Vinterblomsön, Novell by me!

Gosseflikka


Du skriver så otroligt bra.
Sitter med näsan i dataskärmen för att inte missa ett ord : D

AWESOME!

Tack så mycket

När kommer mer?

Ledsen för det långa uppehållet!
Jag har inte skrivit på länge pågrund av skola och massa saker, men nu ska jag börja skriva igen!
Så om ni vill läsa vidare på min berättelse skriv det här så fortsätter jag lägga upp nya kapitlen!

;D

Jaa skriv mer !!

Här får ni ett långt kapitel eftersom jag varit så dålig på att lägga upp nya


Kapitel 5

Solen strilar in genom gliporna i gardinen och efter att inte kunnat sova en blund smyger jag upp ur sängen. Jag går ner i köket, sätter på kaffemaskinen och börjar plocka fram frukost. Själv brukar jag inte äta på morgonen, men lika bra att plocka fram till de andra, eftersom jag ändå inte har något bättre för mig. Fåglarna kvittrar lugnt utanför fönstret, och efter att ha hällt upp en kopp kaffe, går jag ut och sätter mig på terrassen. Vädret ser ut att bli lika fint idag också, men jag läser i tidningen att det tydligen ska bli regn senare.
Jag sluter ögonen och känner den varma brisen svepa genom mitt hår. Johan kommer ut på terrassen, och sätter sig bredvid mig utan ett ord. Tystnaden är skön, och det känns bra att han inte pratar om Fred.
- var det du som fixade frukosten? Frågar han, och tar ett bett på sin rostade macka.
- Japp, svarar jag och ler.
- Schysst!
Kort och bra samtal. Det jag gillade mest med Johan just nu, att man faktiskt inte behövde prata om massa onödiga saker.
Dem andra vaknade en efter en och kom nyvakna och trötta ner för att äta frukost. Inga kommentarer om gårdagen, men Mikes oroliga blickar får mig på dåligt humör. Det är som att ha ett jobbigt samtal om igår, bara genom att kolla på varandra.
- Mike! Till slut tröttnar jag på honom.
- Vadå? Mike ser förvånad ut.
- Sluta kolla på mig som om jag är en ledsen hundvalp! Jag mår bra!
Mike tittar urskuldande på mig och ler lite försiktigt. Jag ler tillbaka och knuffar honom lätt på armen. Irritationen släpper och jag blir på gott humör igen.
Jag och Stacey går ner och tar ett morgondopp medan killarna plockar undan efter frukosten. Vattnet är kallare än igår, men det är fortfarande skönt. Jag går upp på bryggan för att dyka. Att dyka är det bästa jag vet. Jag dyker och vattnet följer min kropp när händer skär igenom det. Jag öppnar ögonen under vattnet, och miljoner små bubblor bildas runt mig där jag glider fram. Jag simmar en bra bit under vattnet innan jag tar mig upp till ytan och verkligheten igen. Stacey simmar ikapp mig och vi bestämmer oss för att simma ett varv runt ön. När vi kommer bort mot den gamla övergivna ladan börjar vi skrämma upp varandra med att det bor någon i ladan, och vi båda skrattar så mycket att vi inte kan simma, så vi går upp där istället och går tillbaka till huset.
Och vilken båt ligger fastbunden vid bryggan om inte Freds? Stacey tar tag i min arm och börjar dra mig mot huset, men jag tar loss hennes hand från min arm.
- Gå upp till huset så länge Stace!
Hon tittar länge på mig, men börjar sen gå upp mot killarna som alla står och kollar ner mot båten. Fred står förstrött på bryggan och ser ut som att han vill leka Jesus och springa över vattnet för att slippa möta min blick.
Jag går fram och ställer mig framför honom, fast ungefär en meter ifrån, för säkerhets skull. Han tar ett steg mot mig, som för att ge mig en kram, men jag backar och håller upp händerna för att han ska fatta att han ska hålla sig på det avståndet.
Alltså förlåt för igår, verkligen, jag menar det! Hans bedjande ögon stirrade in i mina. Jag tittade ner i marken.
- Det är lugnt… Jag kände att han fortfarande tittade på mig, men jag vägrade titta upp.
- Alltså jag brukar inte hålla på så, jag brukar inte vara sån här, det är bara det att du är så underbar, och du är så snäll, och…
