Inte som alla andra

och nu kmr nästa del och jag har blandade känslor xD jag gillar den men jag är så kass på att skriva ja romantiska saker egentligen xD haha

Loki satt nöjt vid skrivbordet, han hade fått kontakt med Laufey och visat dem en väg in Asgard, en väg som skulle innebära att Thors kröning inte gick som planerat. Loki tittade upp och fann att Cara granskade honom, först trodde han att det var en skyldig och ogillande blick hon gav honom men sen förstod han att det bara var en tom blick.
”Du anser att mitt handlande är fel?” frågade han undrande och Cara skakade på huvudet.
”Det är inte min plats att ifråga sätta det. Och för att döma någons handlande behöver man veta allt” sa hon enkelt och Loki log lite och var åter glad över att hon stod på hans sida. ”Men säg mig Loki vad var det du gjorde?”
”Du får veta i sinom tid, i detta ögonblick är det min hemlighet” sa han enkelt och hon nickade och frågade inget mer. Loki var ytterst tacksam för det, han uppskattade inte när människor ifråga satte hans handlande. ”Men en dag som denna låter jag dig välja vad vi skall göra” sa Loki och mötte Caras blick, väl medveten om att han var den som brukade bestämma hur deras dagar skall se ut. Cara la huvudet på sned och funderade men sken sedan upp.
”Jag önskar leka kurragömma” sa hon glatt och Loki stirrade ack om så förvånat på henne, det var en lek han inte haft i tankarna sedan de var små, men han nickade sedan. Att inte behöva göra något allvarligt utan bara låta dagen innehålla nöjen var en välkomnande omväxling. ”Bra du letar och jag gömmer mig” skrattade Cara och reste sig upp.
”Jag befarar att du kommer gå vilse” sa Loki och Cara log.
”Det är därför det är din uppgift att hitta mig” förklarade hon och Loki ansåg att detta var mer logiskt än han var den som gömde sig ty då skulle hon aldrig finna honom.
”Så länge du är synlig lovar jag att finna dig” sa han ärligt och Cara log.
”Och jag lovar att inte göra mig osynlig” sa hon och gick mot dörren ”Räkna nu till talet femtio och leta sedan efter mig” sa hon och sen var hon borta och Loki satte sig ner och började räkna. Något som han fann ytterst tråkigt men han lovade sig själv att inte fuska som han alltid gjort med sin bror, men Thor hade aldrig kommit på honom. Hans bror litade på honom, ibland för mycket. Loki skakade på huvudet och avslutade med siffran femtio innan han lämnade rummet. Palatset var stort och även om man inte kände till det väl fanns det platser och skrymslen över allt där man kunde försvinna. Loki bestämde sig att börja gå åt vänster ty de alltid annars gått åt höger och han anade att Cara inte tänkte göra det allt för lätt och gömma sig på de platser de varit på sen innan. Loki hoppades att ingen av de andra skulle finna honom där han gick letandes genom korridorena, men trotts att han önskade detta ville han inte sluta fören han funnit Cara. Han svängde åter vänster och fann framför sig en stor korridor som han visste ledde till Thors rum och han tvekade en stund, skulle han gå ner denna korridor eller vända och ta nästa, men det fanns en chans att Cara gömts sig i denna. Loki började gå korridoren ner och han sökte med blicken över allt men fann henne inte och nu stod han framför Thors kammare och han tänkte just vända när dörren öppnades och Thor kom ut.
”Lillebroder” sa han glatt och Loki log svagt ”Vad för dig hit? Har du äntligen kommit för att fara på äventyr med oss? Och varför är du ensam?” frågade Thor och Loki visste att det var det första hans bror skulle säga, ibland var det som om Thor aldrig behövde tala för att Loki skulle veta vad han skulle säga.
”Äventyret får vänta kära broder och anledningen till att jag är ensam är mycket simpel” började Loki men Thor avbröt honom.
”Lämnade hon dig?” sa Thor och Loki såg både sorg och ilska i Thors blick och Loki var förvånad, brydde hans bror sig verkligen om i fall han var ensam? Detta var något nytt för Loki särskilt eftersom Thor så många gånger tagit hans sällskap ifrån honom.
”Nej kära broder hon har inte gett sig av, men om du hade låtit mig yttra alla ord så hade du fått svaret på även denna gåta” sa Loki och gav Thor en blick som visade att han skulle vara tyst. ”Det enkla svaret är att vi leker kurragömma”
”Du leka?” sa Thor och skrattade sedan.
”Ja skratta på du” sa Loki trött och Thor log mot honom.
”Jag ber om ursäkt Loki, men jag var inte riktigt beredd på att höra dig göra något sådant. Men jag må säga att hon drar fram det bästa i dig och jag är glad att ni fann varandra” sa Thor uppriktigt.
”Detta hindrade dig inte när det gällde som så många gånger innan att tå någon ifrån mig” sa Loki barskt och Thor log.
”Det gör jag för att slippa se dig mer sårad. Och hon klarade testet och hon är den första” sa Thor glatt och Loki var åter förvånat.
”Testar du dem?” sa han och Thor log.
”Klart, Loki du är min bror och jag vill inte se dig sårad” sa Thor och klappade sin bror i ryggen och Loki log svagt, det var en ny sida av Thor som han inte sett, men han uppskattade den. ”Men var du inte på väg att leta efter henne?”
