PRS Lupple och Emma07

Zacharias log mjukt direkt, blev alldeles varm i hjärtat av kärlek till honom. Vad skulle han ens ha tagit sig till ifall han inte haft sin älskade Benji? Han hade växt till att betyda något så otroligt mycket för Zach, mer än någon annan nånsin gjort.
"Förlåt ifall jag oroade dig", sade han tyst, insåg först nu att han kanske skrämt upp honom lite onödigt mycket med det där samtalet när han egentligen bara ville vara säker på att han var hemma. Han besvara mjukt hans kyss och följde honom med blicken, gick strax och hämtade ett ritblock och några pennor för att sedan följa efter honom ut i köket och slå sig ner vid köksbordet med pennan i hand. Dock började han inte rita med en gång, utan något långsammare och nästan mer funderande än vad han brukade göra.
"Förresten, jag hörde att den där skådespelaren - jag kommer inte ihåg vad han heter, men han som spelade Bond i dem filmerna vi såg - hade gift sig med sin kille", sade han, i normal samtalston som om han bara kom att tänka på det även om det var fullt planerat och han höll ett vakande öga emot honom för att se hur han skulle reagera.

Benjamin hade ganska direkt fallit in i fullt fokus på det stycket han läste och hörde knappt när Zach satte sig vid köksbordet, men han hörde hans ord.
Han fann att detta var ett väldigt udda samtalsämne och han kramade hårdare om boken han höll i.
All ära till äktenskap, han trodde fullt ut på det men samkönat?
Han svalde hårt och la ned boken och tittade upp på Zacharias.
Han visste att han levde i synd och att det aldrig skulle förlåtas men han förstod inte alls hur någon kunde göra det mest heliga till nått helt annat.
"Jasså? Det hade jag inte hört." Sa han lite ansträngt när han kom på sig själv och insåg att hans tankar lät mer som ett av hans fars tal.
Det var väl jättebra för dem att de hade gjort just detta. Han borde vara glad för dem. Han borde förstå- han borde acceptera det.
"Jag hoppas de är lyckliga." Sa han och log ansträngt innan han tvingade ned blicken i boken igen men fann det väldigt mycket svårare att finna fokus.

Zach kunde inte låta bli att bli lite oroad av hans ord, eller ja både ord och handlingar - att han verkade så... Ansträngd och på något vis illa till mods utav att höra det, vilket gjorde Zach orolig. Inte för att han trodde det var något med deras relation, nej han litade helt och fullt på Benjamins kärlek vid det här laget. Men han hade gått i de här tankarna ett tag, men ännu inte vågat göra något av rädsla att han skulle tycka att gifta sig var för mycket med tanke på hans religiösa bakgrund. Även om han brutit med föräldrarna hade han faktiskt ingen aning om hur mycket tro på det som hans älskling hade kvar. Men han tvingade sig att le lite.
"Vem skulle inte vara lycklig över att få gifta sig med någon man älskar?" sade han, utgick visserligen då bara ifrån att dem älskade varandra. Men varför skulle dem annars ha gift sig? Han såg ner i sitt ritblock igen, upptäckte att handen nästan skakade - det hade kanske inte varit den mest strålande idén att försöka teckna just det här och dessutom prata om honom med det här samtidigt. Han hade kommit fram till att visserligen var det väldigt jobbigt att prata om vad som hänt, men han trodde iallafall att det var bra för honom. Men teckningen var där han brukade få ut sina känslor mest, så han tänkte att det var värt ett försök att "prata" om det via teckningen och försöka få ner minnesbilder där, för att få ur sig det. Men han insåg att också det skulle bli jobbigt.

