Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Gwen satte sig bättre upp i fåtöljen medan hon lyssnade till honom, det var inget gott tecken att Royse var här och sökte henne. Hon förstod ju dock vad han ville, han ville få hem henne och fullfölja förlovningen.
"Han kan vara... Rättfram med sina egna åsikter ibland, men han har sina bra sidor." Han var ändå hennes bror och han hade sina stunder. På ett vis kunde väl han och Aiden faktiskt vara lite lika varandra - de kunde båda vara envisa när de satte den sidan till. När Aiden sedan var tyst lite väl länge började hon få onda aningar om anledningen, och när han väl hostade ur sig vad det var såg hon snabbt upp på honom. Hade han avslöjat för Royse? Han om någon hade hon velat se till fick reda på det på ett bra sätt. Det var väl där det skulle vara som känsligast med förlovningen och allt. Hon fick erkänna att hon kände sig lite sårad över att Aiden tagit saken i egna händer och berättat för hennes bror, men kan hända att hennes gravidhormoner också ställde till det. Hon suckade och svalde det ilsknare svaret hon först tänkt.
"Vad sa han?" svarade hon till sist istället.

Rowans leende emot Thessa blev något bredare utav hennes ord, lite av hans mål hade ju varit att han skulle överraska henne med detta. Vilket han ändå fick kalla lyckat. Han nickade litet.
"Jag kan ha haft planer ett tag." Log han, hade verkligen velat göra något för henne efter allt som hänt den sista tiden. Budbärarens närmande fick honom att dra uppmärksamheten dit istället och tog med en lite lätt rynkad panna emot brevet.
"Tack." Sade han och öppnade upp brevet, tystnade för en kort stund medans han ögnade igenom texten. Han lät höra en suck samtidigt som han såg upp på Thessa igen.
"Tydligen är Royse av Oriagate på besök, och Aiden har lyckats göra sig osams med honom på nåt vis." Förklarade han för sin fru, han hade väl dock sina aningar om att det hade med Gwen att göra. Det var svårt att undgå hur de två ungdomarna hade fattat tycke för varandra, så med tanke på hennes förlovning var det dömt att ställa till problem.

Smärtan sköt som pilar igenom Sienna när hon blev upplyft och ivägburen, det var gränsfall tillräckligt för att hon skulle vara nära att tappa medvetandet igen. Hon var ärligt talat osäker på ifall hon gjorde det eller ej, rätt vad det var så hade de tagit med henne in till helarna och folk rörde sig överallt runt henne. Vart fanns Erland? Hon försökte söka med blicken genom rummet efter sin man. Hon kunde andas ut lite när hon såg honom stå längre bort med en oroad blick. Den blicken fick henne att själv undra hur illa det egentligen var, smärtan brann i henne med varje andetag tack vare röken och i benet där bjälken landat på henne. Men hon hade svårt att avgöra hur allvarsamt det egentligen innebar.

”Han sa att jag skulle ångra det här. Hmpf. Han kan ju försöka!” Aiden drog frustrerat en hand genom det mörka hårsvallet och landade i fåtöljen mitt emot Gwens. ”Mig skrämmer han då inte. Inte alls.” Han var kanske inte helt säker på det. Även om Aiden hade en del inflytande över Vrale och Eimport, så hade nog Royse det mer, just för att han var i princip kung över Oriagate. Och med tanke på kriget och Rowan som besegrat Oriagates tidigare kung, Royse och Gwens pappa, så hade Royse nog sina skäl att inte vilja bli god vän med Aiden.
Aiden hade försökt låta självsäker, en hans min tydde på annat. Han log snett när han vände blicken till Gwen igen. En känsla av ånger knöt sig i magen på honom. Han hade sagt för mycket till Royse. Han hade tagit det ifrån Gwen. Hon förtjänade bättre. Han ville ställa saker tillrätta med henne. ”Om du vill.. så kan jag följa med dig och prata med honom? Om du vill?”, försökte han med en mer försiktigare stämma. Han sträckte sig efter hennes mjuka hand för att krama den med sin. ”Och sedan, när vi gjort det, kanske jag får ta med dig på en tur med Kai? Jag vet ett fint ställe som du kanske skulle tycka om?”

