Borttagen
|
Har alltid älskat att skriva och innan jag dör vill jag ha skrivit i alla fall en bok och fått den tryckt (och i bästa fall publicerad)  ! Är med i NaNoWriMo just nu men kommer inte bli klar i tid, men det gör mig ingenting^^. Har kommit igång med hobbyskrivandet igen, det som skolan tog död på.
24 nov, 2011 22:06
|
whirlwinds
Elev
|
Skrivet av whirlwinds: Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag håller andan när jag ser dig komma gående genom skolkorridorerna; du med det där halvlånga, mörkbruna håret som du brukar dra fingrarna igenom lite då och då i ett försök att få bort det från ansiktet, men som ändå fem sekunder senare faller ner och landar mjukt framför dina ögon igen. Jag har aldrig lagt märke till vad du har för ögonfärg, när jag tänker efter.
Du med någon utav de där randiga tröjorna du alltid brukar bära, du med de där tighta jeansen och tygskorna och det där lilla korshalsbandet utav silver du brukar ha i en kedja runt halsen. Som jag utav någon anledning lagt märke till, någon av alla de gånger jag fastnat med blicken och inte kunnat slita iväg den och fästa den någon annanstans.
Du med den där kroppen som är så smal att den ser ut att kunna gå sönder när som helst, du med den där speciella rösten som kan urskiljas i ett folkhav på tio kilometers avstånd. Det är förresten någonting speciellt med allt du gör, - sättet du rör dig, sättet du skrattar, till och med sättet du andas och sättet dina nycklar slår emot varandra för varje litet steg du tar, och ger ifrån sig det där lilla klirrande ljudet. Varje gång jag hör det ljudet ser jag mig omkring, i hopp om att det är just din nyckelknippa som klirrar på det där sättet, för att tala om att det är just du som kommer gående där.
Klirr, klirr, klirr.
Oftast vänder jag mig besviket om igen, efter upptäckten av att det bara var någon gapig sjätteklassare med ett fult nyckelband i handen som den absolut inte kan hålla stilla, utan viftar med det i luften så människor i närheten får akta sig för att inte få det i huvudet. Eller så kanske det var någon utav alla de andra hundra pojkarna på skolan med sina nycklar fasthakade i byxhällan, som bara råkade ha vägarna förbi i just det ögonblicket då jag hoppfullt sökte efter det där mörkbruna håret och den randiga tröjan med blicken. Men ibland hör jag någonting mer än det där vanliga klirr klirr klirr:et; ibland kan jag höra den där rösten som mina öron skulle klara av att registrera på flera mils avstånd, och det är i sådana ögonblick som all logik och all intelligens liksom flyter ut ur min kropp och lämnar mig ensam och stirrande med blicken fastklistrad på dig, det är i sådana ögonblick som hjärtat nästan exploderar av överbelastning inuti bröstkorgen.
Det är onsdag eftermiddag och jag har just tappat andan av den där knappa sekunden det tog för oss att mötas och gå förbi varandra i korridoren med det gröna golvet. Trots att det var ungefär en tiondels sekund sedan du gick förbi mig kan jag inte minnas om du såg på mig eller inte. Om du bara tittade bort som om ingenting hänt, som om jag inte gick där, om du vände dig om för att prata med dina vänner när du såg mig komma gående några meter framför dig, lite sådär nervöst leende och med framtänderna frenetiskt bitande på underläppen för att inte brista ut i en kaskad av fåniga fnissanden. Eller om du med lika nervöst flackande blick såg på mig, på väggen, på mig, på den där fula träbänken som folk ristat in sina namn i med spetsen på sina nycklar, på krokarna på väggen och tillbaka på mig igen. För det är ju så svårt det där, att behålla blicken på ett och samma ställe utan att det känns som att man stirrar ihjäl sig.
Eller du kanske, kanske kanske kanske, utan att jag märkte något, blinkade till och såg in i mina ögon och blinkade till igen och formade munnen till något slags leende.
Satan, att jag ska vara så borta i huvudet varje gång jag ser dig. Jag kan ha hundrafemtiotusen tankar som flyger omkring inuti huvudet och gör mig helt snurrig, och så springer jag på dig någonstans och helt plötsligt är det helt tomt där inne. Jag kan inte minnas någonting, hjärtat slår fortfarande ungefär fem gånger snabbare än vanligt och jag kan inte låta bli att tänka för mig själv; ”vad är det egentligen du gör med mig?”.
