PRS Lupple och Emma07

Zacharias försökte tränga undan det med Johannes igen, istället låtsas som om han inte vore där. Vilket var mycket lättare sagt än gjort, men Benjamins gester räddade honom. Han lutade lätt huvudet emot hans, log lite smått.
"Jag älskar dig med" viskade han tillbaks, bara att höra honom säga det i närheten av hans föräldrar betydde så mycket. Att han ens hade det modet värmde Zachs hjärta, och gjorde honom fast besluten att inte låta hans föräldrar förstöra kvällen helt. Det här var en kväll då de borde fira. Han skulle definitivt prata med Mary senare - hon skulle nog få höra ett och annat - men det fick dem ta senare. Och hon kunde ju faktiskt inte veta relationen de hade till hans föräldrar - även om hon kunde ha frågat om att bjuda in dem.
"Hur går det för dig i skolan Benjamin?" frågade Zachs mamma honom nyfiket.

Benjamin vände blicken mot Zachs mamma och log glatt mot henne.
Det kändes skönt att någon föräldrar i alla fall var på deras sida.
Så frågan han hade fått var inte speciellt märkvärdig men det betydde så ofantligt mycket.
" Det går bra, tackar som frågar." Sa han med ett stort leende. Han ville inte säga att det gick otroligt bra, att han var en av de bästa i klassen det kändes för skrytsamt även om det var sant.
" Det är väldigt intressant och jag tror att det är helt rätt." Log han.
"Hur går det på jobbet?" Sa han leendes mot Zachs mamma för att hålla samtalet flytande, att hålla ett helt normalt samtal.
Desto mer såna här samtal desto lättare skulle det vara att gå rond 3 med Johannes senare.
Kvällen var långt ifrån över, om han kände Mary rätt så hade hon planerat oerhört mycket mer.
Så han behövde ladda upp, både han och Zacharias.

Zach log tacksamt emot sin mamma, glad över att få ett normalt samtal efter.. Samtalet med Johannes. Glad att få tänka på något annat igen. Han vände än en gång blicken till Benjamin, stolt och med ett lika stolt leende.
"Han är jätteduktig" sade han stolt och lite ivrigt, han var väldigt stolt över hur bra han lyckades och särskilt när han själv visste hur svår utbildningen kunde vara. Visserligen hade han själv trivts där, men ångrade sig inte längre - visst hade det varit kul att arbeta som advokat, men teckningen hade alltid varit hans stora dröm och han stortrivdes numera på sin skola. Modern log mjukt tillbaka emot de båda.
"Bra, lite stressigt och fullt upp men inte mig emot" sade hon leendes.

Benjamin såg på Zach och flinade lite.
"Åh hysch, det är du också. På det du gör." Log han och kramade Zachs hand mjukt.
Tog lite mat på gaffeln och tvingade sig att börja äta, han var glad över att han tagit en liten portion.
" Det kan jag tänka mig." Sa han och log stort. Han hade en önskan om att hans familj skulle kunna vara såpass normala och fråga om sådana saker men hans far satt tyst och åt och även hans mor.
Hans syster verkade prata med några andra och hans bror satt mest och iakttog det hela.

Zach log genast utav hans ord, som liksom alltid värmde hans hjärta några grader. Beröm från honom lyckades alltid göra det, för sådant ifrån honom betydde mer än från någon annan. Han följde sin älsklings exempel och försökte få i sig lite mat, det var inte lätt att trycka ner men han måste ändå försöka. Otroligt nog fick han ändå i sig hela portionen utan något mer problem, vilket han var otroligt glad för - matfriden var väl redan tillräckligt störd. Istället småpratade han lite med dem andra omkring sig, bland annat Matthew och hans mamma - båda var han väldigt tacksamma för hade placerat sig nära. De var väl de enda där som stod på deras sida och visste om allt som hänt, vad Johannes hade gjort. När själva middagen var avslutad vände han blicken till Benjamin, sin älskling.
"Se, än så länge går allt någorlunda bra." sade han tyst och med ett förhoppningsvis peppande leende mot honom.