”Det är du som hindrar mig” sa Loki åt sin bror som log.
”Då skall jag inte uppehålla dig mer” sa Thor och svängde av in på en sidokorridor som ledde mot Sif kammare och Loki vände innan Thor kom tillbaka med henne. Även för honom som kände palatset väl var hon svår att hitta och Loki var nästan säker på att han sökt genom alla salar och trotts detta hade han inte funnit henne, han hoppades hon inte gett sig av till staden, för de hade inte sagt några regler. Sen log han, Loki hade bara sökt efter henne inomhus inte i trädgården och det var dit han nu styrde stegen. Loki undrade varför han inte haft denna tanke innan? Kanske för att han alltid själv hade gömt sig inomhus ty där var det lättare att försvinna. Han kom fram till trädgården och log då hon inte alls gömde sig utan hon satt i solen framför dammen med fiskar i och han kunde inte motstå att le stort. Hon såg så fridfull ut och vacker, som hon var ett med naturen. Loki bestämde sig för att smyga sig fram till henne ljudlöst men de planerna grusades då hon talade.
”Så du fann mig Loki” sa hon glatt och han var förvånad.
”Det verkar som jag gjorde det, men hur visste du att det var jag och ingen annan som gick mot dig?” frågade han nyfiket.
”För att jag alltid lyssnar i fall det är du som kommer” sa hon leende och vände sig mot honom och Loki kunde bara nicka till svar och stirra på henne. När Loki nu såg på henne förstod han vad de andra menat, om än de inte sagt det på detta sätt, utan mer på ett barbariskt sätt. Cara var vacker.
”Loki?” sa hon undrande och han återvände till nuet.
”Ja?” frågade han bara när han gick mot henne och drog upp henne på fötter så de stod mitt emot varandra.
”Jag bara undrade vad det var som fick din blick att fastna så?” sa hon undrande.
”Gjorde jag dig obekväm?” frågade han nästan lite oroad.
”Nej inte egentligen” svarade hon och Loki log mot henne och kunde inte rå för att dra in henne i en omfamning och Cara stod först stilla innan hon lutade sitt huvud mot honom och la armarna runt honom.
”Loki?” sa hon åter undrande och han förstod att han måste göra henne förvirrad.
”Kan vi inte bara stå så här en stund?” frågade han lågt.
”Om det gläder dig så kan vis tå så här i en evighet” sa hon till svar och Loki backade ett steg och såg på henne.
”Cara du skall inte behöva göra något för att glädja mig, jag vill att du skall göra saker för att du vill av egen vilja, inte för att det är min vilja” förklarade han och hon nickade och kramade åter om honom.
”Jag sa aldrig att det inte var min vilja” sa hon och Loki kunde höra hur road hon var. ”Loki om den dagen då du eller någon annan försöker göra något mot min vilja lär sluta i sorg och blodspill” sa hon bara och Loki fick åter känslan av att hon var farlig, mycket farligare än man kunde tro. Men han drogs till elden och utan att han visste hur det gick till hade den slukat honom.
”Då må jag hoppas den dagen aldrig gryr” svarade Loki och drog henne närmare sig, han var bara glad över att ha henne i närheten.
”Loki jag behöver andas” skrattade hon och han släppte henne och rodnade lätt.
”Jag ber om ursäkt” sa han och Cara log igen.
”Inga ursäkter behövs” sa hon och strök honom över kinden och han tog hennes hand och tvekade en stund och när det hände visste han inte vad det var som fick honom att göra det, men han lutade sig fram och tryckte sina läppar mot hennes. Först var han rädd att hon skulle förbanna honom och han skulle förstört allt men till hans lättnad slappnade hon av och besvarade kyssen. Loki kunde inte minnas att han känt en sådan värme och kyla på samma gång och han försökte placera vad kyssen fick honom att tänka på och när han försökte blev han bara mer förvirrad. Hela världen snurrade och Loki var inte säker hur länge de stod där men när hon drog sig bakåt kände han sig mer ensam än någonsin innan. Loki såg oroligt på honom och han kände hur han rodnade och Cara log mot honom.
”Det var inte min avsikt” sa han och hon tog hans hand.
”Loki avsiktligt eller inte så är jag glad att du gjorde det” sa hon leende och Loki kunde inte annat än att le ”Men om du ångrar det så skall vi kanske inte upprepa det”
”Kära Cara jag ångrar det inte, det var inte det jag försökte säga. Jag försökte be om ursäkt i fall det gjorde dig obekväm och om du ansåg mig vara för påstridig” sa Loki och tittade in i hennes blåa ögon.
”Loki för att en kyss skall äga rum måste man vara två” sa hon bara leende och Loki nickade och de började långsamt vandra tillbaka mot hans kammare.
”Men jag må säga att det var den bästa omgång kurragömma jag lekt” sa Loki och Cara bara log lurigt och Loki undrade om hon planerat det, men även om hon gjort det hade han inget emot det, han gladdes åt det.
”Jag är glad att du fann mig” sa Cara bara och kramade hans hand och Loki öppnade dörren till kammaren och gick in.
”Det är jag med” sa han och gav henne en lätt puss i pannan men hon fann sig inte i det utan lutade sig fram och kysste honom och den här gången tvekade Loki inte.

