PRS Lupple och Emma07

Zacharias såg upp på honom och log mjukt.
"Man tackar", sade han retsamt, smet efter honom ut mot hallen och log genast emot de båda.
"Hej. Hur är läget?", frågade han trevligt, log och kramade om henne med och hälsade sedan på Anton, som kanske inte var riktigt lika kramig av sig men som hälsade på de båda ordentligt med ett brett leende.
"Vi lyckades plocka ihop lite grejer iallafall. Ja, vad har egentligen hänt det senaste Benjamin?", frågade han med ett snett leende.

Benjamin log mot dem och skrattade.
"Kom in, kom in. Låt oss sätta oss i vardagsrummet." Sa Benjamin och gick in i köket och tog med sig brickan och gick vidare mot vardagsrummet.
Mary följde villigt efter och slog sig ned.
"Inte mycket som har hänt egentligen, lite upp och ned som alltid men inga stora grejer för min del i alla fall." Flinade Benjamin och Mary nickade sakta.
"Om du säger det så." Flinade hon och tog en kaka till sig.

Anton följde genast med in och slog sig ner på soffan bredvid Mary, lade nästan som av vana armen över hennes axlar medans dem pratade.
"Har du bakat?" frågade han nyfiket med en nick emot kakorna. Zach hade hamnat lite på efterkälken då han hämtat dricka i köket först och tog med sig ut till dem andra. Han satte ner det på bordet för att slå sig ner på soffan sen.
"Nej, har inte hänt särskilt mycket egentligen. Och själva då, när ni nu frågar så mycket?", frågade han med ett leende - visst att idag hade varit händelserik, men han var inte överdrivet sugen på att berätta om de killarna och hur de hållit på. Plus att han skulle tvingas berätta om kidnappningen med isåfall.

Benjamin såg på kakorna och funderade lite.
"Ja eller om det var Zach. " Log han och såg på Zach när han kom in igen och han var så otroligt snygg. Som alltid.
Han såg mot Anton och Mary och blev lite avundsjuk på att han hade armen om Mary.
Han ville ha armen om sin älskling. Men han satt bara stilla och tog några klunkar av drickan han hade hällt upp till sig.
Mary såg på dem och fnissade till.
"Åh nej inget speciellt. Vi har äntligen beslutat att flytta ihop och köpt en lägenhet. Jag är så taggad på den nya lägenheten." Log hon brett och log mot Anton med så mycket lycka och så såg hon sedan på Benjamin och Zach.
"Ni måste så komma på inflyttningsfesten." Log hon glatt.

Zach log och såg på Benjamin, hans stora älskling. Han tyckte förstås det var roligt att Anton och Mary kommit dit, men på ett vis önskade han ändå att de fick vara ifred - trots att han och Benjamin satt nära varandra så ville han vara närmare. Men han var lite försiktig, han visste inte riktigt vad dem tyckte om sånt och efter att ha blivit behandlad på det viset i skolan hade han blivit betydligt mer försiktig med att visa sina känslor för honom öppet än tidigare. Men han kunde ändå inte låta bli att medvetet lägga handen tätt intill hans så att de skulle åtminstone röra vid varandra.
"Jag tror det var du, särskilt eftersom dem ens verkar gå att äta", sade Zach med ett retsamt leende, han var inte något vidare på att baka.
"Men vad kul, grattis!" utbrast han direkt med ett leende emot de båda. För honom och Benjamin hade det i princip bara blivit naturligt att de alltid sov på samma ställe efter allting som hänt, utan stt dem egentligen tagit något beslut om att flytta ihop. Också Anton log brett, lycklig över att få flytta ihop med henne.
"Vi får nycklarna om ett par veckor bara" sade han glatt.