Benjamin hade petat i sig maten och i en väldigt långsam takt men han hade fått i sig den under tystnad.
Han hade undvikit att starta upp några samtal med någon utan låtsas vara helt tagen av maten och intresserad av att stirra på sin älskling.
Denna strategi hade fungerat oerhört väl och han var väldigt lycklig över det.
När Zach talade med honom och gav honom vad han trodde var nått slags pepp som flinade Benjamin till och skakade på huvudet.
"Åh älskling, jag älskar att du är så positiv. Men tro mig- rond tre kommer." Viskade han modfällt och kramade om Zachs hand.
Maten dukades av och kaffe började ställas fram och efterrätt men inte nog med det. Mary hade ordnat med en liten lek.
En frågesport för att vara exakt om de lyckliga två. Han hade gett vad han än ägde för att just slippa detta.
Alla verkade ytterst upprymda över detta och Benjamin tittade på Zacharias med panik i ögonen.
Kunde de inte fejka nått anfall eller nått?

Zach önskade förstås att hans älskling skulle vara mer sig själv - men den här kvällen fick han nog vara glad bara den inte slutade i fullkomlig katastrof. Då fick små saker gå. Han kramade ordentligt Benjamins hand, förstod honom men kunde inte med att hålla med - dem behövde försöka vara positiva.
"Bäst av tre, inte sant? Vi har klarat två, vi klarar av en till." sade han envist, tänkte inte ge upp hoppet ännu. Inte när det gått såhär bra hittills ändå.
Han mötte snart Benjamins blick då frågesporten annonserades och tvingade sig att hålla sig lugn för hans skull. Tvingade sig att istället krama hans hand och lyfta den för att kyssa hans handrygg.
"Vi klarar det här med. Försök kämpa och tänka positivt." bad han lågt.

Benjamin lyckades skratta till av Zachs kommentar, den gav honom på nått sätt hopp och han log.
" Tredje gången gillt. "Viskade han och log över den enkla gesten som en kyss på handryggen som betydde så otroligt mycket mer än vad den såg ut att betyda.
"Tillsammans." Viskade Benjamin lågt och såg på honom, som med precis allting annat så hade de gjort det tillsammans även detta skulle de göra tillsammans och de skulle ta sig igenom det. De hade ju klarat sig igenom allt annat.

Hans skratt gjorde honom gladare, och fick honom mer säker på att han hade gjort rätt. Allt som fick hans älskling glad eller mer säker var positivt. Han log mjukt och nickade instämmande.
"Nu tar vi oss igenom det här också." sade han mjukt, hade hopp om att det ändå skulle lösa sig efter att det gått relativt bra tidigare ju. Han lyfte blicken då någon började läsa upp frågorna, faktiskt rätt nyfiken på vad de kunde ha hittat på för något - och ännu mer nyfiken på vad folk faktiskt hade koll på om dem två turturduvorna.