Onsdag eftermiddag blir till torsdag kväll, och jag sitter på sängen med det randiga täcket i det svartvita rummet med datorn framför mig. Facebook är framme, precis som alla andra kvällar då jag flyr från ogjorda skoluppgifter och alla andra tusen miljoner saker jag egentligen borde göra, och i den lilla rutan som talar om vilka dödstråkigt dryga och jobbiga eller bara allmänt ointressanta personer som är inloggade, dyker plötsligt ytterligare ett namn och ytterligare en profilbild upp, längst upp i hörnet till vänster. Det är nästan lite sådär pinsamt läskigt att jag vet exakt på vilken plats i den där chattrutan din profilbild brukar visas.
Stirrar och stirrar och stirrar lite till på den där miniatyrbilden av ditt mörkbruna hår och ditt leende, och för varje timme och minut och sekund som går växer sig den där vågen av besvikelse som sköljer över mig bara större och större, den är nog större än ett helt hav och jag känner hur jag håller på att drunkna. För jag vet ju att de där pulsökande, hjärtattacksframkallande konversationerna slutade för länge sen, jag vet ju att vi nästan aldrig pratar med varandra längre och jag vet ju vems fel det är.
Mitt.
Och ändå kan den där lilla delen av mig aldrig sluta hoppas på något bra, hoppas att du ska börja tänka lika djupt och konstant på mig igen, så som jag alltid tänker på dig. Hoppas att det i ditt huvud ska dyka upp en sådan innerlig längtan efter att få prata med mig, att du kanske för en stund glömmer bort vilken otroligt tråkig och ointressant människa jag är, att du ska ge efter för alla exploderande känslor i din kropp och skriva någonting till mig. Bara någonting. Bara en gång till.
För det är just precis det jag inte klarar av.
Suckande och med den där gnagande ångestkänslan i bröstkorgen pressar jag ner ”nästa”-knappen i min spellista gång på gång, jag måste nog vara uppe i minst tvåhundrasjuttiofem gånger nu, för all musik påminner liksom bara om dig dig dig.
”Vi är inte sådana som i slutet får varandra”, sjunger Håkan Hellström och den där känslan träffar mig som ett hårt slag i magen, för det är ju så rätt trots att det borde vara så fel. ”Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.”
Blupp.
Facebookchatten har talat.
Hjärtat krossar nog revbenen och tränger sig ut ur min kropp vilken sekund som helst nu, så hårt och snabbt som det slår. Kan det verkligen vara det som jag så fånigt förtvivlat och desperat väntat och längtat efter, eller är det bara något sådant där totalt oviktigt, som ett ”hej” från någon person jag inte ens känner eller ett jobbigt kedjebrev från någon ännu jobbigare sjundeklassare som vill att jag ska skriva en massa saker i hennes logg trots att jag knappt vet vem hon är? Jag har aldrig förstått mig på sådant där.
Har skrivit typ ytterligare tusen ord nu, dock är den fortfarande långt ifrån färdig och det känns som att mitt så kallade skriftspråk och min fantasi och hela skiten bara blir sämre och sämre ju längre jag kommer. Liksom vad fan, det är just precis vid den delen jag snart kommer till som jag behöver ha som mest fantasi & kunna skriva som bäst <///3
Om någon skulle vara intresserad av att läsa haha :$ Alltihop är ju liksom en enda stor del så detta är en direkt fortsättning på det jag postade sist osv hehe :$
Spoiler:
Tryck här för att visa!Femton minuter senare skriker jag inombords och skuttar omkring i rummet med känslan utav att ha sockerdricka i benen och magen fylld utav fjärilar. Vi ska visst träffas på lördag. Lördag lördag lördag. Med darrande fingrar som knappt kan träffa de fläckiga datortangenterna, som egentligen ska vara vita men just nu är i någon slags smutsgrå färg, skriver jag ett ”fniss :$♥” tillbaka, för det är just precis det jag gör. Fnissar. Högljutt och hysteriskt och fånigt. Precis sådär man fnissar när man är kär och just har mött, sett, träffat eller pratat med den där personen som får hjärtat att slå tiotusen extraslag per minut, sådär nervöst med en darrande hand för munnen och tänderna gnagande på underläppen.