Benjamin kände Zachs hand intill sin och det var som alltid. Så mycket känslor trots att det var så lite dem vidrörde varandra.
Och han ogillade att Zach inte ville visa sina känslor som förut men det var förståeligt men han hade alltid varit så öppen och nu kändes det som hans familj och dem där plågoandarna i skolan hade grävt bort även den delen av honom.
Men han slog undan tankarna och skrattade lågt.
"Visst, det var nog jag." Flinade han och såg sedan glatt på deras vänner.
" Underbart att höra. " Log han lyckligt och Mary skrattade.
"Tack. " Sa hon och lutade huvudet mot sin älsklings axel.

Zacharias flinade lätt och såg på honom, han var alltid lika härlig. Han älskade visserligen allting med honom, men gillade väl vissa delar mer än andra helt enkelt. Han kom dock snart på sig med att kanske ha sett lite väl länge och drömmande på honom, tvingade sig till att se emot Mary och Anton igen.
"Vart ligger den?" frågade han dem nyfiket.
"Mittemellan våra skolor ungefär, så alldeles perfekt avstånd till båda", svarade Anton med ett stort leende och Zach flinade lätt.
"Bara att gratulera till att turturduvorna får ett eget ställe då, ni ser ju ut att behöva det. Se bara till att gå ut ur skolan först innan ni får för er att skaffa barn eller något sånt" sade Zach retsamt, sådant var ju typiskt för hans retsamma humor och han kunde ju inte låta bli när de hängde så på varandra.

Benjamin lyssnade men fann inte riktigt något roligt att säga. Så som Zach alltid gjorde och när han sa den där kommentaren så skrattade han som de andra.
Han var inte social på samma sätt och utan att riktigt tänka sig för så lutade han sig mot sin älskling och tog hans hand och kramade den mjukt.
Mest för att han njöt av att bara befinna sig här med personer han tyckte om.
Mary skrattade och tänkte kommentera barnkommentaren när hon såg gesten Benjamin gjorde och knuffade till Anton och log brett.
"Jag sa det till dig." Flinade hon och såg på dem.
" Ni är riktigt fina tillsammans." Log hon lyckligt och det syntes att hon menade det.
Benjamin förstod inte alls vad hon pratade om fören han blev medveten om sin position och han log lite nervöst mot deras vänner och rodnade till.
" Tack. " Sa han lågt och övervägde att ta sig bort från Zacharias men oavsett vad som skulle hända så ville han inte vara ifrån Zach, det gjorde honom tryggare att befinna sig med honom.

Zacharias blev lite förvånad av Benjamins gest men kunde inte låta bli att le lite och krama hans hand. Marys kommentar fick honom dock att stelna till lite och se osäkert på dem - han gillade de båda och ville inte att de skulle tycka illa om dem eller något i den stilen. Det hade han sannerligen fått mer än nog utav. Anton å andra sidan log också han brett, såg på dem och deras händer och tillbaka till Mary.
"Jaja, men jag sade ju inte emot så mycket" protesterade han kärleksfullt, för att sedan vända blicken till dem igen med samma glada leende då han var uppriktigt glad för deras skull.
"Slappna av. Vi är glada för er skull och ni verkar vara lyckliga ihop - och det är väl vad som räknas?" sade han vänligt.

Benjamin stirrade på dem och slappande gradvis av när de varken verkade arga, besvikna eller äcklade. De satt kvar som de gjorde förut och pratade om att de var glada för deras skull.
Benjamin kunde inte riktigt ta det till sig. I hans värld hade han aldrig möts av sådan öppenhet bortsett från Zacharias familj men det var ju inte riktigt hans värld.
Men det betydde otroligt att deras vänner tog det så bra, så normalt.
Och ganska snart började Benjamin le mot dem. Han kramade Zachs hand hårt och nickade mot Anton.
" Vi är lyckliga." Sa han lågt men ärligt och log tacksamt mot deras vänner.
Detta betydde otroligt mycket för honom och antagligen för Zacharias också.
"Nåväl, berätta mer om lägenheten. "Sa Benjamin och Mary började genast pladdra på om hur den såg ut, att området verkade bra, att grannarna verkade trevliga och så vidare.