Voldemorts dotter och den flammande bägaren [sv]

Oki

Du behöver inte känna dig stressad att skriva, skriv när du har tid och ork.

naw tack söta du ♥ men just nu har ajg tid och då kan jag lika väl försöka få ihop kapitlet xD och ja just nu går det ganska bra ^^ sen om det blir något toppen kapitel kan jag inte lova xD

Ingen orsak. ♥ Och alla dina kapitel är toppen! xD

vad söt du är ♥ det betyder så mkt att du tycker det ♥

Slår vad om att alla dina läsare tycker så.

^Jag gör det i alla fall♥

Här kommer äntligen den efterlängtade fortsättningen, men som sagt kanske ni inte skall ha för höga förhoppningar om den ^^

”Jag sitter här och lyssnar på regnet och det kommer inte hända något förens ni trycker på knappen”

Jag såg oroligt på Moody och Draco kramade min hand, inte för att jag såg på honom men jag var tacksam för att jag inte var ensam utan hade en av mina vänner med mig.
”Jag gillar inte att mina elever kommer i mellan när jag lär någon en läxa” sa Moody lågt och jag sa inget, jag visste inte vad som var det korrekta svaret, men det berodde på att jag inte viste vart jag hade honom. Det var något med honom, förutom att han var auror som oroade mig.
”Och jag gillar inte när lärarna ser till att eleverna hamnar här” sa Pomfrey surt när hon kom ut med nån salva för att ordna Dracos sår.
”Han skulle anfalla en annan elev i ryggen” muttrade Moody.
”Harry hade gjort lika dant” sa jag tillslut och Moody såg genast på mig och jag bestämde mig för att inte vika bort blicken
”Vad tycker din far om valet av dina vänner?” frågade han och jag fick tvinga mig själv att inte vika bort blicken.
”Han är fortfarande död, så vad skall han säga?” sa jag bestämt, det är lika bra att jag låtsas som om jag inte vet att min far är i livet.
”Är du säker på det?” frågade Moody igen och jag började undra hur mycket han visste?
”Ja jag är säker på det! annars hade jag inte varit föräldralös!” fräste jag och såg på Draco som verkade vara klar och han ställde sig upp och vi lämnade sjukhusflygeln, jag visste att jag inte skulle komma undan Moody eftersom det var hans lektion vi skulle till men jag slapp i alla fall prata med honom. När vi kom fram stod redan de andra eleverna och köade och jag fnyste.
”Skall det inte bli kul?” frågade Ron och såg på mig och gav sedan Draco en hatisk blick.
”Jag vet inte” sa jag bara och satte mig längst bak när dörren öppnades, Draco gjorde mig sällskap och jag hörde när Moody kom lunkande ute i korridoren, hans träben hördes lång väg. Tystnaden var total och hela klassen var på helspänn när han kom in men jag la bara huvudet på bänken och hoppades lektionen skulle vara över snart. jag gillade inte att vara i närheten av Moody, det var något som jag inte fick ihop när det gällde honom och jag gillade inte sättet han pratade om min far.
”Ni kan lägga undan böckerna, ni behöver dem inte” sa Moody när han kom in och klassen blev genast förväntansfulla men jag såg inte på honom nu heller, han började ropa upp klassen och jag svarade knappt när han kom till mitt namn
”Lupin skickade mig ett brev om vad ni har gått igenom och ni ligger bra till på alla ämnen förutom förbannelser” sa Moody och jag såg genast upp, han tänker väl inte? Moody såg på mig och jag förstod vad han tänkte ”Så jag har ett år på mig att lära er om vad trollkarlar kan göra mot varandra och hur ni skall handskas med mörkrets…”
”Vadå? Skall du inte stanna?” sa Ron innan han hann tänka sig för och Moody såg på honom med båda sina ögon och Ron verkade nervös men sedan log Moody och jag var förvånad över att han kunde det.
”Du måste vara Arthur Weasleys son, eller hur?” sa han och Ron nickade lite ”din far räddade mig ut en svår knipa häromdagen…Ja jag stannar bara ett år, en tjänst jag gör Dumbledore sen tänker jag återvända till mitt näste.” skrattade han och jag såg konstigt på honom ”nej men nu är det lika bra att vi börjar. Förbannelser. Det finns många olika sorters och olika styrkor på dem. Enligt ministeriet skall jag visa er motförbannelser och inget annat, men både jag och Dumbledore tycker att ni skall vara bättre förbereda. Hur skall ni kunna försvara er mot något ni inte känner till, de tär knappast att eran motståndare tänker fråga om ni är beredda. Och därför vill jag att du lägger undan den där miss Brown” sa Moody och tydligen hade Lavender inte varit uppmärksam nog. ”Så är det någon av er som vet vilka som är mest straffbara förbannelserna?” Flera händer räcktes upp och jag blev förvånad när Ron räckte upp handen och Moody lät honom svara.
