PRS Lupple och Emma07

Kvällen hade ju slutat relativt väl till sist, så varför skulle den nu ändras till nåt som kändes som rena mardrömmen? Vägen in kändes som om den gick i slowmotion, som om han nästan hörde Benjamin genom en vägg medans hans hjärna försökte bearbeta vad som hände. Försökte ta in det, fast den inte ville tro att det verkligen stämde. Det var när dem väl var inne som det väl lugnade sig lite - eller ja. Hans sinnesstämning lugnades inte mycket, men kramen ifrån Benjamin fick honom åtminstone mer medveten på något vis. Väckte honom lite. Han lade armarna hårt om Benjamin, klamrade sig nästan fast vid honom och försökte ignorera händerna som darrade. Han trodde att han äntligen började slappna av lite, inse att han var trygg i Benjamins famn - men förstås var det inte över där.
Istället hörde han hur någon var utanför - "någon". Det krävdes ingen raketforskning för att förstå vem det var, och genast satte katastroftänket igång igen med full kraft.
Alla tankar och rädslan, paniken över att bli fast i den där källaren igen. Han skulle inte ljuga och försöka säga att han inte vore livrädd - paniken var på vippen att ta helt över vid det här laget och han klamrade sig hårdare fast vid sin älskling. Sin klippa, den trygga punkten i allt det här.
"Nej, nej... Han får inte ta sig in." utbrast han något skräckslaget, självfallet inte åt att han inte skulle ringa polisen utan i något slags desperat förnekande till vad som hände.

Benjamin hörde personen utanför och han avskydde att han behövde utsätta Zacharias för att det skulle gå såhär långt.
Men han kunde lunga honom senare, i timmar, i dagar om det nu behövdes.
Han kopplades ihop till larmet och förklarade situationen. Att ett pågående inbrott hände. Vid denna adress och personen han talade med var så lugn och professionell. De skulle skicka en bil, den skulle vara framme om två minuter.
Benjamin höll hårdare om Zach och pressade hans ansikte mot sin bröstkorg för att dämpa hans röst.
Backade längre in i lägenheten, med Zach tätt intill sin kropp och klev in i badrummet och låste dörren så tyst han bara kunde. Han sjönk sedan ned på golvet och drog med sig Zach ned till sitt knä. Och förklarade vart de var för personen som han talade med eftersom personen var väldigt angelägen om att veta precis allting.
Han vaggade Zach och smekte hans rygg som för att bevisa att han fortfarande var säker. Att han var hos Benjamin. Att de var tillsammans.
Polisbilen skulle vara där väldigt väldigt snart förklarade personen Benjamin talade med.
" Det är snart över min älskade." Viskade Benjamin i Zachs öra för att lugna honom.

Dörren smälldes upp och någon försökte smyga sig in i lägenheten men hördes väldigt tydligt och Benjamin kramade Zach hårdare men så hörde han tyngre steg och röster.
"Polis. Händerna på huvudet, ned på knä." Sa han en stadig och säker röst och man kunde höra hur en pistol osäkrades och hur någon föll tungt ned på knä.
Benjamin tackade personen i telefonen och avslutade samtalet och lät mobilen falla till marken och så la han båda sina armar om Zacharias.

Zacharias visste inte hur länge dem satt där, men det kändes som en evighet. Han försökte till en början lyssna på när Benjamin pratade i telefonen - men det lugnade honom då inte det minsta utan snarare tvärtom så han försökte istället bara koncentrera sig på Benjamin. Hans doft, värmen ifrån hans kropp, hans arm omkring Zach. Försökte tvinga undan rädslan och istället försöka tänka på tryggheten och glädjen som Benjamin innebar för honom.
Lättnaden då han hörde polisen var ofantlig - som om han äntligen vågade andas ut lite. Vågade slappna av lite - nej förresten, slappna av helt och hållet skulle nog bli svårt det närmsta.
Men han höll sig ändå kvar hos Benjamin, hade båda armarna omkring honom och borrade in ansiktet emot hans hals.
"Tack." viskade han lågt, var så otroligt tacksam till sin älskling på flera sätt. Dels för att han fått dit polisen och ordnat upp hela situationen - utan honom skulle Zach kanske inte ens lyckats ta sig undan ifrån gatan. Han hade känt sig som helt handlingsförlamad av rädslan och paniken, en känsla han hatade och som äntligen började ge sig igen. Men också för just det här moraliska stödet, att han alltid fanns där för honom.

Benjamin smekte Zacharias genom håret och ned över ryggen och nickade.
"Allt för dig." Viskade han och pussade honom lätt på huvudet när någon knackade på dörren.
"Polisen, ni kan komma ut nu." Sa mannen med den där oerhört säkra rösten.
" Får jag se som identifikation?" Sa Benjamin och försökte låta självsäker. Det tog en stund men så skickades en polisbricka in under dörren och Benjamin studerade den innan han tog sig upp fötterna och drog med sig Zacharias upp. Höll honom tätt intill sig och låste upp dörren och öppnade den.
Utanför befann sig två stycken poliser medan två andra verkade föra någon ned för trapporna.
Benjamin gav tillbaka brickan och log svagt.
"Jag och min fästman, måste få sätta oss ned. " Sa Benjamin och ledde Zach in till vardagsrummet och hjälpte ned honom i soffan och satte sig bredvid och poliserna kom efter och slog sig ned även dem.
"Vi har några frågor." Sa han som hade bett dem komma ut från toaletten och Benjamin svalde hårt. La en arm om Zach och nickade sakta.
"Självklart." Sa han. Det bästa vore nog att få det överstökat så fort som möjligt för att inte glömma några detaljer vid ett senare tillfälle och desto snabbare detta var avklarat desto snabbare skulle de kunna börja bearbeta det.