Hallå

Benjamin nickade sakta över hans ord.
" Det är antagligen sant." Sa han lågt och bet sig hårt i läppen.
Han förstod inte riktigt varför detta var ett samtalsämne de behövde ha och han förstod inte varför det gjorde honom oerhört obekväm och sådär jobbigt osäker igen.
Som i början när han hade varit både upp och ned och hanterat alla möjliga känslor.
Han trodde att han hade lagt det bakom sig. Men han fick ett smärtsamt bevis på att det inte stämde.
Han bet sig hårdare i läppen och tittade upp på Zach och såg att hans hand skakade.
Han la sin hand ovanför hans och kramade den.
"Hey. Andas." Sa han och log svagt men drog sedan undan handen och vek undan blicken.
"Förlåt jag trodde jag hade kommit längre." Sa han tyst och smällde igen boken han hade öppen och reste sig upp och hämtade ett glas vatten.
"Jag älskar dig." Sa han lågt men ärligt och vände sig mot honom och log svagt. "Det är det viktiga." Sa han kanske mest till sig själv och gick sedan fram, ställde sig bakom hans stol och la armarna omkring honom.

Hej

Zach såg upp då han kände hans hand emot sin, vände lite på den för att kunna krama hans lätt. Han skakade tyst på huvudet.
"Det är okej", svarade han tyst, han visste att det kanske var mycket begärt ifrån en som kom ifrån en så religiös familj att han skulle gifta sig med någon av samma kön. Zach hade visserligen inte alls koll på vad bibeln sade om sånt, men han tvivlade på att det var något bra. Han lyckades le lite smått av hans ord.
"Jag älskar dig med. Och det är viktigare än nåt annat", sade han mjukt, lade handen över hans och böjde ner huvudet för att placera en lätt kyss på hans fingrar. Han suckade lätt.
"Jag tänkte att försöka teckna minnen ifrån vad som hänt skulle vara ett bra sätt att försöka bearbeta det. Men det är svårare än jag trott", sade han tyst.

Benjamin log över hans lätta kyss och studerade honom.
Han var lycklig med honom, lyckligare än någonsin förut och alla som var lyckliga oavsett vem de var lyckliga med borde kunna gifta sig.
Men samtidigt fanns den där rösten i hans huvud och hela tanken fick honom obekväm.
Så istället för att fokusera på det så valde han att fokusera på Zach som han alltid gjorde vid såna här tillfällen.
Han memorerade alla hans drag som så många gånger förut och lyssnade på det han sa.
"Jag tror det är ett jättebra sätt älskling." Sa han och smekte honom över bröstkorgen. Kände hans hjärta slå och han älskade det.
"Börja smått, du behöver inte måla allt på en gång. " Sa han lågt och såg på honom och log svagt, uppmuntrande.

Zach hade blivit ännu mer osäker av hans reaktion innan, han hade tänkt länge fram och tillbaka på ifall han skulle våga fler inte och nästan bestämt sig. Men det här fick honom allt mer osäker igen. Skulle han verkligen våga fråga? Tänk om det skulle förstöra något för dem? Han ville inte riktigt riskera det, men tanken på att få gifta sig med honom var hisnande.
Det var till och med en lättnad att få prata om det här istället. Till och med det var lättare att tala om än något som kunde strula till deras förhållande.
"Kanske. Men det är svårt, bara att börja. Att locka fram alla minnen igen när man till sist lyckats någorlunda att trycka undan dem", sade han tyst.

Benjamin nickade sakta, han förstod fast ändå inte.
" Jag fattar att det är svårt." Sa han och drog en stol till sig och satte sig bredvid honom och höll armarna omkring honom. Vad hans röst i huvudet än sa så visste han att han inte ville släppa- han ville aldrig släppa taget.
" Du kan börja måla mörkret, du har sagt att du befann dig i mörker. Och du kan låtsas att du målar natthimmeln eller nått." Föreslog han och såg på honom.
Han visste att Zach bearbetade många saker genom att måla och han ville inget hellre än att hjälpa honom med det trotst att han inte kunde måla ens en streckgubbe. Han hade försökt föreslå detta tidigare men det hade inte fungerat och att välja att trycka undan minnena var inte en säker lösning- de skulle hinna ifatt honom någon dag.