Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel lyckades dämpa ett litet skratt - gamle gubbe? Visserligen var han bra mycket äldre än henne, men fysiskt var han inte mer än max nåt enstaka år äldre än henne. Och psykiskt kunde väl också diskuteras med tanke på hur han kunde hålla på.
"Det är jag glad för. Men gamle gubbe?", frågade han med rynkad panna, dock inte vidare allvarlig trots att de där två orden inte lät något vidare bra enligt honom själv. Att hon vände sig var enligt honom något väldigt positivt, att han fick en chans till att åtminstone få se ansiktet på henne, men han ryckte också lätt till då hennes fötter rörde vid hans.
"Hur kan du alltid ha så kalla fötter?", frågade han roat.

"Mm, det kanske är du som inte är.. tillräckligt uthållig," tillade hon och försökte se allvarlig ut, trots att det ryckte i hennes mungipor. Då han ryckte till såg hon något konfunderad ut innan hon insåg att han reagerat på hennes fötter. Som kanske råkade vara lite kalla.
"Visa lite sympati istället," suckade hon och slog löst till honom innan hon satte sig upp i sängen. Grace kände sig plötsligt energisk igen och hade ingen lust att sova. Det hade hon inte haft för en stund heller men speciellt inte nu. Hon gick fram till sin resväska för att trolla fram ett par strumpor som hon drog på sig, nöjde sig sedan med att bara stå och titta på Ederel en stund.

Ederel rynkade än en gång pannan, låtsades inte alls förstå vad hon kunde tänkas mena med det eller att han inte skulle vara uthållig.
"Jag förstår inte alls vad du menar. Har jag någon gång inte varit det?", ifrågasatte han låtsat bekymrat, för att följa henne med blicken och le lite roat.
"Sympati, säger du som precis kallade din stackars man för gammel gubbe?", frågade han retsamt, satte sig upp i sängen och såg på henne då hon smet iväg. Han log lätt och smet upp efter henne, för att gå fram och lägga armarna om henne.
"Jag trodde du var trött. Men du kanske hellre tar vid där vi blev avbrutna förut?", sade han med en något utmanande blick.

Grace ryckte hemlighetsfullt på axlarna. För sin ålder så var Ederel uthållig på alla sätt man kunde tänka sig. Men att vara ängel och odödlig hade förstås sina fördelar.
"Stackars man?" upprepade hon och himlade roat med ögonen, Ederel kände tillräckligt med sympati för sig själv så det räckte och blev över. Då han kom fram till henne lutade hon huvudet något bakåt för att kunna se upp på honom och söka ögonkontakt.
"Jag känner mig plötsligt lite piggare," förklarade hon och placerade sina händer över hans, "men man vet aldrig hur länge det håller i sig." Då ett av hennes alternativ verkade vara att de skulle fortsätta från där de blev avbrutna låtsades hon fundera efter, ungefär som om hon inte kunde komma ihåg vad någonting de skulle ha sysselsatt sig med.
"Det måste ha varit något ganska tråkigt, för jag kan inte komma på vad vi skulle ha att ta vid," sa hon som om det inte var någon stor grej.

Ederel flinade lätt, brydde sig inte om att försöka protestera emot den saken - trots allt var det bara på skämt. Sanningen att säga skulle han nog själv påstå att det inte var det minsta synd om honom som fick ha den mest fantastiska kvinnan till sin fru. Men det behövde han ju inte nödvändigtvis ta upp just precis nu.
"Så bra, vi får väl hålla tummarna för att det håller i sig åtminstone för en stund då", sade han med ett leende, inte helt utan en viss retsamhet i tonen. Bara att stå så nära henne igen fick honom att vilja kyssa henne, men han tvingade sig att vänta lite med det - förhoppningsvis skulle dem ha tid för sådant snart.
" Inte det? Men jag hade ju alltid kunnat hjälpa dig få minnet tillbaks", sade han med ett höjt ögonbryn, hade visserligen försökt låta lite allvarlig men kunde heller inte undvika att ha en viss utmanande ton.