Thessa, som hade varit på något sånär på moln på grund av Rowans överraskning, grimaserade ogillande över nyheten av brevet. Vilken dålig timing. Och vad kunde ha flugit i Aiden att bli osams med Royse? Thessa anade att hennes son hade låtit känslorna fått överhanden, något beteende som hon kände igen från hans far. Men både Rowan och Aiden var smarta. Vad kunde Aiden ha gjort som fått riket att kalla efter deras hjälp?
”Vi måste hem, Rowan.”, suckade Thessa och såg upp på sin make. ”Det här var ett test. Att Aiden skulle klara sig utan din hjälp. Och nu.. nu har han visat att han är inte redo än. Han har mycket kvar att lära sig.” Thessa kastade en blick mot varelserna runt dem innan hon tog Rowans arm för att ta med honom därifrån. De behövde få tala ostört. ”Vi har varit borta alltför länge.” Hon ville väl egentligen inte erkänna att hon ville hem för att ha ett extra öga på deras son. De hade varit bortresta bara några dagar. Vid flera tillfällen hade Aiden klarat sig. Jeanne och Ivor var dessutom där med honom. Och Gwen.
Kanske hade hormonerna gjort sitt, att Thessa inte tänkte klart. ”Jag vill hem.”, sa hon då istället när hon insåg att hon inte kunde dölja det längre för Rowan.

”Sienna!”
Det var Finnigans röst. Han hade sett när de tagit med Sienna från den brinnande byggnaden, till helarnas hus. I händerna höll han en hink med vatten från brunnen. Och utan att tänka hade han störtat åt hennes håll, utan att se efter ifall Edric var efter honom. Det hela hade gått så fort.
Erland var så uppe i sina tankar att han inte hade hört Finnigans röst. Det var först han klampat in i rummet som Erland vaknade upp och såg mot pojkarna. En våg av sorg sköljde över honom. Han ville inte att Edric skulle se Sienna såhär. Han hoppades, och trodde, att hon skulle klara sig, men just nu låg det i helarnas händer. Erland kunde inget göra. Vad skulle Edric tro?
”Vatten. Så bra. Det behöver hon.”, sa han förvånansvärt lugnt på rösten och tog emot hinken som Finnigan räckte över. Han satte ner den bredvid sig och kastade en blick mot Sienna igen. När deras blickar möttes tog hans hjärta ett extra skutt av hopp. Hon skulle klara det här. Det visste han.
”De gör allt de kan. Sienna är stark. Tja, den starkaste jag vet. Hon klarar det här också.”, sa han fortfarande lika lugnt på rösten.

Gwen släppte ifrån sig en djup suck. Hon älskade mannen i fåtöljen framför henne, han var det bästa som hänt henne. Han hade dock definitivt sina stunder av klumpighet. Att avslöja barnet de väntade ihop var definitivt en av de stunderna - ju mer hon tänkte på det, desto mer insåg hon hur mycket hans avslöjande kunde ställa till med. För det första hade dem problemet med förlovningen, som hon ju aldrig velat vara en del av men som varit nödvändigt för att stärka Royses rätt till tronen, som han varit så nära nu att lyckas ta. Skulle det här sabotera det? Säga vad man ville om Royse som person, men Gwen fick erkänna att hon trodde han skulle bli en bra kung. Om inte annat bättre än sina bröder. Han kanske inte skulle vara perfekt från början, men hon trodde att han skulle växa i rollen och kunna bli en riktigt lovande kung. Skulle det här sabotera det? För det andra så var relationen länderna emellan inte direkt den bästa sen kriget, den oväntade graviditeten skulle inte göra saken mycket bättre heller.
"Är det så klokt att göra sig ovän med honom då?" frågade hon, var dock osäker på ifall det redan skulle vara för sent för att göra något åt den saken. Hon tänkte över hans förslag, var lite kluven till om det vore bättre att ha med honom eller ej. Hon ville ha hans stöd hos sig, men å andra sidan misstänkte hon att det skulle riskera att konflikten eskalerade ännu mer.
"Nej, det går bra att träffa honom själv. Men jag tänker inte tacka nej till den där turen." Sade hon med ett mjukt leende tillbaka emot honom medan hon fattade hans hand i sin. Något oroad över hur detta skulle urarta sig - det var en något knivig situation hon hade hamnat i. En hon bara kunde hoppas på skulle kunna lösas.


