PRS Lupple och Emma07

Zach var så lättad och tacksam för Benjamin. Vad skulle han ens ha tagit sig till i den här situationen utan honom? Han lyckades le litet emot både honom och polisen, stannade dock kvar på sin plats i soffan för att istället låta Benjamin ta adjö till poliserna och allting. Han kunde behöva en liten andpaus, även om han var säker på att kunna få andas ut när de väl gått - det kändes bara som om den stunden inte kunde komma snabbt nog. Det var olikt honom att vara så... Avskärmad och tyst även när de talade med poliser om något sådant, men det var situationen som krävde det. Han hade nästan varit helt panikslagen innan de dök upp, vilket väl inte heller var särskilt konstigt efter omständigheterna. Han hade varit fullkomligt livrädd för att hamna i den där källaren igen, vilket i princip var allt som funnits i hans huvud under den stunden - och nu i efterhand kunde de nästan kännas lite löjligt, nästan att han skämdes, men det var väl också befogat på sitt vis. Efter vad han varit med om, efter vad mannen gjort mot honom och vad han varit med om i källaren var det väl inte konstigt att han aldrig i livet ville hamna där igen. När väl Benjamin kom tillbaka lade han genast armarna om hans midja och huvudet emot hans axel, med ansiktet in emot hans hals och nacke.
"Tack," viskade han, kände att han äntligen, äntligen kunde slappna av igen i hans famn. För första gången sedan de kommit till middagen, vilket var en fantastisk känsla. Sen skulle det kanske ta längre tid innan rädslan lade sig helt och hållet, men det var något han redan kände att han kunde börja trycka undan igen.

Benjamin höll honom nära, så nära han kunde och höll honom hårt- stadigt. För att verkligen visa att de båda var i detta tillsammans.
Han slöt ögonen och hatade hela situationen. Middagen hade varit en mardröm och så hade kvällen blivit rena skärselden.
Kidnapparen hade hittat dem, hade tagit sig in.
Tankarna om det var hans pappa som låg bakom detta började väldigt snart snurra men han trängde undan dem.
Han ville inte tänka på den mannen nu. Aldrig igen.
"Du behöver inte tacka älskling." Viskade Benjamin ärligt, allvarligt och pussade honom på huvudet.

Zacharias klamrade sig hårt fast vid honom, ville aldrig släppa igen. Han var hans ängel, hans allt, hans älskling. Hans räddning och klippa. Trygga punkt. Han betydde så otroligt mycket för honom, och han önskade så att han kunde få honom att förstå den stora kärlek han hyste till honom.
Han var så tacksam för att han var där. För att han hade honom att hålla om och få tröst hos, att han fanns där i vått och torrt. Han visste inte hur länge han satt så, men efter ett tag drog han sig undan lite för att istället se på hans ansikte och försiktigt lägga en hand hand mot hans kind.
"Jag älskar dig så otroligt mycket, vet du det?" viskade han.

Benjamin höll om honom, och det var som så många gånger förut- tid och rum spelade ingen riktigt roll.
När han drog sig bort så lossade han lätt på greppet och studerade honom, mötte hans blick och log.
" Jag vet älskling. Du berättar det ofta." Viskade Benjamin och kysste honom mjukt och log.
"Du vet att jag älskar dig också- eller hur?" Sa han och såg på honom.
Han borde veta det men samtidigt kändes det som om han inte sa det tillräckligt ofta trots att han sa det minst en gång per dag.

Zacharias kände sig genast på bättre humör - för att inte tala om tryggare - av både kyssen, som han omedelbart besvarade, och hans ord. Han tröttnade aldrig på att höra de orden ifrån honom, att få känna sig älskad.
"Jag vet, och jag älskar dig bara mer för det," sade han och lyckades le ett litet uppriktigt leende, vilket var ett stort framsteg ifrån för en liten stund sedan.
Men just det var också ett tecken på hur långt han kommit ifrån när han blivit kidnappad. För en tid sedan skulle han ha varit tillbaka på ruta ett efter det här, men med Benjamins stöd så hämtade han sig istället rekordsnabbt. Han lutade sig närmare honom för att kyssa honom mjukt igen.
"Vi borde sova," viskade han sen, det började bli sent och att sova lät lockande för tillfället.

Benjamin nickade leendes och besvarade hans kyss.
"Vi borde sova." Sa han och nickade instämmande innan han reste sig upp. Drog upp Zacharias på fötterna och ledde honom mot badrummet. Han stannade där för att borsta tänderna men höll fortfarande i Zach. Han var inte riktigt redo att släppa taget om honom ännu.
Eller någonsin.
Han borstade klart och ställde undan tandborsten och studerade sig i spegeln en stund. Det var ett par rejäla smällar han hade fått.
Han hämtade sig snabbt från hur han såg ut och vände blicken mot sin älskling istället. " Älskar dig." Viskade han och kramade hans hand och gick ut från badrummet men stannade kvar utanför så han fortfarande kunde hålla i Zach.

