Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

På ett sätt hade mycket ändrats emellan dem, vilket verkligen inte var konstigt. Ederel brann av längtan efter henne, och skulle väl normalt ha betett sig något annorlunda - nej, betett sig lite mer ohyfsat var väl kanske en mer passande förklaring. Men nu var trots allt första gången han träffade henne igen på tre år, så han fick ju ändå behärska sig lite och känna av henne lite. Hur mycket hon ändrats. Men samtidigt var det otroligt att de kunde träffas och genast vara som ett par igen, som om det inte alls varit tre år sedan de skiljts åt på det viset. Han log lätt och följde direkt med henne, både in i sovrummet och efter henne ner på sängen för att där åter kyssa henne, Men nu annorlunda än innan, mer likt sitt gamla jag - mer intensivt, nästan hungrigt. Och allteftersom kvällen fortskred så kom nog också mer och mer av hans gamla retsamhet och sätt tillbaka igen. En del av honom som nog hamnat lite mer i skymundan de senaste tre åren, men hon lockade fram det ur honom igen - på både gott och ont. Men han ville åtminstone tro att det var bra. Det var en fantastisk känsla av att få vara med henne på det här viset igen - fast å andra sidan var det fantastiskt att vara med henne på alla sätt. Men efter allt som hänt ville han bara få ägna hela kvällen åt henne, ge henne sitt allt, skulle göra precis vad som helst för att få henne nöjd.

Den stora dagen var kommen. De hade planerat bröllopet i flera månader, till största del själva eftersom det ju var frågan om deras speciella dag och allt skulle gå efter deras egna tycke. Grace hade speciellt de senaste veckorna ägnat åt att vara extra nervös. Hon hade inte kunnat sluta oroa sig över att något skulle gå fel så som förra gången. Att förlora Ederel, dessutom vara några veckor innan bröllopet, hade varit den värsta mardrömmen hon kunnat föreställa sig. Allt gick dock som det skulle. Hennes mamma rättade till slöjan åt henne, suckade lyckligt och snyftade till.
"Min lilla flicka ska gifta sig," utbrast hon och kramade om Grace för vad som måste vara den femtioelfte gången under förmiddagen.
"Gå nu, jag börjar själv gråta snart," pustade Grace och sjasade vänligt men bestämt iväg sin mor innan hon tog ett djupt andetag. Tårarna fick hon spara till senare. Hon hade inte kommit så här långt för att snyfta och ha sig av lycka redan nu. Eden som var hennes brudtärna räckte över blombuketten och höll ett kort peptalk innan hon försvann iväg, för att tillsammans med Ederels bestman gå längs med gången fram till altaret då musiken började spelas. Grace hade valt att ensam gå fram till altaret. Traditionellt brukade det ju vara brudens far eller någon annan viktig person som eskorterade, men eftersom hennes pappa inte varit med i bilden på flera år och hon inte riktigt ansåg att hon ville ha någon annan som ersatte den rollen, så hade det känts rätt att gå på egen hand. Hennes leende växte sig bredare då hennes blick landade på hennes stiliga fästman framme vid altaret hos prästen. Snart skulle hon få kalla honom för sin make. Hon skulle vara hans fru. Det var en otrolig tanke som värmde hennes hjärta. Det fanns ingen annan hon skulle vilja spendera sitt liv tillsammans med. Grace räckte över blombuketten till brudtärnan då hon var framme, ställde sig därefter bredvid Ederel och prästen satte igång med sin predikan. Hon lyssnade inte särskilt mycket till hans ord, hon tänkte desto mer på hur lyckligt lottad hon var som skulle få gifta sig med en så vacker person som Ederel.
"Inför Gud och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Grace Elizabeth Corbyn, vill du ta Ederel till din man och älska honom i nöd och lust, dela glädje och sorg, och vara honom trogen tills döden skiljer er åt?" Prästen såg på henne med en lugn min.
"Ja, det vill jag," log hon förtjust och såg upp på Ederel med en kärleksfull blick.

Ederel hade kommit på sig själv med att bli mer och mer nervös ju närmre vigseln de kom, utan att riktigt själv veta varför ens. Men det hade bara förvärrats nu när han till sist stod framme vid altaret i väntan på henne, nervösare än vad han någonsin kunde komma på att han varit - tänk om hon inte ens dök upp? Han trodde verkligen inte det om henne, men nervositeten gjorde att de tankarna ändå smög sig in. Ändå kändes det otroligt bra - hon skulle snart vara hans fru, det var en alldeles hisnande känsla. Han hade innan försökt lova sig att försöka hålla sig någorlunda samman - självklart visa varenda känsla dock. Idag var den dag han ville ägna allt åt henne och verkligen få visa precis hur mycket han älskade henne. Då musiken börjat spela och dörrarna öppnades vände han blicken dit, och i samma stund som han fick syn på henne försvann alla tankar ur huvudet. Det var som om tiden bara stod stilla, hon var helt fantastiskt vacker och att hon var påväg att bli hans fru fick honom nästan lite tårögd. Han insåg at han stirrade på henne med en helt hänförd min hela vägen, men vad gjorde det? Han log brett emot henne under hela prästens tal, hörde knappt vad han sade utan hade blicken på henne hela tiden. Hon var allt han kunde tänka på. Han lyssnade först då han började fråga också honom, log ännu bredare då.
"Ja", svarade han genast på prästens fråga, med samma breda leende.
"Då förklarar jag er man och hustru", deklarerade prästen varpå Ederel inte längre klarade av att vänta utan kysste henne ordentligt.