Rowan fick erkänna att han kände sig lite besviken över att det inte gått bättre att lämna Aiden i kontroll, han hade trott och hoppats att det skulle gå mer smärtfritt. Å andra sidan så hörde det kanske inte till vanligheterna att Royse dök upp heller - men han hade väl sina misstankar om att det hade att göra med att Gwen var hos dem. Han såg på sin fru, slogs igen av hur mycket han älskade henne. Som vanligt hade hon också rätt, de behövde hem till honom och reda ut vad det här handlade om. Undvika att göra sig ännu mer ovänner med Oriagate.
"Då åker vi hem och reder ut det här." Sade han mjukt, lade en hand emot hennes kind innan han placerade en lätt kyss på hennes panna. Fick erkänna att han höll med henne, han ville också hem nu. Det var inget fel på att tillbringa tid här i Garkauth, men det var i Eimport han var hemma och han ville hem nu när det strulade med sonen.

Hemfärden tog inte överdrivet lång tid. Med häst och vagn tog den några dagar, men fågelvägen med Camenag så reste dem betydligt fortare än så. Redan nästa dag var de istället hemma vid slottsportarna igen, Rowan klev in genom dem med Thessas hand i sin.
"Jag tänkte leta reda på Aiden direkt. Vill du vara med eller vill du gå och vila?" frågade han mjukt, misstänkte att resandet måste tära på krafterna i hennes tillstånd och det sista han ville var att hon skulle överanstränga sig.


Efter att ha sprungit en vända med vatten insåg Edric att nu också Finnigan var försvunnen, och började oroat leta efter vart han hade tagit vägen. Slaktaren måste ha sett hans förvirrade blickar och hade snabbt underrättat honom om att de var påväg till helarnas hus med Sienna. Genast hade han istället skyndat ditåt, oroad över sin mor samtidigt som tankarna snurrade igång alltmer. Vad var det egentligen som hade hänt, vad hade orsakat branden? En tanke hade börjat slå rot hos honom som han inte riktigt gillade. En tanke på vad som startat den, men han ville inte tro att deras konkurrenter skulle gå riktigt så långt. Inte skulle dem väl det? Inte riskera att någon faktiskt kom allvarligt till skada? Han försökte skaka av sig de funderingarna när han klev in och fick se de andra, gick fram och ställde sig intill Finnigan. Hans trygghet i allt det här.
"Vad säger dem?" frågade han med en skärrad blick upp på sin far.

Aiden märkte att han hade sagt för mycket till Royse. Och på så sätt också sårat Gwen. ”Nej, det var inte klokt av mig!”, utbrast han lite för fort. Ville så gärna ställa allting tillrätta. Han kände ju till förlovningen och vad det skulle innebära för Oriagate och Royse själv, som en dag förmodligen skulle bli kung av riket. Även om Aiden inte gillade den tanken, så gjorde Gwen det. Och han ville att hon skulle kunna räkna med Aidens stöd. En dag skulle Aiden också bli kung, så det fanns skäl till att inte bli ovän med Royse. ”Det är något med honom som jag bara inte gillar.”, frustade Aiden och skakade ogillande på huvudet, men skärpte sig något strax därpå. Han skulle inte låta känslorna ta över igen, när det handlade om Gwen. Och deras barn. Han mjuknade något när han hörde hennes svar om turen. ”Det glädjer mig.”, sa han ärligt och kramade tillbaka hennes hand.