"Det låter intressant," tänkte hon högt då han menade att han kunde hjälpa henne att friska upp minnet lite. Det fick han så gärna göra för hennes del, vem visste vad hon plötsligt skulle kunna komma ihåg igen bara hon fick lite hjälp på traven?
"Och hur tänkte du åstadkomma det då? Genom att stå där och blinka med ögonen?" Grace höjde på ögonbrynen för att härma honom - det verkade som om han behövde lite hjälp på traven först. Hon struntade dock i att vänta på att något skulle hända, ställde sig istället på tå och kysste honom mjukt och länge på läpparna.

Ederel flinade lätt, vilket nästan blivit ett skratt av hennes kommentar och sättet hon verkade hämna honom på - hon var ju bara för härlig. Var det någon annan hade han lätt blivit irriterad när någon härmade honom så, men på henne var det nästintill omöjligt att bli irriterad - åtminstone när han var på såhär gott humör.
"Jag förstår inte vad du menar", svarade han roat, för att sedan genast besvara hennes kyss med ett leende emot hennes läppar. Händerna lät han gå mer bak emot hennes rygg och runtom henne, ville ha henne i sin famn. Men han var heller inte riktigt nöjd där. Han lät kyssen bli något mer intensiv, flyttade än en gång händerna mer till hennes höfter. Han drog sig därefter undan lite, övervägde först möjligheten att låtsas som om det vore bevis nog men beslöt sig sedan för att det skulle vara alltför tråkigt då han kunde tänka sig en hel del roligt med henne. Han höll sig dock ändå rätt nära, fortfarande med händerna vid hennes höfter, för att med ett litet nästan utmanande leende istället sätta sig på huk framför henne. Lite kul fick man ju ha, och han kunde inte missa chansen att få retas lite med henne och samtidigt kanske också få ett litet övertag. Fortfarande med det lilla leendet på läpparna så gav han hennes ena innanlår en ingående kyss, vilket följdes med ännu en något högre upp.

Det förvånade henne inte det minsta att han skulle låtsas som om han inte förstod vad hon pratade om. Grace hoppades dock på att han inte skulle få för sig att retas alltför mycket nu, det hade varit tillräckligt av det tidigare på stranden och det kom ändå ur hennes mun fastän hon varit den som retats mest. Men hon hade ju under den tiden också hunnit bli rejält otålig, lusten och längtan efter honom hade växt sig stor. Så hon skulle med största sannolikhet inte reagera positivt om han fick för sig att det vore en bra idé att retas, det skulle kunna sluta med att hon slet av sig håret av ren förtvivlan. Början såg dock bra ut, annat kunde hon inte säga. Han sjönk ner på huk och gav de känsliga punkterna vid hennes innerlår välförtjänt uppmärksamhet med sin kyss. Det roliga tog inte slut där heller utan hans läppar hittade sig högre upp. Jösses. Grace svalde ljudligt och sög på sina läppar som var svullna efter den intensiva kyss de delat med varandra.

I vanliga fall skulle Ederel nog ha passat på att retas med henne som någon slags hämnd för den stunden tidigare på stranden. Men inte nu - stunden på stranden hade fått hans tålamod helt till bristningsgränsen, och när han nu åter började närma sig henne var tålamodet nästintill obefintligt. Han fortsatte kyssa henne uppåt längs innerlåret, noggrant och fullkomligt oblygt men det var också den retsamheten han tänkte nöja sig med för kvällen. Efter att ha kommit nästan hela vägen upp med sina kyssar reste han åter på sig för att låta händerna slinka in under hennes t-shirt och dra av den - på ett sätt ville han fortsätta med sina kyssar, ge varje millimeter av hennes kropp all den uppmärksamhet den borde få. Men sen var han också något otålig.

Då han plötsligt slutade upp med att placera kyssar längs med hennes innerlår, öppnade hon ögonen igen för att oförstående se på honom. Var det här någon sorts hämnd för tidigare? Grace hade god lust att tala om för honom att hon inte alls uppskattade hans bus, men kom på andra tankar ganska fort då hon kände hans händer mot sin mage och strax efter det åkte hennes tshirt av. Nu började det likna sig något. För att vara snäll hjälpte hon honom av med byxorna, båda paret han hade på sig dessutom. Matchade hans otålighet hennes så kanske han inte skulle retas så mycket trots allt.