Benjamin höll ett stadigt grepp om Zach och riktade sin uppmärksamhet mot Mary som verkade göra sig redo att ställa frågorna.
" Som vi alla vet är dessa två rätt hemlighetsfulla. Men vi ska nog få reda på ett och annat idag. " Sa hon och fnissade glatt.
Det syntes hur nöjd hon var över festen än så länge.
De andra runt bordet, deras vänner stämde skrattande in i hennes påstående och Benjamin tog tillfället i akt och fyllde på lite mer vin åt sig.
Tog några klunkar och lyssnade sedan igen.
"Så första frågan, den är rätt simpel- när träffade dessa underbara killar varandra?" Log hon glatt och någon räckte upp handen och svarade korrekt.
Om alla frågor skulle vara i den stilen så kändes detta inte som en speciellt svår prövning och många frågor var i den stilen men desto längre fram hon kom bland sina frågor desto mer känsliga och personliga blev dem.
Mary tog några klunkar av vattnet hon hade i glaset och såg glatt på killarna.
"Är någon av dessa killar religiös? Jag menar ryktet går ju om att de ska gifta sig i en kyrka." Sa Mary och tittade runt om i bordet och vid denna fråga så verkade Johannes lyssna mer aktivt.
Deras vänner pratade med varandra, synade killarna men deras svar blev att ingen av dem var det och att de antagligen ville gifta sig kyrkligt för det var ett mer prestigefyllt bröllop.
Mary gav inte ett rätt svar men Benjamin kunde känna sin pappas frustration.
Att dem runt bordet inte visste, att Benjamin inte hade pratat om detta verkade göra honom väldigt upprörd och besviken men han sa inget och att de skulle gifta sig i en kyrka, det om nått måste störa honom.
Benjamin kramade hårt om Zachs hand och Mary gick vidare.
"Tror ni att det var kärlek vid första ögonkastet? Jag menar vi alla kan se hur kära dem är nu, men var det självklart från början- om någon har ett svar så säg det." Log Mary glatt och Benjamin önskade så mycket att de bara kunde spola bort allt detta. Att dessa frågor aldrig skulle komma. Han kastade en osäker blick på sin far som drog i sin mustasch som tydde på att han började tappa humöret.
Och denna fråga hade ingen riktigt något svar på men en diskussion kring deras kärlek uppkom som senare ledde in på just homosexuella mer generellt och de drogs självklart in som exempel.
Detta var inget som Benjamin var speciellt glad över framförallt när han nästan kunde höra sin fars ilska. Han gillade inte det ordet. Han gillade inte det ordet ihopkopplat med sin son.
Även hans syskon verkade bli lite upprörda över detta.
Det tog för lång tid innan Mary återgick till denna frågesport och hon tittade finurligt omkring sig.
Benjamin tog sitt vinglas och tog några stora klunkar och Mary började fnissa lite.
" Så okej, nu blir det lite spännande- så håll i hatten. Vem tror ni är mannen i förhållandet? Ni vet vad jag menar - i sängen. " Sa hon och alla deras vänner tyckte att denna fråga var oerhört spännande och de skrattade och började genast spekulera.
Och ta frågerundan i sina egna händer och börja ställa raka frågor till killarna- alla verkade finna detta oerhört intressant.
Benjamin kände att detta var oerhört pinsamt. Han ville sjunka genom jorden. Han visste eller snarare trodde att Zach var mer bekväm med såna här diskussioner och skulle möjligtvis finna dem roliga. Men Benjamin rodnade och försökte dölja sig, övervägde om han kunde försvinna ifrån denna plats. Under bordet kanske?

Han hade för en för lång stund tappat sitt fokus från sin far och han verkade räkna ut både det ena och det andra från situationen genom att bara iaktta och han hade helt tappat det. Han hade ställt sig upp och befann sig på väldigt kort stund bredvid Benjamin och greppade hårt tag om hans arm. Alla runt bordet verkade inte riktigt fatta någonting utan satt bara chockade och stirrade.
"Detta är illa. Detta är fel Benjamin. Och du vet det. " Nästan skrek hans far och Benjamin kunde knappt fatta vad som ens hade hänt han var i total chock över hans fars beteende framför så många vittnen. Örfilen han fick kände han knappt han hörde bara hur andra skrek och hans bror verkade försöka rycka loss dem från varandra.
Och hans far bara skrek ilskna saker om vartannat, hälften hörde han knappt.
Han ville inte släppa Zacharias hand, det kändes om nått viktigare än allt annat att hålla fast vid honom men hans far var komplett galen och ryckte bort honom från Zacharias och Benjamin befann sig stående och önskade att han hade möjlighet att försvinna.
Flera människor från bordet hade också rest sig upp så mycket förstod Benjamin men hans far brydde sig inte. Han var fast besluten om få med sig Benjamin därifrån.
Hans mor skrek och grät och hans far skrek ännu högre.
"Vi skulle ha dödat honom. " Och det hörde Benjamin klart och tydligt men han visste inte riktigt vad han skulle göra åt orden. Hur han ens skulle kunna ta sig loss från sin fars grepp som verkade bli mer och mer krångligt att ta sig ur.