Jag kan inte sluta tänka på dig.
Fredag morgon och jag ser inte skymten av något mörkbrunt hår eller någon randig tröja på hela dagen, fredagkväll och jag är omringad utav vänner men känner mig ändå lika tom, lika tyst och lika ensam.
Huvudet är fullt utav tonårstankar och hjärtat bultar hårt av känsloexplosionerna.
Allt jag hör trots att jag inte alls vill höra, är M’s röst som alldeles för entusiastiskt och detaljerat berättar om sin gamla kärlek till dig. Allt jag tänker på är SNÄLLA HÅLL BARA KÄFTEN, jag vill inte veta och jag vill inte höra hur bra du är på att kyssas eller vad som hände mellan dig och henne den där kvällen för tio månader sedan. Jag vet ju att ni inte alls tänker på varandra längre, men ändå blir jag så arg att jag bara vill slå sönder hela världen varje gång någon annan tjej pratar med eller om dig. För varje gång önskar jag ju så innerligt att det var jag, jag jag jag jag jag, och inte henne.
Åtta minuter senare lämnar jag rummet, stänger in mig på toaletten och tappar andan utav gråt medan jag känner hur benen viker sig. Sätter mig på det smutsvita toalettlocket och granskar det fula badrummet; lite färg är avskavd från väggarna, spegeln är tandkrämsfläckig och några gamla serietidningar ligger på en hylla.
”Andas”, viskar jag tyst till mig själv medan jag granskar min spegelbild i den smutsiga spegeln. Torkar bort svarta mascaratårar från kinderna, låser upp dörren och smyger tillbaka till rummet och vännerna, andas och skrattar och låtsas som ingenting. Ytterligare ett par timmar senare kryper jag ihop under ett täcke som luktar killparfym, bläddrar igenom gamla sms från dig i min mobiltelefon minst hundra gånger om trots de två procents batteri som finns kvar, och känner hur någonting inuti mig gör så ont att jag okontrollerat börjar gråta igen. Vad fan är det som händer?
Lördag morgon och jag vaknar med svarta sminkfläckar i hela ansiktet. Tittar på film och är helt borta i huvudet, äter frukost och är helt borta i huvudet, kramar mina vänner och säger hejdå och åker hem och är helt borta i huvudet. Huvudet värker av alla tankar och fjärilarna i magen släpps lösa och flyger nu omkring i hela kroppen. Jag är så nervös att jag tror jag avlider vilken sekund som helst, om man nu kan göra det av nervositet.
Lördag eftermiddag klockan halv fyra och min hjärtfrekvens är högre än någonsin.
En halvtimme kvar. Trettio minuter. 1800 sekunder.
Om ettusen åttahundra sekunder kommer vi att stå där utanför Konsum och andas samma luft. Om tvåtusen fyrahundra sekunder kanske vi går bredvid varandra på vägen längs med det där långa röda trästaketet, och ytterligare sexhundra sekunder senare kanske vi sitter bredvid varandra på sängen med det randiga täcket i rummet med de svartvita väggarna och pratar antingen högt och nervöst och alldeles för mycket, eller smygtittar på varandra under luggarna i ögonvrårna medan den jobbigt pinsamma tystnaden ligger som ett tjockt täcke över rummet. Så kanske vi sitter ett tag, tills någon utav oss lite nervöst ber den andre att kanske sätta på någon musik, eller någonting, bara för att slippa den där pinsamheten som blir värre och värre för varje sekund som går utan att några ord lämnar våra munnar.
Tretton minuter kvar.
Jag känner hur magen liksom gör ont av nervositet medan jag snörar på mig mina svarta kängor, medan jag speglar mig och lägger håret till rätta för minst femhundranittiotredje gången, medan jag kammar luggen och sätter på mig jackan, medan jag sätter nyckeln i låset och vrider om och medan jag sätter ner fötterna på grusgången och börjar gå. Varje steg känns ovanligt tungt, och jag vet inte riktigt om det bara beror på kängornas stålhätta eller om det är den sprängande nervositeten som spritt sig ner till fötterna.
Tre minuter kvar.