Hemfärden från Garkhauth hade mestadels varit lugn. Thessa hade vilat sig, men de vakna stunder oroade hon sig över Aiden och bråket mellan honom och Royse. Vad hade orsakat deras bråk? Det var onödigt och faktiskt så hoppades Thessa på att hennes son skulle börja ta mer ansvar som prins och efterträdare till Rowan. Han skulle en dag bli kung och det vad dags att han lärde sig vad det innebar. Vilka krav det ställdes på honom.
Emellanåt tänkte hon också på Rowan, hur mycket hon älskade honom. Han hade ansträngt sig så för att göra Thessa glad och överraska henne med att förnya deras giftermål. Han var romantikern i deras förhållande. Men han hade också varit med om den del. De båda var äldre nu och det fanns så mycket kvar att leva för.
Hon placerade omsorgsfullt händerna på magen som hade blivit allt större av barnet som växte därinne. Hon älskade det redan så mycket. Det skulle inte dröja alltför länge till innan de äntligen fick träffas.
Thessa nickade som svar. Hon litade på Rowan. Han skulle nog tala vett i dem båda. ”Jag går och vilar.”, sa hon matt och pussade Rowans kind. ”Hälsa honom från mig.”. Thessa drog på läpparna i ett försök att le och lämnade sedan Rowan för att försvinna in i slottet. Hon sökte sig till hennes och Rowans sovrum och lade sig ner i sängen för att vila ett tag.

”Edric.” Erland fick genast syn på sin son när han kom närmare helarnas hus. Det knöt sig i magen, för han kunde inte stoppa honom från verkligheten. Att Sienna hade skadat sig. Hur skulle Edric reagera? Allt det onda som fanns ville Erland ta ifrån honom. Det var fadersinstinkterna som talade.
Han ställde sig framför honom för att möta hans blick. ”De jobbar på henne nu. Jag såg henne. Hon ska bli bra.”, sa han och svalde undan en oro i halsen. Han övervägde att inte låta honom passera förbi fram till Sienna, men det skulle Edric nog inte gått med på. ”Hon är medveten. Hon blir glad att se dig. Om du vill.”, sa Erland och lät Edric själv fatta beslutet. Han vände på sig så att han stod bredvid Edric och blickade mot ryggarna av helarna som jobbade på Sienna. De kunde skymta henne där bakom dem.

Rowan var nöjd med Thessas beslut om att gå och vila istället. Han hade gärna velat ha med henne att tala med Aiden, men de hade precis rest hem och hon behövde spara på sina krafter. Inte riskera att överanstränga något nu när det snart började närma sig.
”Jag kommer och uppdaterar dig sen.” Log han istället mjukt mot henne. Som han älskade den kvinnan, särskilt efter allt de varit med om tillsammans genom alla åren. Hon hade tagit honom med storm från första början, fått honom på fall trots att hon var den sista personen han borde ha närmat sig, men åren hade ändå fått dem att växa ihop ännu mer. Han visste inte vad han skulle ha gjort utan henne.
Han styrde stegen upp emot Aidens kammare, tog en chansning på att det var där han skulle hålla till. Han skulle behöva prata med Royse senare också, men han ville tala med sonen först och höra vad det hela handlade om. Han kände sig främst irriterad på att de behövt resa hem tidigare än planerat på grund av sonens beteende, borde han inte ha varit mer redo än såhär? Rowan hade trott det, men ändå hade han inte kunnat lämna honom vid makten i mer än fem minuter utan att han hamnade i bråk. Med den troligtvis blivande kungen av Oriagate dessutom - han borde väl veta bättre än så, än att hamna i bråk med honom? Han kunde bli en viktig bundsförvant för Aiden i framtiden och ingen han borde göra sig ovän med. Kanske att han kände sig mest besviken - även om det rent krasst var Rowans eget fel som inte lärt upp sonen tillräckligt väl. Rowan suckade för sig själv då han kom fram till Aidens dörr, lyfte handen till den i en knackning. Han väntade dock inte på något svar innan han öppnade dörren och klev in, var ju ändå inte helt säker på ifall han ens skulle vara där.
”Hej. Vad är det jag hör ett tjafs med Royse?” Sade han, var rakt på sak men det fick gå för idag.

Edric tvekade, var inte säker på själv ifall han ville gå in dit eller inte. Oron gnagde i honom, men samtidigt så gjorde det så ont att se sin mor så. Han ville på nåt vis vara kvar i tryggheten hos sin far och Finnigan.
”Jag vill inte störa dem när dem jobbar.” Svarade han slutligen, det var ändå sanning i det också. Han ville inte riskera att hamna i vägen för dem. Först nu slog oron till också för honom, han hade ju också varit inne i byggnaden. Han fattade mannens hand i sin.
”Är du okej?” Frågade han med oro i tonen. Visst verkade han vid första anblicken vara okej, men Edric ville garantera sig om det. Mannen bredvid honom var ändå det viktigaste han hade utöver sin familj.