Grace la armarna om Ederels nacke för att besvara kyssen, vände sig därefter om mot gästerna och log från öra till öra. Hon kände sig sprickfärdig av lycka vilket var en härlig känsla, som gärna fick hålla i en lång period. Men med Ederel vid hennes sida så kunde hon inte vara annat än lycklig, oavsett vad livet hade för tråkigheter att bjuda på. Hon krokade arm med honom för att börja gå längs med altar gången mot utgången, såg med glittrande blick på gästerna hon passerade som lika glada såg på henne och Ederel.
Då det var dags för mottagningen bytte hon om till en annan klänning. Den var också vit och festlig av sig, men en aning kortare och mer behändig att springa omkring i. Hon hade inte velat riskera att förstöra den vackra brudklänningen. Hon hade fått ha den på sig då hon gifte sig vilket var tillräckligt för att hon skulle vara nöjd

Ederel var lyckligare än nånsin tidigare. Dem var verkligen gifta, hon var hans fru. Han var hennes man. Det var en helt obeskrivlig känsla, och fullkomligt fantastiskt. Det var som om han först när dem började gå ut som han också blev något mer medveten om alla runt den också, vilket han också blev tvungen till när de istället kommit till mottagningen och gästerna började droppa in. Själv hade han behållit sin kostym, något annat skulle enligt han inte vara tillräckligt uppklätt för en sån speciell dag som idag. Det var en dag han alltid ville komma ihåg, och han visste att han också skulle göra det. Hur skulle han kunna glömma en sån härlig och perfekt dag? Efter en stund hade alla hamnat på plats och börjat äta, han själv satt ju bredvid Grace förstås och ännu med ett brett leende på läpparna. Något som faktiskt gjort honom väldigt glad var att hans föräldrar lyckats ta sig dit - självklart hade han frågat dem, men han hade inte trott att dem skulle lyckas komma, fick lov att komma hit. Dem hade varit några av dem första som kommit och pratat med dem och gratulerat, och för Ederel kändes det bara som om allt var helt perfekt. Han trodde inte ens det var möjligt att vara lyckligare. Efter en kort stunds ätande reste han sig upp, lyckades snart få allas uppmärksamhet och vände blicken till Grace.
"Grace, du är allt för mig. Du har ändrat mig åt det bättre hållet, du lyckades hitta allt det där goda i mig som jag inte ens visste fanns. Du gjorde mig till en bättre person, mer mänsklig. Du kommer alltid vara min ängel, och vad som än händer så kommer jag alltid älska dig så otroligt mycket. Jag skulle gå genom eld för dig och höra precis vad som helst. Jag älskar dig över allt annat", sade han med ett brett leende, hade dock lite mer planer än så. Det dröjde heller inte länge förräns han tog ton och började sjunga, en egenskriven låt om just henne. Vilket faktiskt var väldigt nervöst - han hade nog aldrig sjungit ordentligt framför henne förut, men han hade faktiskt mer talang än vad han erkänt innan.

Gäst efter gäst kom fram för att gratulera brudparet. Ederels föräldrar var bland dem. Grace som enbart hade träffat hans far en gång kände sig en aning blyg, men hon var oerhört glad över att de på något mystiskt vis fått lov att komma ner till jorden bara för att gå på ett bröllop. Man skulle ju kunna tro att undantag för att lämna himlens portar krävde att det rörde sig om något ytterst allvarligt. Oavsett hur det låg till med saken var hon glad. Främst för Ederels skull. Efter en stund hade de flesta satt sig ner till bords, en del av gästerna hade valt att stå. Grace riktade blicken mot Ederel då han reste sig upp och önskade att få allas uppmärksamhet. Vad skulle han nu hitta på? Den lilla kärleksförklaringen gjorde henne rörd, och hon fick blinka bort tårarna som brände bakom ögonlocken. Till ingen nytta visade det sig: de trängde sig fram i samma sekund som han började sjunga. Det var oväntat, men en väldigt vacker gest av honom. Hon hade utan tvekan gift sig med den bästa mannen i hela världen.
"Jag älskar dig så mycket," viskade hon och la armarna om honom i en stor kram. Prästen kom efter en stund fram och berömde sången, tackade dessutom för inbjudan till mottagningen.