Zacharias önskade att de lämnade dem ifred istället, ville allt annat än att svara på frågor just nu - men han visste att dem inte hade mycket till val, utan fick bara försöka göra det bästa av situationen. Och han lyckades otroligt nog hämta kraft nog för att samla sig ordentligt nog för att ändå förhoppningsvis kunna prata ordentligt med dem - och han visste att det bara var Benjamins förtjänst. Han hade honom att tacka för så mycket, men det fick vänta tills efter att poliserna gått. Han antog att det faktum att mannen blivit fångad och att han ändå kände sig rätt trygg med både Benjamin där och i polisernas sällskap gjorde sitt - faktum var att han till och med kände igen en utav dem, han måste ha varit en av de som tog hand om kidnappningen tidigare. Väl vid soffan så lutade han sig lätt emot Benjamin och nickade lätt.
"Fråga på." sade han, blev nästan själv förvånad över hur stadig rösten ändå var - han måste ha lyckats samla sig mer än han själv tänkt. Eller gav åtminstone sken av det.

Benjamin la en arm omkring Zachs axlar och lät sin andra hand greppa tag i hans och kramade den för att visa att han var där med honom -genom allt.
Polisen gav dem ett svagt leende och tog upp ett anteckningsblock och en penna.
" Vi vet att denna adress är skyddad, att du som står på denna lägenhet har skyddad identitet. Vi vet också skälet. " Sa polisen lugnt och vände sin blick mot Zacharias.
"Denna man, detta inbrott är han känd för er?" Sa polisen och såg på Zacharias.
Benjamin kramade hans hand uppmuntrande och smekte honom över axeln i hopp om att kunna sända över lite styrka från sig till honom.

Zacharias önskade djupt att han hade kunnat vara någon annanstans just nu, slippa svara på alla frågor.
Men samtidigt visste han också att han behövde det. Han skulle behöva bearbeta allt - det var det största felet han gjort efter kidnappningen, bara stängt inne allting och försökt glömma det till en början. Det handlade inte om att glömma - man behövde bara lära sig att leva med det. Han kramade lätt Benjamins hand och gav honom en tacksam blick, för att sedan vända den till polisen igen och dra ett djupt andetag.
"Ja. Han är den som kidnappade mig." svarade han, ändå relativt lugnt för att vara i de här omständigheterna.
"Vi såg honom påväg hem, och han följde efter oss hit." förklarade han.

Polisen nickade sakta och antecknade, studerade dem båda en stund innan han ännu en gång tog till orda.
"Så ni såg honom bara? Ni konfronterade honom inte? Du om nått ser lite mörbultad ut."Sa polisen och tittade forskande mellan Zacharias och Benjamin.
Benjamin log svagt, harklade sig.
"Vi såg honom enbart. Zacharias såg honom först och blev självklart upprörd och rädd så mitt enda mål var att få hem honom till en trygg punkt. " Sa Benjamin sakligt och polisen nickade sakta och antecknade men verkade inte helt nöjd eftersom han fortfarande studerade Benjamins ansikte.
" Varför ringde ni larmcentralen?" Sa polisen och såg på dem båda.

Zacharias måste säga att han irriterade sig lite på - eller åtminstone fann det störande - att polisen inte verkade ta dem helt på allvar, eller ja kanske inte verkade tro på dem helt. Han kunde inte helt sätta fingret på precis vad, men något var det han inte riktigt kunde med - men det var bättre att hålla tyst än att bara få mer problem för tillfället. Det kändes så i vilket fall som helst, så det bästa vore väl bara att svara på frågorna.
"Eftersom han följde efter oss hit. Och försökte ta sig in." sade Zacharias, förstod inte helt varför han frågade - borde det inte vara självklart att de ringde polisen ifall någon förföljde dem och sedan försökte bryta sig in? Men det kanske var någon principfråga, vad visste Zach. För tillfället ville han inget hellre än att få vara själv med Benjamin, men han gissade att de skulle också bli själva snabbast ifall dem var så hjälpsamma som möjligt.

Benjamin la en hand på Zachs knä och kramade hans hand med sin andra. Han verkade väldigt upprörd och han förstod det. Han om någon hade rätt att vara upprörd.
"Är det några mer frågor? Jag skulle väldigt gärna vilja att Zacharias lyckades somna ikväll efter denna mycket upprörande händelse. Vi såg en av männen som var involverade i hans kidnappning, mannen försökte ta sig in och vi ringde larmcentralen. Ni kom vilket jag är oändligt tacksam för. " Sa Benjamin sakligt och i en lugn ton och polisen nickade sakta.
"Jag förstår. Jag har inga fler frågor för stunden. Jag ringer ifall något mer uppkommer. Vi har era kontaktuppgifter." Sa polisen och reste sig upp och Benjamin gjorde samma sak och skakade hand med mannen och följde honom med blicken när han och kollegan lämnade lägenheten.
Kollegan hade stått och tagit lite bilder på låset och liknande och hälsade adjö hon också innan de båda lämnade lägenheten. Benjamin gick dit, låste dörren efter dem och satte även i säkerhetskedjan och extralåset innan han gick tillbaka till sin älskling och omfamnade honom.
"Det är över."Viskade han och smekte hans rygg sakta.