Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel var något lättad av att också hon verkade lika ivrig som han - han hade ändå haft en viss oro över att hon skulle försöka fördröja allt och retas såsom hon gjort tidigare, men den rädslan verkade vara obefogad. Han klev ur de kläder han haft på kroppen då hon drog av honom dem, för att lägga händerna emot hennes höfter och varsamt föra med sig henne emot sängen, lät även fingrarna slinka in under hennes troslinning för att dra ner dem med. Han kunde heller inte låta bli att placera en kyss emot hennes hals samtidigt, hon var ju bara alldeles för lockande för att låta bli.

Ederel visade sig vara på lika hjälpsamt humör som hon var, eftersom han hjälpte henne med att bli av med trosorna. Eller så kände han sig också för att vara snäll. Grace strök händerna över hans bröstkorg, lutade lätt huvudet åt sidan för att halsen skulle blottas ordentligt för honom och speciellt för hans härliga läppar. Hon var redan på god väg upp till sjunde himlen, vilket hennes kropp skvallrade om eftersom hennes ben darrade lätt. Det skulle nog inte dröja många minuter förrän hon kände sig tillräckligt knäsvag för att benen skulle ge vika.

Saker och ting verkade flyta på mycket bättre nu än vad de gjort tidigare idag, vilket Ederel självfallet var ganska så nöjd med. Han fortsatte med sina små kyssar mot hennes hals, hade snart också fått med sig henne helt till sängen för att där dra med sig henne ner under sig. Strax därefter sökte han upp hennes läppar för att ge dem en passionerad kyss, där han åtminstone hoppades på att alla de känslorna som just nu rusade igenom kroppen skulle skina igenom. Hon väckte alltid en massa känslor inom honom, men ibland mer än annars - som nu till exempel, då hans inre var som ett virrvarr av kärlek, lust och längtan till henne.

Det dröjde inte länge förrän Grace låg på rygg på sängen med Ederel över sig. Han hade slutat upp med att kyssa henne över halsen, men det faktum att hon istället fick känna hans underbara läppat mot sina gottgjorde saken. Benen lindade hon kring hans höfter igen, nästan som en uppmaning om att hon ville känna mer av honom. Med honom var det verkligen alltid som om hennes kropp stod i eld och lågor. Och det var den härligaste känslan hon visste, för det gjorde inte ont. Det kunde dock vara som tortyr om hon inte genast fick mer. Att känna så starkt hon gjorde för Ederel var till största del en välsignelse. Han var hennes själsfrände, pusselbiten hon alltid saknat inom sig fram till att hon träffat honom.

Ederel njöt bara av deras kyss, men längtade ändå efter mer utav henne. Och han hade åtminstone inte längre de minsta planerna på att sova än på ett tag. Han fortsatte kyssa henne lika intensivt, men lät också händerna vandra längs hennes sida och åter emot innanlåren, eller åtminstone den del av dem som han nu kom åt. Inte heller han skulle klara av särskilt länge tills förräns också hans tålamod skulle tryta för mycket och längtan efter henne skulle bli för stor, men än så länge höll han lite stånd emot den åtminstone.

Grace gav ifrån sig ett lågt, raspigt läte mot hans läppar. Hans händer hade hittat tillbaka till hennes lår, och i samband med det växte också värken mellan benen sig mer tilltagande. Kyssen var så intensiv att den nästan gjorde henne vimmelkantig: men hon klagade då inte. Det här var något av det bästa hon visste för ord skulle aldrig räcka till för att beskriva hennes känslor för honom. Det var mer på ett intimt vis de kunde komma fram. Hon särade lite på läpparna för att tala om för honom att det räckte med spel nu, att hon ville ha honom nu, men istället gav hon bara ifrån sig samma hesa läte som tidigare.

Ederel klarade inte av särskilt länge så långt ifrån henne, även om han egentligen var väldigt nära. Ändå dröjde det inte länge förräns han lät de två bli ett. Efter den stund de tidigare delat hade han helt enkelt inte särskilt mycket tålamod kvar i kroppen - men han såg ingen anledning att hålla inne med det. Han älskade henne otroligt mycket och ville ha henne, och läste han av henne rätt var även de känslorna besvarade ifrån hennes del.

Grace var tacksam för Ederel av många olika anledningar. Än idag hade hon ingen anledning om vad hon hade gjort för att förtjäna honom. Han var hennes ängel. De hade gått igenom mycket tillsammans, mer än vad någon borde behöva uthärda. Att de alltid hade hittat tillbaka till varandra, oavsett vad som hade hänt, var bara ett bevis på hur stor deras kärlek för varandra faktiskt var. Han var det bästa som hade hänt henne. Utan honom var hon inte hel. Utan honom var hon som en fågel som saknade vingar. Utan honom slog hennes hjärta inte som det skulle. Hennes smala armar letade sig om honom i en kram. Handflatorna vilade mot hans rygg och ansiktet hade hon borrat in mot hans hals.

Ederel lade armarna omkring hennes midja, han älskade henne så otroligt mycket och hoppades åtminstone att den här stunden skulle återspegla minst en del av det. Även om han litade på att hon var medveten om det, han hade åtminstone den sista tiden varit noga med att försöka berätta det för henne så ofta han fick chansen. För honom var hon helt enkelt allt. Utan henne hade han inget, inte ens någonstans han hörde hemma - hon var allt han brydde sig om här på jorden, och han hörde inte längre helt och hållet hemma i himlen trots de tre år han ägnat där. Hans plats var här med henne.

Grace förde upp sin hand för att låta den vila mot hans kind, såg in i hans vackra ögon som hon skulle kunna drunkna i. De var fängslande vackra på ett sådant sätt som gav en gåshud. Nu var det visserligen den effekten han vanligtvis också brukade ha på henne, men hon tvivlade starkt på att det skulle finnas en enda människa som kunde se in i hans ögon och känna sig helt oberörd. Hur känslokall behövde man vara då? Kärleken hon kände för honom pulserade inom henne. Det fanns ingenting hon inte skulle göra för honom. Aldrig någonsin hade hon trott att man kunde älska någon så djupt som hon älskade honom. Inte heller hade hon, förrän hon träffat honom vill säga, någonsin vågat tro att hon skulle få uppleva en sådan villkorslös kärlek. Han var hennes bästa vän och själsfrände.