”Pappa!”, Aiden ryckte till när han hörde sin fars röst. Han kom upp på fötter. ”Vad gör du här nu? Jag trodde du var iväg med mamma i Garkhauth.” Han lät förvirrad. Det gick upp för honom vad Rowan hade sagt och Aiden mindes tillbaka på mötet med Royse. ”Ehm.” Han harklade sig och kastade en blick åt Gwens håll innan han såg på Rowan igen. Hastigt letade han efter orden att svara honom. ”Han kom hit och ville bara gräla. Som vanligt med honom alltså!”, sa han först med insåg att det inte skulle vara en tillräcklig förklaring. ”Han letade efter Gwen. Och jag berättade för honom om graviditeten.”, suckade han sedan uppgivet, tydligt besegrad. Han var beredd på att få höra uppläxningen nu. Aiden hade klantat sig. Kanske att det skulle vara en lärdom för framtiden. Han var fortfarande ung och lärde sig. Men trots det så skämdes han. Han visste ju bättre egentligen. ”Han vill ta Gwen med sig härifrån. Jag kan inte gå med på det.”, sa han sedan och kände sig mer säker. Det var ju faktiskt en sanning.

Finnigan ryckte till när han kände Edrics hand, men mjuknade något strax därpå. Han hade inte märkt hur uppjagad han hade blivit. Först branden, som fortfarande jobbades på att släckas, och sedan Sienna som blivit skadad. Han hade inte känt efter själv hur han mådde. Men han trodde att han var okej. Han nickade först som svar. ”Jag är okej.”, sa han och tog den andra handen för att krama om Edrics med båda sina. ”Det viktiga är att Sienna klarar sig nu.”, sa han och såg tillbaka mot ryggarna av helarna som verkade jobbade fokuserat och noggrant med henne. De rörde sig runt henne och talade lågt mellan varandra. Formlerna och omplåstringen var omsorgsfulla. De visste vad de gjorde. Finnigan tittade mot Edric. ”Hur mår du?”, sa han och kände sig hjälplös. Om han kunde hade han gjort allt i världen för att det skulle bli bra. För att Edric skulle ha det bra. ”Är du okej?”
”Rowan och Thessa vill nog höra om det här.”, hörde han Erland säga. ”Jag skickar ett meddelande till dem. Gudarna ska veta att de två redan har händerna fulla med sitt.” Erland gav pojkarna en vänlig blick. ”Ni håller ett öga på min hustru åt mig, visst?” Han klappade Edrics axel och gick sedan därifrån för att skicka meddelandet åt kungligheterna.

Gwen såg upp ifrån boken i sin hand då dörren öppnades, fick syn på Rowan som klev in. Hon såg lite osäkert mellan Aiden och honom, försökte känna av vart samtalet var påväg. Eller rättare sagt om hon skulle stanna kvar eller inte. Hon ville åtminstone inte lägga sig i i onödan. Hon tyckte sig dock ana att det kanske vore klokast att låta dem tala ifred, något hon blev än mer övertygad om när Aiden slängde ur sig orden om graviditeten. Hon slog ihop boken i knät och reste sig upp ur fåtöljen.
”Jag ska låta er få prata ifred.” Sade hon med ett mjukt leende mot de båda männen innan hon gick ut i korridoren utanför, beslöt sig för att försöka läsa i biblioteket istället och istället försöka tala med Aiden igen då de var klara.

