PRS Lupple och Emma07

Zacharias log och lade sin andra arm omkring hans midja, ville ha honom så nära som möjligt men fick väl ändå hålla sig någorlunda civiliserad med allt folk som var här. Det var ännu en sak som gladde honom - att de kommit bara för deras skull. För att glädjas över deras lycka, bara det var något som värmde hjärtat lite. Att de faktiskt hade så många som brydde sig. Han skrattade tyst till av hans ord - han hade väl frågat en hel del, det fick han erkänna.
"Hur kunde jag låta bli att fråga så mycket när jag träffade en sån intressant person?" svarade han mjukt, vred lite på huvudet för att kunna ge hans huvud en lätt kyss. Han log lite bredare av avslöjandet av att han velat det redan då - Zach hade faktistk trott det tagit lite mer tid för honom att inse det själv.
"Jag ville bara det med. En känsla som inte gett sig sedan dess." sade han med ett brett leende, det räckte med att vara i närheten av honom för att vilja trycka sina läppar emot hans. Han såg upp mot skärmen igen och hajade till av bilden han fick se - någon hade lyckats fånga de båda på båten, med otroligt bra tajming ändå när han stod på knä. Vilket visserligen hade känts som om han gjort i en evighet. Det var fantastiskt vackert, med havet i bakgrunden och Zach log brett.
"Jag kan inte bestämma mig för vilken som var den bästa dagen - den då jag träffade dig eller den då jag friade" viskade han mjukt, båda skulle finnas i hans hjärta för evigt.

Benjamin skrattade lågt till. "Intressant person? Jag var så nervös och konstig." Flinade han.
Han hade velat kyssa honom eftersom hans frågor hade träffat så rätt på nått sätt men hans vilja att kyssa honom hade fått en liten plats i jämförelse med alla andra tankar han hade fått.
Men han hade utan tvekan velat.
Benjamin vände blicken mot skärmen och såg bilden och var oerhört chockad över att någon hade lyckats fånga det där på bild.
Det var en oroligt vacker bild, och hans älskling.
Han vände blicken mot honom och smekte hans kind lätt.
" De kan få ha delad förstaplats." Viskade han leendes och hörde allas uppskattande ord kring den bilden.

Det tog en stund till innan det annonserades att middagen var klar och de alla blev tillsagda att gå in till matsalsbordet.
Benjamin drog med sig Zach bort och satte sig på en stol och drog ned Zach bredvid sig och resterande klev också in och satte sig.
Hans far satte sig mittemot honom och det syntes vad mycket saker han ville säga. Benjamin drack upp sin drink i ett svep och fyllde sedan på sitt glas med vin som stod framme.
Att bli påverkad kändes allt annat än smart men han hade faktiskt inte någon aning om hur han skulle klara av detta annars. Han hade Zach men hans fars blick fick honom att bli sådär liten igen.
" Äktenskap, giftermål. Jag hoppas att det inte finns något mörker i er framtid." Sa han med ett leende och vände blicken mot Zacharias.
Benjamin förstod ordens innebörd otroligt väl medan många andra fann dessa ord väldigt fina på nått sätt.

Än en gång skrattade Zach till, och bara det att dem kunde skratta och ha det roligt ihop trots allt och trots hans föräldrar var fantastiskt. Att de hade växt så pass att dem hade styrkan till det.
"En väldigt gullig, snygg, intressant och nervös person" inflikade han med ett flin, han älskade allting med Benjamin och ville att han skulle inse vilken pärla han faktiskt var.
Han hade gärna stannat kvar där mycket längre, där han kände sig lite tryggare och mer självsäker - något som genast krympte då de satte sig vid bordet och Benjamins far satte sig mittemot.
Nej. De måste vara starkare än så - att fega ur nu skulle innebära att de lät dem vinna. Bara det var motivation nog för att han skulle tvinga sig att morska upp sig igen, blandat med att han kramade Benjamins hand.
Hans ord fick genast paniken att än en gång växa, och han kramade Benjamins hand hårdare - men han vägrade ge honom det han ville. Det var för honom klart att det måste vara något slags hot, att han ville skrämma dem, vilket fick honom bestämd på att inte visa den rädsla han egentligen kände. Han måste åtminstone upprätthålla en orädd fasad. Han tvingade sig själv att stadigt möta hans blick, och när han väl gjorde det kändes det nästan lättare - det fick honom att känna ilska istället, fick honom mer självsäker.
"Nej, vi har haft mer än nog utav det redan" svarade han kort, utan att släppa hans blick.

