Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel mötte upp hennes blick och glömde allt annat för en stund. Han hade aldrig vågat tro att han skulle kunna bli såhär lycklig, inte ens innan han föll och desto mindre efteråt. Efter att han fallit hade han inte ens trott att han skulle kunna älska någon igen - det borde ha varit omöjligt. Han kunde fortfarande inte förstå hur det gått till, mer än att hon var väldigt speciell och att han hade en otrolig tur som ens träffat henne och till och med fått gifta sig med henne. Han borde inte ha kunnat känna några känslor över huvud taget, men hon hade ändå lyckats väcka något inom honom som varit otroligt starkt. Men det var egentligen först när han åter blivit ängel och blivit mer kapabel till känslor som han helt och hållet förstått hur mycket, hur otroligt starka hans känslor egentligen var. Han böjde ner huvudet för att också låta deras läppar mötas i ännu en kyss, glömde för en stund helt och hållet bort allt annat än de två och den stund de delade med varandra.

Grace älskade honom av hela sitt hjärta. Han var hela hennes värld, och hon skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Hon var oerhört tacksam för honom och allt som han hade lärt henne. Han inspirerade henne på sätt han nog inte ens kunde tänka sig. Hon visste inte vem hon skulle tacka för att hon hade honom i sitt liv. Hon log lite mot honom men den riktiga glädjen glittrade i hennes ögon. Ögonen speglade ju hur man kände på insidan, och han väckte fram för allt de allra starkaste och intensivare känslorna till liv. Så länge hon levde så skulle hon dagligen tala om för honom hur viktig han var för henne, hur mycket han betydde för henne och hur stark hennes kärlek för honom var. Det var en ära för henne att få spendera sitt liv, hur länge det än skulle vara, tillsammans med honom.

Ederel önskade att han någon gång kunde få henne att förstå hur otroligt mycket hon betydde för honom. Allt hon var för honom, vilket i princip var hela hans liv - och han beundrade henne något otroligt för hur stark hon varit när hon trodde han var död. Hade rollerna varit ombytta hade han fullkomligt brutit ihop, han skulle aldrig ha klarat av att ta sig igenom att förlora henne. Och på sitt konstiga vis var det då också en lättnad att hon var nefil, just av den enkla anledningen att han inte längre behövde oroa sig för att hon skulle dö ifrån honom. När de senare var klara låg han kvar helt tätt intill henne, ville inte vara en millimeter längre ifrån henne än absolut nödvändigt, och visserligen hade tröttheten börjat smyga sig på efter att ha flygit och allt under samma dag men han hade inte den minsta lust att sova ännu.

Grace låg tyst tätt intill honom. Tystnaden som vilade över dem var bekväm och hon kände inget behov av att bryta den. Hon vilade ögonen ett slag, hade däremot inte räknat med att hon så snabbt skulle somna. Egentligen var sömnen välkommen med tanke på att det var en händelserik dag som låg bakom henne. Bakom dem båda. Det hade varit en lång flygresa och sedan hade det ju hänt en hel del.. spännande under kvällens gång. Med ett fridfullt ansiktsuttryck snusade hon lugnt och sött, vilade pannan lätt mot hans arm. Att både få vakna upp och somna tätt intill Ederel var något utav det bästa hon visste. Dagen både började och slutade på ett bra sätt.

Ederel hade ännu inte lyckats somna, utan lät istället blicken vila på henne med ett litet leende på läpparna. Hon var så otroligt söt, vacker och fridfull på något vis där hon låg, och bara anblicken av henne där var nog för att värma hela hans insida. Att det ens gick att vara såhär lycklig, och så otroligt lyckligt lottad att ha hittat henne och ha sina känslor besvarade dessutom. När han väl senare somnade var det fortfarande med ett mjukt leende på läpparna - hur kunde man inte vara glad när man fick somna så tätt intill henne, när man fick vara så otroligt lycklig trots att han inte hade en aning om vad han gjort för att förtjäna det.

Följande morgon då hon vaknade gassade solen in i rummet. Hon kisade mot fönstret och det starka ljuset så ögonen inte hunnit vänja sig än, sneglade sedan mot hennes vackra man som låg bredvid henne. Det var en tanke det skulle ta tid att vänja sig vid. Ederel var hennes man, och hon var hans fru. Hjärtat slog ett extra slag av ren lycka. Hon gosade sig närmare honom och lät sin arm slingra sig kring hans midja innan hon blundade igen. Somna om skulle hon knappast göra men de hade inte bråttom någonstans. De kunde gott vila sig en stund till innan de ens tänkte tanken på frukost. Man kunde ju tänka sig frukost på två olika sätt också.

Ederel vaknade något senare än henne, och han vaknade med ett leende på läpparna. En liten stund först låg han bara och såg på henne, lade armarna bättre omkring henne och bara njöt. Njöt av hennes närhet, värmen ifrån hennes kropp och hennes härliga doft. Han visste inte riktigt hur länge han bara låg där - det kunde ha varit en timme eller en kvart, det var som om tiden stod stilla då han var tillsammans med henne. Eller ja, han tappade tidsuppfattningen åtminstone.
"Godmorgon", viskade han till sist mjukt.

Hej

Grace stängde dörren efter sig och tog av sig sina skor i hallen, hörde ett gläfsande ljud från vardagsrummet vilket fick henne att rynka på pannan. Hon visste att Ederel var hemma men hade ingen aning vad han höll på med egentligen. Ljudet hade förhoppningsvis inte kommit från honom: att han om dagarna gick runt och lekte hund skulle starkt tyda på att hon behövde hitta på sysselsättning åt honom. Snart hörde hon ett rispande ljud mot golvet innan en liten filur kom ut till hallen. Häpet stirrade hon på den lilla hundvalpen innan hon gav ifrån sig ett förtjust ljud, sjönk ner på knä för att fånga upp den lilla sötnosen i famnen.
"Ederel! Vad har du nu hittat på?" ropade hon, tog inte blicken från den lilla valpen som hon på bara några sekunder förälskat sig i.

Ederel hade varit i vardagsrummet och lekt med den bedårande lilla sötnosen till valp när han hört henne i dörren. Vilket förstås valpen också gjort och rusat dit. Han smet snart ut i hallen han också, med ett stort leende på läpparna.
"Är hon inte urgullig?", frågade han med ett stort leende, han hade blivit helt såld på henne med en enda gång han sett henne i princip. Han hade haft planer på att överraska Grace med något sånt här ett tag, och först tänkt göra det som bröllopspresent men kommit fram till att det vore bättre att vänta - det skulle ha inneburit att åka iväg direkt ifrån valpen ju tack vare smekmånaden.