Hur gör du för att få det så levande? Och vadå kan inte du skriver såna saker as bra! Drf jag läser din Sirius ♥ Remus fic

Så himla bra! :3

Du så bra! Jag bli sugen på kurragömma nu..

naw tacka öh ja jag skriver bara xD

Tackar ödmjukast

haha bara gå ut och leka

Här är nästa del

Loki granskade Cara när hon snurrade runt i den nya klänningen hon skapat. Loki var åter förvånad över allt hon kunde och hon förstod att hon rest mer än hon gav sken av och att hon fått lära sig mer än hon avslöjade. Loki förundrades åter över hur lite han visste om henne, men för att vara ärlig hade han inte avslöjat direkt mycket om honom själv.
”Så vad anser du?” frågade Cara när hon slutat snurra och Loki studerade henne.
”Den klär dig” svarade han och han var ärlig, hon passade utmärkt i den vita klänningen som slutade precis vid golvet, som visade underarmarna men hade tyg hängande ner mot golvet, det blonda håret lät hon hänga fritt över ryggen. Det var en klänning som passade en drottning och Loki undrade för första gången om hon var av kungligt blod men han sköt undan frågan och hoppade Cara skulle berätta i sinom tid.
”Det var en lättnad att höra. Jag är ännu ovan vid vad som anses passande här” sa hon och skrattade och Loki reste sig upp på från stolen han suttit i.
”Vad du än bär så anses det passande” sa han och strök henne ömt över kinden. ”Är du redo att möta min far?” frågade han och Cara blev genast allvarlig och Loki fick åter känslan över att hon starkt föraktade föräldrar, men sedan log hon.
”Så redo jag kan bli. Redo till fullo lär jag aldrig bli när jag skall träffa gudarnas gud” skrattade hon och Loki hoppades hans far skulle se lika mycket som han själv såg hur underbar Cara var. Men Loki visste aldrig med sin far, han verkade aldrig lägga någon större vikt vid något som rörde Lokis liv och det sårade honom mer än han gav sken av. Han erbjöd Cara armen och hon tog emot den och Loki började leda dem till matsalen där banketen innan Thors kröning skulle hållas. Cara var förvånats värd tyst och Loki undrade om hon var nervös eller om det var något annat som fick henne att inte yttra sig. Dörrarna öppnades av två tjänare som riktade sina blickar mot Cara och Loki ogillade det redan, inte bara för att de såg hungrigt efter henne utan också för att de såg föraktat på henne för att hon befann sig i hans sällskap. Han knäppte tyst med fingrarna och log när de båda blev blinda för stunden och han gav Cara ett varmt leende innan de steg in i rummet, givetvis vändes deras blickar mot dem och Loki visste att han inte kunde göra dem alla blinda. Han kastade en blick mot Cara och såg till sin lättnad att hon inte verkade besvärad utan åter var det som om hon var född för det här, det var som om hon alltid hade varit bland gudarna.
”Loki” sa Frigga och kom fram mot dem och strök sin son över kinden innan hon vände sig mot Cara och log lika stort mot henne. ”Cara” sa hon och Cara böjde på huvudet en hälsning och Frigga såg nöjd ut och Loki undrade om de såg ner på henne för att hon i deras ögon enbart var en människa. Oden satt kvar på sin stol och Loki tog med sig Cara fram till honom.
”Far” sa han glatt och Oden såg upp på honom och nickade enbart innan han vände sig om mot Cara och Loki kände åter den där kylheten ifrån sin far.
”Så detta är människan som vistas i mitt rike” sa Oden och Loki befarade att hans far ämnade förvisa Cara till Midgard där hon kom ifrån. ”Du är också människan som hållit min yngsta son upptagen de senaste dagarna”
”Det är ingen annan än jag” svarade Cara vänligt och Loki undrade vad hans far villa ha sagt.
”Hur du fann en väg till Asgard är mig ännu okänt men det gläder mig att du fann den, ty Loki behöver någon som förstår honom och lär honom slappna av, detta är nu din uppgift och du är fri att stanna så länge du uppfyller denna uppgift” sa Oden och Loki tänkte först svara honom att Cara inte var här för hans nöjes skull, hon var ingen leksak som skulle underhålla honom. Men när Loki tänkte yttra dessa ord fann han ingen talan och han förstod inte vad som hände.