Benjamin var så stolt över att Zach tänkte stå på sig. Han ville göra allt för att hjälpa honom. Att själva säga något otroligt bra men hans ord liksom försvann.
Men han vägrade att släppa taget om Zacharias hand och kramade den allt hårdare för att kunna föra någon slags styrka till honom.
Han behövde inte titta på sin far för att känna av hans reaktion på Zacharias ord.
Att Zacharias höll hans blick. Han kände det och han greppade efter sitt vinglas och tog några klunkar.
Resten av de som satt vid bordet verkade inte riktigt märka av detta utan talade glatt om allt mellan himmel och jord och Benjamin önskade att han och Zach skulle kunna vara en av dem istället.

Johannes höll kvar sin blick mot Zacharias, liksom nålade fast honom med blicken.
"Jasså det tycker du? " Svarade han sammanbitet och rätade upp sig lite.
"Då har du nog inte tänkt igenom vart ni kommer hamna efter detta." Sa Johannes lågt men kallt och Benjamin ställde lite väl häftigt sitt glas mot bordet så innehållet skvalpade över.
Att Johannes hade mage- om någon skulle bli förbjuden att komma till himmeln så var det i alla fall inte Zacharias så mycket var han säker på.
" Då lär vi bli grannar." Sa Benjamin ilsket och vände blicken mot sin far och han kunde se chocken i hans fars ansikte. Men det fick honom i alla fall tyst för stunden.
Maten serverades och Mary bjöd dem alla till att ta för sig.

Zacharias var fortfarande väldigt splittrad. En del av honom ville fly, ville ge sig och komma undan ifrån allt det här jobbiga, men han visste också sköt upp allt då. Precis som med alla minnen så måste han jobba sig igenom det, han kunde inte bara strunta i det. Och att känna Benjamins stöd gjorde mycket för att han ens skulle våga att lika bestämt hålla kvar Johannes blick.
Konstigt nog hjälpte hans ord med - att han ens hade mage till det fick honom förbannad, vilket var långt bättre än paniken. Det fick honom att våga konfrontera honom istället. Han tänkte just svara något då Benjamin hann före, och än en gång var han så otroligt stolt över sin älskade. Att han var så modig inför sin far. Han vände blicken till Benjamin, än en gång stolt och med ett litet stolt leende på läpparna samtidigt som han kramade hans hand lite hårdare igen. Han drog undan blicken gör att ta åt sig mat, tog dock snart till orda igen efter att en idé växt fram i huvudet.
"Du talar om vart vi ska hamna, vilket påminner mig om en sak. Jag är förvånad att ni var fria att ta er hit - trots allt lär ju gripandet inte dröja länge nu" sade han i helt normal samtalston, som om han lika gärna pratade om vädret. Dock lågt nog för att bara de närmaste här skulle höra - vilket i princip var Matthew, Johannes och Benjamin.

Benjamin hörde Zachs ord men förstod dem inte, gripande? Vilket gripande?
Han hade ingen som helst aning om vad han talade om, det kunde inte vara sant? Han försökte noga kontrollera sitt ansiktsuttryck.
Det var inte så att han inte trodde att hans föräldrar, hans far skulle komma undan ifall det blev ett gripande och han tyckte inte heller att han skulle komma undan men han ville inte heller ha honom gripen.
Benjamin tog åt sig lite mat själv och kände hur panikslagen han blev.
Han tittade mot Zach i ett försök att läsa hans ansiktsuttryck. Vad handlade detta om?
Var det nått slags skämt? Han vände blicken mot sin far som blev blekare och blekare för varje sekund som gick.
"Fria? Det är självklart att vi är fria." Sa han lågt men inte i samma självsäkra röst som tidigare.
"Jag vägrar att bli tilltalad på detta vis." Sa han sedan i en mer ilsken röst och blängde på Zacharias med avsmak.
Benjamin kände en nästan överväldigande känsla av att han borde få bort Zach härifrån. Hans pappas humör började stiga.
Men när han såg på Zach verkade han så säker att han inte ville förstöra vad han än tänkte på.