”Pappa berättade om en som kallas Imperiusförbannelsen eller något sådant” sa Ron
”Ja den förstår jag att din far känner till, den gav ministeriet en massa problem, en gång i tiden” sa Moody och tog upp en burk med spindlar och jag såg hur han drog staven och uttalade förbannelsen och spindeln började genast göra en massa cirkus trick och klassen skrattade men inte Moody
”Vill ni att jag skall göra så mot er?” sa han och klassen tystnade och jag himlade med ögonen, han var lite väl dramatisk. ”Jag kan få den att göra vad som helst, jag kan få den att dränka sig eller att kasta sig ner i strupen på någon av er.” sa han och såg på eleverna ”För några år sedan så var det en drös med magiker som påstod att de varit besatta av Imperiusförbannelsen, det svåra var att avgöra vilka som talade sanning!” sa han och log sedan ”det går så klart att motstå Imperiusförbannelsen, men det är svårt och det kräver ständig vaksamhet, CARA!” sa Moody och viftade med staven mot mig och jag drog staven utan att blinka och parerade den och han log och klassen såg förskräckt på honom, medan min oro stärktes, det var något med honom som inte stämde. ”är det någon som kan nån av de andra förbannelserna?” frågade Moody och Draco såg oroligt på mig men jag bara log svagt, såna attacker var inget ovanligt, pappa brukade göra så på mig. Pappa ja? Hur visste han så mycket om min far? Nästan som om han träffat honom. Men det var omöjligt, min far skulle inte sammarbeta med en auror, så hur kommer det sig att hon tänkte på sin far när Moody gjorde något.
”Sluta” skrek Hermione och jag ryckte till och såg att Moody visade cruciatusförbannelsen och jag förstod inte varför de tog sig så illa vid egentligen, det var ju inte en människa han använde den på.
”Är det någon som kan den sista förbannelsen?” frågade Moody i stället och hela klassen var knäpptysta och jag suckade.
”Avada Kedavra” sa jag lugnt och klassen såg på mig och jag ignorerade dem och Moody såg på mig
”Ja den sista och den värsta. Avada Kedavra, den dödliga förbannelsen” sa han och tog upp den sista spindeln och jag undrade om det var jag som var den onormala här när jag inte reagerade över att Moody dödade spindeln. Några i klassen skrek och de andra var bleka. ”ingen vacker syn. Det finns ingen motförbannelse! Det finns inget sätt att stoppa den! De finns bara en känd person som överlevt den” sa Moody och såg på sitt normala öga på Harry och det magiska på mig och jag fick den där känslan över att han visste lite väl mycket även för att vara auror. ”Avada Kedavra är förbannelse som kräver mycket stark magi, nästan ingen av er här inne skulle kunna klara av att utföra den” sa Moody och eleverna såg undrande på honom. ”Avada Kedavra, Crucio och Imperio går alla under de oförlåtliga förbannelserna och använder ni dem mot en människa får ni en enkelbiljett till Azkaban!” sa Moody allvarligt ”ni måste lära er försvara er mot dem här! Ni måste veta vad era motständare kan tänkas använda er av!” sa Moody med en allvarlig röst ”jag vill att ni alla skriver ner det här” sa han och vi började anteckna vad han sagt, men jag satt mest och målade på mitt papper och försökte komma på varför jag fick en sådan konstig och orolig känsla när det gällde Moody! Det måste vara något och jag hatar när jag inte kan komma på vad. Lektionen ringde ut och jag lämnade salen med de andra.
”Cara är du okej?” frågade Hermione oroligt
”Va? Ja det är ingen fara” sa jag leende och såg sen på dem ”jag möter er vid middagen” sa jag och gick mot Dumbledores kontor, jag var tvungen att veta hur mycket han har sagt till Moody om mig, för har han inte sagt något vet han mer än vad han borde veta. Jag kom fram till den dolda trappan och såg på statyn som vaktade ingången och undrade vad lösenordet kunde vara och som vanligt dök ett ord upp i huvudet och jag undrade om morfar hade samma förmåga?
”Gurkmajonäs” sa jag och statyn svängde upp och trappan kom fram och började gå uppför och knackade på och steg in när jag fick ett ja från rummet.
”Nej men fröken Riddle, vad trevligt” sa han och jag stängde dörren och såg på honom
”Jag vet inte om jag skulle kalla det trevligt. Har du berättat för Moody om vem jag är?” frågade jag honom allvarligt och väntade på ett svar och han verkade tänka efter innan han svarade
”…”

”Ja vad han svarade tänker jag inte berätta nu! Nej nu skall jag gå och äta tårta så ni får försvinna här ifrån!”

*kash*

Måste du skriva så jävla bra och sedan avsluta när de är som mest spännande!!! XD

Du är helt otroligt bra på att skriva Cara