”Det är med största allvar jag tar på mig detta ansvar och jag lovar att inte göra er besviken” svarade Cara och Loki såg förfärat på henne, hon kunde väl inte bara tänkas göra som hans far önskade? Oden nickade nöjt och vände sig mot sin fru för att visa att de diskuterat färdigt och Loki tog argt med sig Cara till deras sittplatser medan hon log varmt mot honom. De satte sig ner och snart gjorde Thor entré med sina vänner och de skrattade och pratade högljutt och Loki suckade men log snart, det var Thors stora dag och han hade all rätt att vara glad även om Loki hade planer att ändra på dagen en aning.
”Thor” sa Oden och log varmt mot sin son och åter gick Loki känslan av att Thor var den de älskade och inte han, men samtidigt som den känslan spred sig så kramade Cara hans hand och han log mot henne, han var inte helt ensam. ”Låt oss äta och glädjas innan ceremonin” sa Oden och de började äta. Loki kan inte säga att han var direkt hungrig utan snarare glad och förväntansfull över vad som skulle ske. Trotts att de andra skrattade och pratade livligt satt han själv och petade i maten och han kände sig lättad när de kunde lämna salen. Loki tog tag i Caras arm som inte gjorde något motstånd medans han gick med bestämda steg ut ur rummet, Loki såg inte på henne fören dem var innan för låsta dörrar och borta från nyfikna blickar i hans kammare.
”Vad tänker du med? Nu kommer far tro att du är ingenting värd och att han har rätten att bestämma över dig” sa Loki och han la ingen vikt vid att han hade höjt rösten, något inte hände ofta, men Cara verkade inte ens märka det utan hon stod bara med huvudet högt med ett ansikte utan känslor.
”Är du färdig eller förväntas jag höra dig skrika åt mig mer?” frågade hon lugnt och Loki rodnade en aning, han hade inte avsiktigt skrikit på henne men han uppskattade inte vad hon gjort. Loki nickade tillslut och Cara fortsatte ”Loki jag är van vid att ge löften till fäder som tror att jag tänker uppfylla dem. Jag talar enkelt om för dem vad de vill höra”
”Så du ljög för honom?” frågade Loki överraskat, hon hade sagt det så ärligt och lättfullt att han inte kunnat avgöra att det var en lögn.
”Ja, jag är långt ifrån något verktyg man kan använda. Och även om jag mer än gärna gläder dig är det inte för att din far säger åt mig att göra det” sa Cara och log mot honom och Loki förstod nu att hon gjort det för att få stanna hos honom och han kunde inte annat än att omfamna henne.
”Jag ber ödmjukast om ursäkt för att jag höjde rösten mot dig” sa Loki och Cara skrattade och han förstod inte vad de roliga i det hela var.
”Loki det där var inte att höja rösten, den dagen du möter någon som höjer rösten kommer du förstå” sa hon leende ”Och du gjorde det enbart för att du oroade dig för mig”
”Ja jag oroade mig för dig” mumlade han ner i henens hår ”Jag var orolig att far skulle förvisa dig till Midgard” sa Loki
”Hade detta skett hade jag om du så velat, återvänt” sa Cara bara enkelt och Loki kunde bara hålla om henne mer och han undrade vad som hände den dagen hon bestämde sig för att fara vidare, Loki sköt dem tankarna åt sidan han ville inte se det hända. Det knackade på dörren och en tjänare kom in.
”Körningen börjar snart” sa tjänaren och försvann sedan och Loki såg på Cara som la huvudet på sned. Han gick bort till skåpet i hörnet och tog fram hjälmen som han alltid bar vid sådana här tillfällen och Cara såg nyfiket på honom. Loki var så van vid att folk kallade honom kossa eller get när han bar dem men Cara såg intressant på honom.
”Den klär dig” sa hon och han log.
”Menar du det?” frågade han och undrade om hon ljög för honom.
”Jag menar det” sa hon och tog hans hand och lutade sig framåt och placerade en lätt kyss på hans läppar och Loki besvarade den utan att tänka efter. När hon sedan avslutade den log Loki och de lämnade rummet.
”Låt det roliga ha sin början” sa Loki och log lurigt