Rowan hälsade med en nickning bort mot Gwen, kände ett litet stygn av dåligt samvete över att ha dundrat in så på en gång. Han lade snabbt över fokuset på sin son istället och hans ord kring Royse.
"Ja, men vi fick bud om ert lilla tjafs." Tanken hade varit att stanna längre, men det var väl tur i oturen att varken han eller Thessa hade haft något emot att åka hem tidigare. Han suckade lätt, gillade inte helt hans inställning mot Royse. Det bådade inte gott att det verkade vara hans inställning mot honom.
"Jag lämnar över till dig i fem minuter och så har du redan hunnit göra dig osams med grannländer. Tyck vad du vill om Royse, men han kommer en dag bli kung av Oriagate. Det i sig borde vara nog för att anstränga sig lite mer för att hålla sams." påpekade han, det faktumet var kanske det han kände sig mest irriterad över. Nej, besviken vore nog ett bättre ord över vad han kände. Hade det varit någon annan Aiden hamnat i bråk med hade det inte spelat lika stor roll, men sonen borde vara klok nog att inte hamna i bråk med honom. Inte när relationen mellan deras länder redan var skör efter kriget. Så hörde han Aiden förklara orsaken till bråket och stelnade till.
"Du berättade för honom om vadå?!" utbrast han, det krävdes ju ingen raketforskning för att lista ut vad det kunde handla om. Men Rowan ville ändå höra det ifrån honom innan han ville tro det.

”Jag vet..”, började Aiden uppgivet och frustrerat när han återigen blev påmind om sitt snedsteg. Han ville förklara för Rowan så att han skulle förstå. Royse var inte lätt att ha att göra med och verkade inte alls vara samarbetsvillig. Iallafall var det så Aiden uppfattade honom. Men när sedan Gwen ursäktade sig tappade Aiden sitt fokus och såg besviket efter henne. Inte för att han var besviken på henne. Utan för att han var besviken på sig själv. Nu kände inte bara Royse till graviditeten, utan även Aidens pappa och snart skulle hans mamma också veta om den. Han hade tagit chansen att få berätta själv ifrån Gwen. Att de skulle ha barn och bilda familj var stort, inte bara för dem två, men även deras släkter. Aiden älskade Gwen otroligt mycket och även det lilla livet som växte inuti henne. Han kunde bara ana hur hon kände sig. Det var inte såhär han hade föreställt sig när Rowan skulle få reda på den stora nyheten. Men återigen hade Aiden visat sig på sin klantiga sida. Det bara bekräftade hur mycket han hade att lära sig. Han var inte mogen än att leda ett land.
Aiden vände ryggen till och masserade sin panna med ena handen i frustration. ”Det var inte såhär det var tänkt att du skulle få reda på det, pappa.”, suckade Aiden och sänkte handen. ”Och inte Royse heller för den delen. Jag..” Han vände sig om och mötte Rowans blick igen. ”Jag har sårat Gwen.” Aiden hittade inte orden. Vad skulle han kunna säga för att göra allting bättre? Inget var bra när Gwen inte hade det bra. ”Och jag skulle vilja ställa allting tillrätta. Vad ska jag göra? Vad ska jag säga?”, sa han uppgivet, men ärligt. Här fanns hans chans att göra saker bättre igen. Han var säker på att Rowan kunde hjälpa honom i rätt riktning. ”Förlåt.”, tillade han. Han tänkte på Royse, han tänkte på sig själv som kung i framtiden, han tänkte på Gwen och deras framtid. ”Låt mig få berätta för mamma bara. Och om Gwen vill vara med så får hon det."