Ederel hade väntat sig att hon antagligen skulle bli förvånad, men inte att hon skulle verka så.. Rörd och till och med gråta. Det fick honom att bara vilja krama om henne rejält med en gång, men han fick åtminstone ta sig igenom sången först. Men när han sen väl också fick en kram lade han genast också armarna om henne, gav hennes panna en lätt puss.
"Jag älskar dig", viskade han tillbaka med ett brett leende, skulle utan den minsta tvekan vilja påstå att det här var den lyckligaste dagen i hans liv. Att äntligen, äntligen få binda sig med henne. Få lova att alltid vara hennes, även om han visserligen alltid skulle ha varit det vare sig dem gifte sig eller inte. Det var nog ett leende som skulle bli svårt att sudda bort vad som än hände resten av dagen. Han vände blicken emot prästen då han kom och talade med dem, log litet emot honom.
"Tack, och det var vänligt av er att komma", svarade han, det var en salig blandning som var där med nefiler, änglar, några fallna änglar, människor och prästen. Visserligen hade Ederel inte längre lika mycket samröre med de fallna, men han hade ändå en del vänner där.
"Jag måste säga, det måste vara en del år sen jag veg ett par som verkar älska varandra så pass mycket som er. Ni måste vara välsignade", sade han med ett litet leende.
"Tack. Jag skulle nog våga påstå att vi är välsignade av änglarna, i vilket fall som helst", kunde Ederel inte låta bli att tillägga med ett leende, vilket de nog var beroende på hur man såg på saken. Eller vilken av dem som dem frågade. Prästen lade dock till med en nästan lite irriterad min.
"Det tvivlar jag inte på, även om de otvivelaktigt svarar under vår herre", inflikade han.
"Du skulle kanske bli förvånad över den fria viljan som erbjuds", svarade Ederel med ett leende, inget skulle kunna förstöra hans goda humör just nu. Prästen rynkade lätt pannan.
"I skriften skrivs att vi alla svarar under honom.." han var just påväg att börja citera något, varpå Ederel inte kunde låta bli att avbryta honom med en road glimt i ögonen.
"Det gör det, ja. Men om du läser i andra evangeliet" - Ederel uppföljde det med ett par korta meningar på hebreiska varpå prästen förvirrat rynkade pannan emot honom.
"Åh, ursäkta mig. Jag glömmer mig med att ni inte längre använder hebreiska när ni läser utan latin", sade han med ett roat leende, lade dessutom till med att låta prästen se just hans vingar - lite roligt fick man väl ändå ha, även om han kanske gav den stackars prästen minnen för livet.

Prästens ord värmde hennes hjärta. Hon antog att han var med om en hel del vigslar, och att han hade så fina ord att säga om henne och Ederel var en stor sak.
"Tack, det var snällt av dig," tackade hon och log. Samtalet tog inte slut där som hon hade trott utan Ederel inflikade något, varav prästen svarade och så var det igång. Grace kunde inte riktigt tro sina öron. Hon visste att Ederel bara retades men hon önskade ändå att han bara skulle låta bli. Hon ville att dagen skulle vara perfekt. Nu var den ju det ändå men hon tyckte ändå att hans retande var onödigt. Ibland blev hon lite extra trött på hans retsamms sida och det här var en sådan stund.
"Kan du inte för en dag ens uppföra dig ordentligt?" Grace såg på hennes make och skakade lite på huvudet innan hon vände sig mot prästen, ställde sig lite längre bort med honom för att översläta den korta diskussion han haft med Ederel och få honom på andra tankar. Det var ju som vanligt upp till henne att rädda situationen. Hon lät prästen gå och vände sig sedan om för att prata med sin mamma och Eden som kommit fram för att kramas.

Ederel log emot henne, eller snarare flinade skämtsamt - att skämta så med prästen hade bara varit för skojs skull då han inte kunde låta bli när han var på så gott humör, men att hålla henne nöjd var betydligt viktigare.
"Borde du inte vara van vid det vid det här laget?", sade han, dock hade hennes ord faktiskt verkan för en gångs skull. Idag skulle bara handla om dem två, och han ville att den skulle bli så glad och lycklig som möjligt för de båda.
"Men jag ska bättra mig", tillade han med ett mjukt leende, något kanske olikt honom men han ville att hon skulle vara nöjd. Han blev för en kort stund uppehållen av Hamril som dök upp och pratade, men lämnade strax efter att musiken satt igång mer varpå Ederel istället gick bort till Grace och lade armen om hennes midja.
"Kom", bad han mjukt med ett brett leende, det var trots allt deras bröllopsdag och han hade inga planer på att missa att dansa med henne då.

Då hon kände Ederels arm slinka kring hennes midja vände hon upp blicken till honom, ursäktade sig sedan från sitt sällskap eftersom det var dags för deras dans. Grace la armarna om hans nacke, och började sedan långsamt röra sig i takt till den vackra musiken som spelades.
"Bara för att jag är van vid att du alltid ska retas, betyder det inte att jag uppskattar det. Det känns som du inte kan ta något på allvar," påpekade hon stillsamt. Grace var inte sur på honom men det faktum att han inte ens under deras bröllopsdag kunde bete sig som folk utan att behöva retas med oskyldigt folk, irriterade henne en smula. Det kändes som om han inte brydde sig om att dagen blev lika perfekt som hon önskade.
"Du ber om ursäkt av prästen," tillade hon sedan och gav honom en utmanande blick, "eller så kan du spendera bröllopsnatten ensam." Hon hade fortfarande inte avgjort om det var ett hot hon till hundra procent var seriös med, det berodde helt på Ederels svar.