Bra! Du skriver på ett så himla bra sätt så att man verkligen ser allt framför sig. :'3

Här har ni nästa kapitel

Loki gick med stadiga steg mot ceremonin med Cara vid sin sida och de stannade utanför dörrarna och Cara såg på honom.
”Vänta på din broder, han behöver dig. Jag finns bland de andra” sa hon och Loki stannade henne.
”Cara om det är något jag inte tänker göra är det låta dig vandra in genom dem dörrar helt ensam, du ser inte det jag ser när andra ser på dig” sa Loki och la en hand runt hennes midja och Cara strök honom över kinden.
”Loki jag är mer än kapabel att försvara mig, och den som behöver ditt stöd är inte jag utan Thor” sa hon och placerade en puss på hans kind innan hon gick in genom dörrarna och Loki ville helst gå efter henne när hans bror kom ner för korridoren. Loki mötte hans blick.
”Broder” sa Loki och Thor ställde sig bredvid honom.
”Jag förväntade mig inte finna dig ensam” sa Thor och Loki såg på sin broder.
”Hon ansåg att du behövde mig mer än henne i denna stund” sa han och Thor log.
”Hon är en vis kvinna” sa han bara och Loki kunde inte annat än att hålla med honom.
”Är du nervös?” frågade Loki och Thor skrattade
”Har du någonsin sett mig nervös?” frågade han roat och Loki log
”Jag vill dra mig till minnes när vi var i Nornham” sa Loki och Thor skrattade åter.
”Det var inte nervositet du såg utan, kämparglöd” sa Thor och Loki nickade.
”Jag förstår” sa han och Thor skrattade igen.
”Hur hade jag annars kunnat dräpa alla våra fiender och ta oss levande där ifrån?” frågade Thor och Loki log.
”Även om du må ha glömt så vill jag minnas att det var jag som frammanade röken som dolde oss.” sa Loki och Thor skrattade.
”Ja vissa slåss och andra gör bara små trick” sa Thor och Loki kände åter irritationen och hur sårad han blev, Thor och hans vänner ansåg att hans trix enbart var simpla rörelser, men nej han fick öva långt mer än dem för att lyckas. De må se enkla ut när han gjorde dem men det tog sin tid att ta sig dit. Loki såg på tjänaren som kom med Thors hjälm och Loki kunde inte låta chansen att reta Thor glida förbi.
”Oh fjädrar? Ståtligt” sa han leende och Thor gav honom en blick.
”Vill du verkligen ha den här diskussionen igen, ko?” sa Thor och Loki svarade inte utan såg på Thor. ”Gå före Loki, jag kommer” sa Thor och Loki förstod att han var nervös även om han inte erkände det. Loki la en hand på sin brors axel.
”Det kommer gå bra, Thor. Tro mig och vi kommer alla finnas där för dig. Jag må hålla mig undan och inte alltid hålla med dig, och jag kan känna avundsjuka gentemot dig men tvivla aldrig på att jag älskar dig” sa Loki och gick in genom dörrarna och han blev förvånad när människor jublade åt honom, trotts att de såg att det inte var Thor. Kanske var det för att Oden och Frigga var där. Loki fick syn på Cara som stod med dem andra och han tog tag i hennes hand och först tänkte hon tveka men hon följde sedan med honom upp och ställde sig på trappan till tronen med hans mor och Thors vänner. Loki vände blicken mot dörrarna när Thor slog upp dem och folket jublade högre nu och Thor tog som vanligt åt sig av det och Loki såg åter det barnsliga barnet i Thor. Han granskade Cara som sökte över rummet med stadig blick och Loki förstod att hon var vaksam gentemot främlingar. Thor kom fram och knäböjde framför tronen som Oden satt i. Loki hörde knappt orden som lämnade sin fars mun utan han hade börjat nedräkningen, the frost Giants borde nu vara här och de borde vara på väg mot deras relik. Loki undrade när hans far skulle upptäcka det och Loki behövde inte vänta länge. Oden såg rakt fram.