Jag börjar närma mig, jag kan se den fula stenstatyn och bilparkeringen och människorna som kommer och går ut och in ur affärerna. Och där, mitt bland alla andra vanligt tråkiga, gråa människor; där står du, lika fantastisk och vardagligt snygg och får mitt hjärta att hoppa över ett slag med dina slitna, svarta tygskor, de mörkblå jeansen kring dina smala ben, din svarta jacka och ditt mörkbruna hår som vinden sliter tag i. Luggen blåser ner framför dina ögon igen, och jag ser hur du som alltid drar fingrarna genom den i ett försök att flytta bort den från ansiktet.
Du har sett mig.
Känslorna rivs och bits och klöser inuti min bröstkorg, jag exploderar nog av nervositet vilken sekund som helst nu. Jag snubblar på mina egna fötter i mitt försök att gå fram till dig så vanligt och så oberört som möjligt, du skrattar lite åt min klumpighet men verkar precis lika nervös själv med din flackande blick och ryckiga rörelser.
”Hej” säger du, ”hej” säger jag också och vi ser på varandra i vad som känns som en halv evighet. Ser oss omkring, stampar lite nervöst med fötterna i marken. Ser på varandra igen. Om jag inte misstog mig helt nyss så log du när du såg på mig.
Det känns som att vi stått där en halv evighet trots att det kanske bara är ett par minuter, innan du frågar mig om vi ska gå, innan jag svarar ja och innan vi vänder oss om och börjar gå. Den här vägen har jag gått med dig många gånger, under alla de där varma sena sommarkvällarna då vi tog sällskap hem och gav varandra hejdåkramar utanför mitt hus. Det var någonstans där jag föll så hårt och handlöst för dig.
Tio minuter senare småspringer vi de sista meterna till huset genom det plötsliga spöregnet.
Finns det någonting jag kan ändra eller förbättra får ni gärna tala om det, måste fan ha MVG på detta haha : (
26 nov, 2011 01:03
|
Borttagen
|
Skrivet av whirlwinds: Skrivet av whirlwinds: Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag håller andan när jag ser dig komma gående genom skolkorridorerna; du med det där halvlånga, mörkbruna håret som du brukar dra fingrarna igenom lite då och då i ett försök att få bort det från ansiktet, men som ändå fem sekunder senare faller ner och landar mjukt framför dina ögon igen. Jag har aldrig lagt märke till vad du har för ögonfärg, när jag tänker efter.
Du med någon utav de där randiga tröjorna du alltid brukar bära, du med de där tighta jeansen och tygskorna och det där lilla korshalsbandet utav silver du brukar ha i en kedja runt halsen. Som jag utav någon anledning lagt märke till, någon av alla de gånger jag fastnat med blicken och inte kunnat slita iväg den och fästa den någon annanstans.
Du med den där kroppen som är så smal att den ser ut att kunna gå sönder när som helst, du med den där speciella rösten som kan urskiljas i ett folkhav på tio kilometers avstånd. Det är förresten någonting speciellt med allt du gör, - sättet du rör dig, sättet du skrattar, till och med sättet du andas och sättet dina nycklar slår emot varandra för varje litet steg du tar, och ger ifrån sig det där lilla klirrande ljudet. Varje gång jag hör det ljudet ser jag mig omkring, i hopp om att det är just din nyckelknippa som klirrar på det där sättet, för att tala om att det är just du som kommer gående där.
Klirr, klirr, klirr.
Oftast vänder jag mig besviket om igen, efter upptäckten av att det bara var någon gapig sjätteklassare med ett fult nyckelband i handen som den absolut inte kan hålla stilla, utan viftar med det i luften så människor i närheten får akta sig för att inte få det i huvudet. Eller så kanske det var någon utav alla de andra hundra pojkarna på skolan med sina nycklar fasthakade i byxhällan, som bara råkade ha vägarna förbi i just det ögonblicket då jag hoppfullt sökte efter det där mörkbruna håret och den randiga tröjan med blicken. Men ibland hör jag någonting mer än det där vanliga klirr klirr klirr:et; ibland kan jag höra den där rösten som mina öron skulle klara av att registrera på flera mils avstånd, och det är i sådana ögonblick som all logik och all intelligens liksom flyter ut ur min kropp och lämnar mig ensam och stirrande med blicken fastklistrad på dig, det är i sådana ögonblick som hjärtat nästan exploderar av överbelastning inuti bröstkorgen.
