme.

Varför känns det så rätt, om det är fel? tänkte hon argt och snyftade ännu högre mot hans axel.

Han sa inget, hon sa inget. det var som om de inte behövde använda ord för att förstå varann.


Sååå, det var det för den här gången Hoppas ni inte blir less på alla deprimerande kapitel x)