”Frost Giants” sa han i stället för att kröna Thor och Loki log elakt innan han la på en mask av oro. Oden började genast på mot reliken med Thor efter sig och Loki som inte ville missa det tog Caras hand och skyndade efter. Loki såg på de döda vakterna och de döda männen som the Destroyer hade utplånat. Loki var inte beredd på att de skulle dö så plågsamt, han hade aldrig sett var jättarna hade gjort, bara hört sagorna om det. Han slängde en blick på Cara som dock såg helt likgiltig och han fick känslan av att detta inte var hennes första slagfält, även om det var långt ifrån ett slagfält. Loki mötte sin brors blick som såg rasande ut. Och Loki bevittnade ett av de få grälen som han upplevt mellan sin bror och far. Vanligtvis drog de alltid jämt och Loki bestämde sig för att detta var något han inte behövde bevittna, hur gärna han än ville se Thor utskälld kunde han inte med. Han tog med Cara mot matsalen som han visste att Thor skulle besöka.
”Om jag inte misstar mig var detta din plan” sa Cara enkelt när de var ensamma i korridoren.
”Det var vad jag planerat” svarade Loki och synade henne ”Säg mig gör det dig upprörd?”
”Jag är fel person att yttra mig om detta. Jag anser att man inte bör söka konflikter på detta sett, men trotts att jag säger detta har jag mer än en gång gjort det” sa hon och Loki nickade.
”Är detta anledningen till att du kan stå i ett rum med döda män utan att blinka?” frågade han och hon nickade.
”Jag har sett saker som är än värre” svarade hon enkelt och Loki kunde inte annat än att hålla om henne.
”Du skulle inte behövt uppleva det” sa han även om han inte var säker på vad det, var för något.
”Loki, allt som har hänt mig beror på de väl jag gjort. Jag vet vad jag gav mig in på” sa hon enkelt och Loki log svagt mot henne och hörde sen Thor komma. Loki log roat när Thor välte hela bordet och Cara tittade frågande på honom men han tystade henne och gick mot sin bror.
”Det är ovist att vara i min närhet broder” sa Thor och Loki satte sig ner bredvid honom. ”Det här skulle vara min dag i triumf”
”Den kommer, i sinom tid” sa Loki och såg på sin bror och sedan på de andra när de kom in. Han hade verkligen något emot sin brors vänner, men det skulle hans bror aldrig få reda på. ”Men om det är dig någon tröst anser jag att du har rätt om allt, om kuben, Laufey och frågorna. Vem säger att de inte kommer försöka igen, och nästa gång med en arme?” sa Loki och egentligen gjorde han inget annat än att säga vad hans broder ville höra.
”Precis” svarade Thor.
”Men det finns inget du kan göra utan att ge emot far” sa Loki och Thor log stort ”Nej Thor, jag känner igen den där blicken”
”Vad?” frågade Fandral och Thor reste sig upp.
”Vi skall till Jotunheim” sa Thor glatt och Loki la handen över ansiktet och skakade på huvudet, även om han velat hindra Thor var det här inte vad han velat. Han tittade upp när han kände en hand på sin axel och han mötte Caras blåa ögon och hon log mot honom men sa inget, och på något sätt viste Loki att det skulle ordna sig. Han såg på Thor när han övertalade sina vänner, men de var alltid med på Thors äventyr. Hans bror vände sig sedan mot Cara.