Det är onsdag eftermiddag och jag har just tappat andan av den där knappa sekunden det tog för oss att mötas och gå förbi varandra i korridoren med det gröna golvet. Trots att det var ungefär en tiondels sekund sedan du gick förbi mig kan jag inte minnas om du såg på mig eller inte. Om du bara tittade bort som om ingenting hänt, som om jag inte gick där, om du vände dig om för att prata med dina vänner när du såg mig komma gående några meter framför dig, lite sådär nervöst leende och med framtänderna frenetiskt bitande på underläppen för att inte brista ut i en kaskad av fåniga fnissanden. Eller om du med lika nervöst flackande blick såg på mig, på väggen, på mig, på den där fula träbänken som folk ristat in sina namn i med spetsen på sina nycklar, på krokarna på väggen och tillbaka på mig igen. För det är ju så svårt det där, att behålla blicken på ett och samma ställe utan att det känns som att man stirrar ihjäl sig.
Eller du kanske, kanske kanske kanske, utan att jag märkte något, blinkade till och såg in i mina ögon och blinkade till igen och formade munnen till något slags leende.
Satan, att jag ska vara så borta i huvudet varje gång jag ser dig. Jag kan ha hundrafemtiotusen tankar som flyger omkring inuti huvudet och gör mig helt snurrig, och så springer jag på dig någonstans och helt plötsligt är det helt tomt där inne. Jag kan inte minnas någonting, hjärtat slår fortfarande ungefär fem gånger snabbare än vanligt och jag kan inte låta bli att tänka för mig själv; ”vad är det egentligen du gör med mig?”.
Onsdag eftermiddag blir till torsdag kväll, och jag sitter på sängen med det randiga täcket i det svartvita rummet med datorn framför mig. Facebook är framme, precis som alla andra kvällar då jag flyr från ogjorda skoluppgifter och alla andra tusen miljoner saker jag egentligen borde göra, och i den lilla rutan som talar om vilka dödstråkigt dryga och jobbiga eller bara allmänt ointressanta personer som är inloggade, dyker plötsligt ytterligare ett namn och ytterligare en profilbild upp, längst upp i hörnet till vänster. Det är nästan lite sådär pinsamt läskigt att jag vet exakt på vilken plats i den där chattrutan din profilbild brukar visas.
Stirrar och stirrar och stirrar lite till på den där miniatyrbilden av ditt mörkbruna hår och ditt leende, och för varje timme och minut och sekund som går växer sig den där vågen av besvikelse som sköljer över mig bara större och större, den är nog större än ett helt hav och jag känner hur jag håller på att drunkna. För jag vet ju att de där pulsökande, hjärtattacksframkallande konversationerna slutade för länge sen, jag vet ju att vi nästan aldrig pratar med varandra längre och jag vet ju vems fel det är.
Mitt.
Och ändå kan den där lilla delen av mig aldrig sluta hoppas på något bra, hoppas att du ska börja tänka lika djupt och konstant på mig igen, så som jag alltid tänker på dig. Hoppas att det i ditt huvud ska dyka upp en sådan innerlig längtan efter att få prata med mig, att du kanske för en stund glömmer bort vilken otroligt tråkig och ointressant människa jag är, att du ska ge efter för alla exploderande känslor i din kropp och skriva någonting till mig. Bara någonting. Bara en gång till.
För det är just precis det jag inte klarar av.
Suckande och med den där gnagande ångestkänslan i bröstkorgen pressar jag ner ”nästa”-knappen i min spellista gång på gång, jag måste nog vara uppe i minst tvåhundrasjuttiofem gånger nu, för all musik påminner liksom bara om dig dig dig.
”Vi är inte sådana som i slutet får varandra”, sjunger Håkan Hellström och den där känslan träffar mig som ett hårt slag i magen, för det är ju så rätt trots att det borde vara så fel. ”Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.”
Blupp.
Facebookchatten har talat.