Rowans hjärna jobbade på högvarv med att försöka bearbeta informationen. Aidens reaktion bekräftade det han redan avslöjat, men som Rowan först inte riktigt velat ta in.
”Hur hade du tänkt att berätta då, när det var dags att ploppa ut ungen? För guds skull Aiden! Det var illa nog att du hamnar i bråk sekunden jag lämnar över till dig, men det här? Jag trodde du var mer ansvarig än såhär.” Rowan fick nästan bita sig i tungan för att inte fortsätta harangen, suckade i hopp om att försöka lugna ner sig något. Det var egentligen väldigt sällan han tappade humöret på det viset framför barnen - Thessa hade nog fått se mer av det genom åren än vad dem fått - men han hade väl redan känt sig besviken på att sonen inte klarat att ta över mer än denna korta tiden. Han fick dock erkänna att han fick ett stygn av dåligt samvete också över sin reaktion. Det var ju egentligen goda nyheter, och han hoppades att Aiden inte skulle missuppfatta det som att han hade något emot Gwen. Det hade han absolut inte, hon var en mycket rar kvinna och han märkte tydligt på sonen hur mycket hon betydde för honom vilket självklart gladde Rowan. De två passade bra ihop. Det var sättet som frustrerade Rowan, och tyvärr hade det väl bara varit ren glädje ifall Aiden inte varit hans förstfödda. Som alltid strulade det till saker att han var kronprinsen. Det liv Gwen nu gick och bar på skulle bli nästa tronarvinge, och att den blivit till utanför äktenskap var kanske inte det mest stabila för riket. De senaste årens händelser hade dessutom gjort honom smärtsamt påmind om hur ovetandes de var om när Aiden skulle få ta över på riktigt, han behövde bli mer redo.
För en sekund kände han ett stygn av sorg för Aiden, han var bara en pojke och det var inte rätt att han skulle behöva ha all den extra pressen på sig. Det borde väl Rowan veta om någon, även om hans uppväxt varit så annorlunda. Hans ilska försvann något mer när sonen talade igen, han kunde höra hur han genuint bara ville ställ saker till rätta igen. Sakta men säkert vågade han börja glädjas åt beskedet istället, han skulle alltså bli farfar. Varför lät det plötsligt så mycket äldre än morfar?
”Men jag är glad för dig och Gwen, även om omständigheterna inte är perfekta. Ni två är perfekta för varandra.” Sade han i en mjukare ton. Det kändes verkligen som om Gwen var bra för honom, lugnade ner honom något. Det gick åtminstone inget tvivel om att sonen älskade henne. På frågan om vad han skulle göra dröjde Rowan nån sekund med svaret, en del av det kändes självklart. Men problemet med Royse kvarstod.
”Du får samla mod till dig att gå ner på knä, så ni får gift er så snart som möjligt. Så ska jag tala med Royse, få honom att bryta förlovningen. Vrales stöd borde kunna väga tillräckligt tungt för honom för att det ska väga upp. Berätta för din mor får du också göra snarast.” Sade han, det här var en för stor sak att behöva hålla hemlig längre än nödvändigt. Själv hade han helst velat berätta för henne direkt efter detta, men det var trots allt sonens sak att berätta. Han hoppades dock att han skulle känna detsamma så han skulle slippa bära på det själv, han hatade de få gånger han inte kunde dela något med Thessa.

Att se Rowans besvikelse kändes som ett slag i ansiktet på Aiden. Han hade ju fattat att han gjort fel, men när Rowan sedan bekräftade det blev tanken med ens tyngre. Han tyckte inte att han rådde för det- han såg upp till sin far och sökte både medvetet och omedvetet hans bekräftelse. För ett ögonblick kändes det som att Rowan totalt gett upp hoppet på sin son och det det gjorde Aiden ledsen för ögonblicket. Men eftersom han lugnade sig något och verkade genuint glad över att, dels, skulle han bli farfar och dels att han gladdes åt Aiden och Gwen som par så mjuknade även Aiden något. Han kunde känna pulsen, men med att Aiden samlade sig så lugnade han ner sig något.
”Jag ska. Jag ska gå ner på knä.” Nu syntes ett leende på hans läppar. Det gick upp för honom att han faktiskt skulle behöva fråga Gwens om hennes hand. Skulle han göra det när de for iväg med Kai? Hursom, så var han tvungen att göra det snarast, som Rowan menade. Däremot var det inte en lika trevlig tanke att behöva berätta för sin mamma Thessa. Även om det var jobbigt att göra Rowan besviken så kändes det värre att såra henne. Inte förlovningen och att veta att hon skulle bli farmor, det skulle nog glädja henne. Men att göra henne besviken för att han inte höll ställningarna medan de var iväg och inte levde upp till deras, hennes, förväntningar. De var inte särskilt många eller svåra heller- han skulle bara hålla ordning medan de var iväg. Dessutom var Thessa gravid. Aiden hade medvetet undvikit henne några gånger eftersom han upplevt att hon var extra känslig. Någon hade nämnt åt honom att det inte var bra för barnet att göra henne orolig eller upprörd. Skulle det här uppröra henne?
”Jo, jag ska berätta för mamma också.”, sa han i ett andetag blandat med en suck.
Han sänkte blicken, han ville inte möta Rowans blick. Han sköt tanken åt sidan och samlade istället mod till sig. Han tittade upp igen på sin pappa. Det hjälpte att föreställa sig Royses ansikte. En irritation tände till hos Aiden. ”Vad ska du göra med Royse?”