”Jag råder dig att stanna här” sa han till henne och Loki tittade upp på henne hon log kalt.
”Om du så mycket som försöker, blir du den som stannar här Thor, ty den som står i min väg gör det ovisa” sa hon och Thor skrattade.
”Jag gillar henne, hon vet hur man talar som en krigare” sa Thor och Loki nickade men han hade blandade känslor, han ville helst att Cara skulle stanna så hon inte kom tillskada, men han var nyfiken på vad hon kunde.
”Vi reser om tio minuter” sa Thor och de andra lämnade rummet.
”Jag behöver byta kläder, Loki” sa Cara och han nickade och de följdes åt till hans kammare och han såg när hon framkallade ett flertal kläder på magisk väg. Loki undrade vad hon fick alla kläder ifrån? Han tittade sedan upp och märkte att hon hade fått på sig ett par byxor och en tunika, hon hade ett bälte runt midjan och ett koger med pilar på ryggen och en båge i handen. De andra kläderna försvann när hon knäppte med händerna.
”Det är ingen jakt du skall på” sa Loki varnande och Caras blick var mörk igen och innan Loki hann säga något hade hon dragit en pil, spänt bågen och skjutit. Hon hade träffat mitt mellan ögonen på hans träningsdocka och Loki log. ”Jag yttrade mig för tidigt” sa han enkelt och tog av sig hjälmen och de började gå mot stallarna och Loki såg på vakten.
”När vi lämnar Asgard är det din uppgifta att tala med Allfadern. Du berättar att Thor har fört oss till Jotunheim” sa Loki allvarligt och vakten nickade. Snart satt dem på hästarna och red över regnbågsbron. De satte av och såg på Heimdall.
”Jag sköter det här” sa Loki och gick mot honom.
”Ni är inte klädda rätt” sa Heimdall och Loki stirrade på honom.
”Ursäkta” sa Loki och han tappade vad han skulle säga.
”Ni är inte rätt klädda” sa Heimdall och Loki skulle åter säga något när Thor avbröt honom.
”Det räcker! Får vi passera” sa Thor och gick förbi Loki.
”Aldrig någonsin har en fiende tagit sig förbi mig, jag vill veta hur de gjorde” sa Heimdall och gick mot porten och Loki blev åter irriterad över att hans bror kört över honom. Det var som om hans bror inte gav någon tillit till honom.
”Vad hände? Blev din silvertunga till bly?” frågade Fandral och Loki gav honom en irriterad blick men lugnade sig när Cara tog hans hand. Hon hade alltid en lugnande blick på honom utan att han förstod hur.
”När ni är i Jotunheim är ni själva” sa Heimdall.
”Kan du inte bara lämna porten öppen?” frågade Thor och log.
”Bifrosten skulle förstöra hela Jotunheim” sa Heimdall och Loki kände den välbekanta känslan hur kroppen drogs in i ljuset och färdades med ljusets hastighet och snart stod de i det snötäckta landet. Vinden blåste och snön yrde runt dem och de andra drog kapporna tätare runt sig och Loki förstod dem inte, de var kallt men inte så kallt. Han såg på Cara men hon verkade inte heller lägga märke till kylan och han var förvånad över att hon kunde stänga av på det sättet.
”Välkommen till Jotunheim” sa Thor och de alla förstod nu allvaret, de skulle inte vara här, det var fiendens land.

GUD SÅ BRA SOM VANLIGT!!

naw tacka Izabel ^^ haha tog mig bara år att skriva den xD

Så himla bra! :'3