Hjärtat krossar nog revbenen och tränger sig ut ur min kropp vilken sekund som helst nu, så hårt och snabbt som det slår. Kan det verkligen vara det som jag så fånigt förtvivlat och desperat väntat och längtat efter, eller är det bara något sådant där totalt oviktigt, som ett ”hej” från någon person jag inte ens känner eller ett jobbigt kedjebrev från någon ännu jobbigare sjundeklassare som vill att jag ska skriva en massa saker i hennes logg trots att jag knappt vet vem hon är? Jag har aldrig förstått mig på sådant där.
Har skrivit typ ytterligare tusen ord nu, dock är den fortfarande långt ifrån färdig och det känns som att mitt så kallade skriftspråk och min fantasi och hela skiten bara blir sämre och sämre ju längre jag kommer. Liksom vad fan, det är just precis vid den delen jag snart kommer till som jag behöver ha som mest fantasi & kunna skriva som bäst <///3
Om någon skulle vara intresserad av att läsa haha :$ Alltihop är ju liksom en enda stor del så detta är en direkt fortsättning på det jag postade sist osv hehe :$
Spoiler:
Tryck här för att visa!Femton minuter senare skriker jag inombords och skuttar omkring i rummet med känslan utav att ha sockerdricka i benen och magen fylld utav fjärilar. Vi ska visst träffas på lördag. Lördag lördag lördag. Med darrande fingrar som knappt kan träffa de fläckiga datortangenterna, som egentligen ska vara vita men just nu är i någon slags smutsgrå färg, skriver jag ett ”fniss :$♥” tillbaka, för det är just precis det jag gör. Fnissar. Högljutt och hysteriskt och fånigt. Precis sådär man fnissar när man är kär och just har mött, sett, träffat eller pratat med den där personen som får hjärtat att slå tiotusen extraslag per minut, sådär nervöst med en darrande hand för munnen och tänderna gnagande på underläppen.
Jag kan inte sluta tänka på dig.
Fredag morgon och jag ser inte skymten av något mörkbrunt hår eller någon randig tröja på hela dagen, fredagkväll och jag är omringad utav vänner men känner mig ändå lika tom, lika tyst och lika ensam.
Huvudet är fullt utav tonårstankar och hjärtat bultar hårt av känsloexplosionerna.
Allt jag hör trots att jag inte alls vill höra, är M’s röst som alldeles för entusiastiskt och detaljerat berättar om sin gamla kärlek till dig. Allt jag tänker på är SNÄLLA HÅLL BARA KÄFTEN, jag vill inte veta och jag vill inte höra hur bra du är på att kyssas eller vad som hände mellan dig och henne den där kvällen för tio månader sedan. Jag vet ju att ni inte alls tänker på varandra längre, men ändå blir jag så arg att jag bara vill slå sönder hela världen varje gång någon annan tjej pratar med eller om dig. För varje gång önskar jag ju så innerligt att det var jag, jag jag jag jag jag, och inte henne.
Åtta minuter senare lämnar jag rummet, stänger in mig på toaletten och tappar andan utav gråt medan jag känner hur benen viker sig. Sätter mig på det smutsvita toalettlocket och granskar det fula badrummet; lite färg är avskavd från väggarna, spegeln är tandkrämsfläckig och några gamla serietidningar ligger på en hylla.
”Andas”, viskar jag tyst till mig själv medan jag granskar min spegelbild i den smutsiga spegeln. Torkar bort svarta mascaratårar från kinderna, låser upp dörren och smyger tillbaka till rummet och vännerna, andas och skrattar och låtsas som ingenting. Ytterligare ett par timmar senare kryper jag ihop under ett täcke som luktar killparfym, bläddrar igenom gamla sms från dig i min mobiltelefon minst hundra gånger om trots de två procents batteri som finns kvar, och känner hur någonting inuti mig gör så ont att jag okontrollerat börjar gråta igen. Vad fan är det som händer?
Lördag morgon och jag vaknar med svarta sminkfläckar i hela ansiktet. Tittar på film och är helt borta i huvudet, äter frukost och är helt borta i huvudet, kramar mina vänner och säger hejdå och åker hem och är helt borta i huvudet. Huvudet värker av alla tankar och fjärilarna i magen släpps lösa och flyger nu omkring i hela kroppen. Jag är så nervös att jag tror jag avlider vilken sekund som helst, om man nu kan göra det av nervositet.
Lördag eftermiddag klockan halv fyra och min hjärtfrekvens är högre än någonsin.
En halvtimme kvar. Trettio minuter. 1800 sekunder.