- Du känner mig inte ens, hur vet du att jag är snäll? Jag tittade trött på honom. Jag var less på killar som sa hur min personlighet är när de inte ens sagt ett enda ord till mig.
- Du har snälla ögon. Han rodnade och kollade ner på sina skor. Jag kände själv mitt förvånade ansiktsuttryck, och han log skuldmedvetet när han såg det.
- Är vi okej då?
- Vi är okej, svarade jag och log mot honom. Han log tillbaka, och jag lät till och med honom följa med upp till huset, även fast killarna stirrade argt på honom.
Till slut slappnade även dem och Stace av och började prata med Fred, men jag märkte dock att Mike fortfarande var sur, fast han försökte att inte visa det.
En varm dag med sol och bad och en generad Fred fortsatte, och alla, även Mike, började tycka om att ha Fred där.
Jag och Stacey började göra iordning maten, medan Johan startade grillen. När grillen var kvar la vi på kycklingspetten, majskolvarna och paprikorna och lukten spred sig i hela huset. Fred stannade och käkade, och när vi alla satt med magarna fulla, och musiken strömmade ut ur huset, började George och Johan viska till varandra och gick in och började greja med något.
Efter ett tag kom de ut igen med en bricka med massa glas, och en påse med klirrande flaskor.
- Rom och cola och öl! Ropade Johan glatt ut.
Fred såg lite besvärad ut, men resten av oss blev lika glada som Johan och George var. Alla fick varsin drink, och vi skålade med låten wild ones dunkandes i bakgrunden. Jag och Stacey ställde oss och dansade och sjöng med, och även killarna dansade.
Jag kände alkoholens värme sprida sig i kroppen och ett leende sprida sig på mina läppar. Den enda som varken dansade eller sjöng var Fred, som satt och såg väldigt obekväm ut i sin solstol. Erik satte sig bredvid honom och försökte väl få honom hänga med lite mer, men han bara skakade på huvudet och log åt honom. Erik ryckte på axlarna och återgick till att dansa. Några fler rom och cola, och även ett par öl senare, var alla fulla, även Fred.
Stacey, som nästan aldrig brukade dricka var nog fullast av oss alla, och klängde på Mike som en bebis.
Erik och jag dansade tätt ihop med varandra, och jag kände värmen i kroppen åter igen. Det måste ju vara alkoholen som gör det! Erik smeker lugnt min rygg om och om igen. George och Fred sitter båda i varsin solstol och tittar på oss, men jag orkar inte bry mig om det. Johan verkar ha försvunnit spårlöst, och Stacey har hamnat i Mikes knä på veranda kanten.
Helt plötsligt dyker Johan upp igen.
- Vi drar och badar! Skriker han glatt, och även fast vi alla vet att det är en dålig ide att bada när man är full, går vi efter honom ner till bryggan. Fem minuter senare är alla förutom jag, Stacey och Fred helt nakna och simmar runt i vattnet. Jag och Stacey ligger på bryggan och kan inte sluta skratta, och Fred står och tittar generat åt alla håll som inte är på killarna.
Mitt i allt skrattande ser jag Stacey böja sig fram. Hon är helt grön i ansiktet och det syns på långa vägar att hon behöver spy. Jag kämpar för att få upp henne på fötter och i brist på nyktert tänkande drar jag henne mot huset, trots att det är tydligt att hon inte kommer hinna fram. Hon vänder sig mot vattnet och spyr. Rätt över Freds båt som ligger förtöjd vid bryggan. Både Fred och Stacey ser helt förskräckta ut, men jag kan inte hjälpa det, och börjar asgarva.

Mike hjälper mig med att få upp Stacey till huset, och eftersom hon inte kommer upp för trappan tar vi in henne till Mikes och George rum som är på undervåningen. Mike stoppar om henne, och jag går till mitt eget rum för att däcka i sängen. Klockan är fyra på morgonen, och Fred har gått och lagt sig i sin egen båt, efter att vi övertalat honom att han inte kan köra när han är full. Killarna har också gått och lagt sig, förutom stackars George, eftersom hans säng är upptagen av en full Stace. Till slut kommer han upp till mitt rum och däckar, precis som mig, av på mindre än en minut.