Zach skulle knappast lyckas få i sig någon mat nu, men de var ju trots allt på middag så han fick ju ändå försöka så gott han kunde. Han tvingade undan ett litet leende som var påväg utav Johannes reaktion - det kändes underligt att han lyckats påverka honom så, men bra. Det visade att han inte hade helt och hållet övertaget om dem. Han vände blicken till Benjamin för några sekunder, försökte lugna honom lite med blicken - Zach kände sig underligt säker. Visserligen hittade han bara på att det fanns bevis, men det visste ju inte Johannes och han fick bara hålla tummarna för att Benjamin spelade med och förstod. Han var visserligen lite orolig för att han skulle tappa humöret eller göra något - men om han faktiskt gjorde det, så hade de en mängd vittnen här som de flesta stod på killarnas sida. Annars vore dem ju inte här.
"Efter dem där samtalen skulle jag inte se det som så självklart" fortsatte han i samma samtalston som innan, tvingade sig att hålla sig lugn trots hans tonfall - han ville inte ge honom den reaktionen han ville ha.

Benjamin försökte läsa situationen ur blicken han fick av Zach men han hade noll koll.
Det fanns inga bevis? Eller? Då borde han veta det redan. Han förstod dock att Zacharias verkade oerhört säker på sin sak och kunde inte annat än att spela med. Att inte säga något oerhört olämpligt.
Han tog några klunkar till av vinet och såg sedan på sin far innan han såg på Zacharias.
" De som har hand och fallet har verkligen varit bra. " Log han och såg på Zach.
"Ställt frågor på ett bra sätt. Och du har svarat så modigt." Log han och flyttade upp hans hand mot sin mun och kysste den lätt.
Det var med en chock han vände blicken mot Johannes när bordet nästan flyttade sig av den väldiga fart han reste sig upp.
Hans hela spel verkade gå förlorat, hans mask verkade glida av.
Han såg på Zacharias med hat i blicken och det syntes att han tänkte säga något när resten av bordet vände sig mot dem och Johannes återfann sin fattning och harklade sig och bytte ut sitt hemska ansiktsuttryck mot ett leende på mindre än en sekund.
"Jag skulle vilja utbringa en skål för det lyckliga paret." Sa han och höjde sitt glas och de andra skålade lyckligt och Benjamin höjde även han sitt glas och samma stund som han ställde ned det på bordet så satte sig Johannes igen och lutade sig lite fram över bordet.
" Du borde inte hota mig unge man. Det är min son som sitter vid din sida och han är oerhört lättpåverkad med tanke på situationen vi nu befinner oss i. Jag vet hur jag ska få honom att tänka rätt." Sa Johannes i en låg ton och Benjamin kände oron och rädslan som kröp upp i hela hans kropp och förlamade honom.

Zach log genast mot Benjamin, både stolt och glad att han hjälpte till på det viset. Det betydde så mycket, att trots att de satt där med hans pappa så fick han stöd och hjälp. Hans kyss fick honom att le ännu bredare igen, stoltare än vad ord kunde säga. Han vände snabbt blicken till Johannes istället av hans halva utbrott, ändå lite skadeglad av hans ilska - och han fick säga att också han var mer och mer ilsk av hur han betedde sig. Han höll sig visserligen fortfarande lika säker utåt, men hans ton var också den mer arg nu än samlad. Han kramade först hårt Benjamins hand.
"Hot? Och den ska komma ifrån dig? Att du ens har mage att kalla honom son som du behandlat honom. Ingen riktig förälder behandlar sina barn så. Om du hade något hjärta i kroppen så borde du veta att man inte kan tänka fel om man är lycklig" nästan fräste han fram, för en stund var rädslan som bortblåst och han lät istället ilskan ta över samtidigt som han lade armen omkring Benjamins midja istället.

Benjamin kände Zachs hand mot sin och sedan hans arm om midjan men det kändes helt fel.
Han visste att han egentligen inte tyckte så men han kände sig oerhört obekväm.
De kanske borde sitta längre ifrån varandra?
Han ville lägga armarna om Zach men de verkade ha låst sig och han ville le som tack för det han sa men hans muskler i ansiktet verkade också ha slutat fungera.

Johannes humör, hans ilska började blossa upp igen vilket syntes på hela hans uppsyn. Och det syntes att han hade ett par väl valda ord att slänga ur sig när Benjamins mor la en hand på sin makes och tittade lite bedjande upp på honom och detta fick honom ur balans.
"Seså ät nu." Sa hon i en lugn och melodisk ton och som om nått magiskt hade inträffat så vände Johannes bort blicken från Zacharias och Benjamin och började ta för sig av maten.
Vilket gav Benjamin en chans att andas ut och han lutade huvudet lite mot Zachs axel och tog några djupa andetag, fångade upp hans hand och kramade den hårt.
"Älskar dig." Viskade han lågt och han lät sedan dessa ord sväva runt i hans huvud som nått slags mantra. För det var faktiskt sanningen. Han älskade Zacharias, sin Zias.