Zacharias nickade lite och reste sig upp med honom, följde efter in på toan för att också han borsta tänderna när det fanns plats till honom också. Han älskade hur Benjamin alltid stannade kvar nära honom - till och med när han gått ut ifrån badrummet. Det var både gulligt, härligt och smälte Zachs hjärta ännu mer. Samtidigt började han också få lite dåligt samvete - efter att de stött på kidnapparen hade han för en stund inte tänkt det minsta på Benjamins känslor utan paniken och rädslan hade tagit över. Vilket han nu skämdes för, också Benjamin måste ha haft en otroligt jobbig kväll med sina föräldrar. Han smet snart ut till honom, kramade hans hand och log.
"Älskar dig med." viskade han tillbaka, kysste honom mjukt för att dra med honom in mot sovrummet istället och börja byta om, nästan motvilligt då det innebar att han var tvungen att släppa Benjamins hand lite. Det dröjde dock inte länge förräns de kommit i säng, och förvånansvärt nog somnade Zach nästan med en gång.

Den närmsta tiden var fantastisk, ifall man frågade Zach. De hade börjat planera mer och mer för bröllopet, och han älskade varje stund av det - han såg enormt mycket fram emot att få gifta sig med sin stora älskling, och det var nästan overkligt att han skulle göra det om så kort tid. De var påväg till lokalen de bestämt sig för att hyra för att kolla lite och försöka planera lite hur de skulle möblera och fixa iordning, vilket han sett fram emot ett tag - det var det som påminde honom om att det här faktiskt hände och inte bara var en dröm. Han höll Benjamins hand och log emot honom då de gick in sida vid sida.
"Är det inte otroligt att bröllopet är så snart?" frågade han, det kändes overkligt, nervöst och otroligt bra.

Benjamin var upprymd och lycklig över det kommande bröllopet men det var också en stress.
Han ville att allt skulle vara perfekt och det var svårare än man trodde- speciellt när man hade Mary som var ännu mer exalterad än han själv och älsklingen för som hon sa det själv hon älskar bröllop.
Benjamin kramade hårdare om Zacharias hand och studerade lokalen som de hade hyrt för att sedan vända blicken mot Zach och han log brett.
" Det är otroligt, alltså inte troligt. Älskling det är jättesnart." Sa han och svalde nervöst.
Han hade varit nervös den senaste tiden, och det verkade bara bli värre och värre.
Han visste att det var rätt och att det skulle bli den bästa dagen i hans liv men han var ändå oerhört nervös.
Han öppnade dörrarna till lokalen och klev in. Den var rymlig men inte för stor.
Den skulle bli väldigt fin efter att man pyntat den och liknande.
" Jag älskar dig." Viskade han lågt och gick längre in i lokalen och försökte föreställa sig hur han ville att det skulle se ut men han såg bara Zacharias för tillfället.

Zacharias såg på honom och log stort, nickade instämmande - det var helt sjukt att bröllopet var så snart.
"Ja, det känns helt sjukt att det redan är dags." sade han, han såg verkligen fram emot det men samtidigt blev man bara mer och mer nervös ju närmare de kom. Nervös för ifall allt skulle gå som planerat, ifall det skulle bli bra nog, ja allt möjligt egentligen. Allt och ingenting kändes det som om han var nervös inför.
"Jag älskar dig med" viskade han tillbaka, såg sig omkring lite och gick med honom längre in med ett brett leende.
"Det kommer bli så fint." sade han glatt, kunde se framför sig salen fylld med folk, med pynt och allting. Han snurrade runt lite för att vända sig till Benjamin igen.
"Vad tror du om att ha borden typ där?" frågade han och nickade emot ena änden.

Benjamin log svagt och studerade den änden han talade om angående borden och ryckte på axlarna.
"Kanske, eller så har vi det i typ en halvcirkel runt mitten så alla kan se varandra och så är mitten typ en plats för mingel. Eller ett långbord i mitten för middagen och sedan efter den är klar så kanske vi kan flytta undan borden till små grupper runt om lokalen så kan man både gå och sitta. " Sa han fundersamt och kände nervositeten växa- det fanns så många alternativ och han kunde inte se en klar bild framför sig.
Han bet sig i läppen och lutade sig mot Zacharias.
" Det känns som om det är tusen saker kvar." Mumlade han och drog upp Zachs hand mot sin mun och pussade lätt på den och lekte lite med hans fingrar för att minska stressen och nervositen som han kände.