Om ettusen åttahundra sekunder kommer vi att stå där utanför Konsum och andas samma luft. Om tvåtusen fyrahundra sekunder kanske vi går bredvid varandra på vägen längs med det där långa röda trästaketet, och ytterligare sexhundra sekunder senare kanske vi sitter bredvid varandra på sängen med det randiga täcket i rummet med de svartvita väggarna och pratar antingen högt och nervöst och alldeles för mycket, eller smygtittar på varandra under luggarna i ögonvrårna medan den jobbigt pinsamma tystnaden ligger som ett tjockt täcke över rummet. Så kanske vi sitter ett tag, tills någon utav oss lite nervöst ber den andre att kanske sätta på någon musik, eller någonting, bara för att slippa den där pinsamheten som blir värre och värre för varje sekund som går utan att några ord lämnar våra munnar.
Tretton minuter kvar.
Jag känner hur magen liksom gör ont av nervositet medan jag snörar på mig mina svarta kängor, medan jag speglar mig och lägger håret till rätta för minst femhundranittiotredje gången, medan jag kammar luggen och sätter på mig jackan, medan jag sätter nyckeln i låset och vrider om och medan jag sätter ner fötterna på grusgången och börjar gå. Varje steg känns ovanligt tungt, och jag vet inte riktigt om det bara beror på kängornas stålhätta eller om det är den sprängande nervositeten som spritt sig ner till fötterna.
Tre minuter kvar.
Jag börjar närma mig, jag kan se den fula stenstatyn och bilparkeringen och människorna som kommer och går ut och in ur affärerna. Och där, mitt bland alla andra vanligt tråkiga, gråa människor; där står du, lika fantastisk och vardagligt snygg och får mitt hjärta att hoppa över ett slag med dina slitna, svarta tygskor, de mörkblå jeansen kring dina smala ben, din svarta jacka och ditt mörkbruna hår som vinden sliter tag i. Luggen blåser ner framför dina ögon igen, och jag ser hur du som alltid drar fingrarna genom den i ett försök att flytta bort den från ansiktet.
Du har sett mig.
Känslorna rivs och bits och klöser inuti min bröstkorg, jag exploderar nog av nervositet vilken sekund som helst nu. Jag snubblar på mina egna fötter i mitt försök att gå fram till dig så vanligt och så oberört som möjligt, du skrattar lite åt min klumpighet men verkar precis lika nervös själv med din flackande blick och ryckiga rörelser.
”Hej” säger du, ”hej” säger jag också och vi ser på varandra i vad som känns som en halv evighet. Ser oss omkring, stampar lite nervöst med fötterna i marken. Ser på varandra igen. Om jag inte misstog mig helt nyss så log du när du såg på mig.
Det känns som att vi stått där en halv evighet trots att det kanske bara är ett par minuter, innan du frågar mig om vi ska gå, innan jag svarar ja och innan vi vänder oss om och börjar gå. Den här vägen har jag gått med dig många gånger, under alla de där varma sena sommarkvällarna då vi tog sällskap hem och gav varandra hejdåkramar utanför mitt hus. Det var någonstans där jag föll så hårt och handlöst för dig.
Tio minuter senare småspringer vi de sista meterna till huset genom det plötsliga spöregnet.
Finns det någonting jag kan ändra eller förbättra får ni gärna tala om det, måste fan ha MVG på detta haha : (
Alltså, den är ju så bra! Det finns inget fel! Jag vill läsa resten hehe, jag känner igen mig rejält haha.
26 nov, 2011 01:09
|
whirlwinds
Elev
|
^ Hehehehhehee åh tack!!! Kan lägga upp hela i typ en egen tråd osv när jag har skrivit färdigt den (om jag nu någonsin kommer lyckas göra det haha...) :>
26 nov, 2011 01:12
|
Borttagen
|
Skrivet av whirlwinds: ^ Hehehehhehee åh tack!!! Kan lägga upp hela i typ en egen tråd osv när jag har skrivit färdigt den (om jag nu någonsin kommer lyckas göra det haha...) :>
Jo! Du måste, det är så himla bra :3
26 nov, 2011 01:13
|
Borttagen
|
^ ett måste!
btw, älskar din profilbild, whirlwinds. :')
27 nov, 2011 18:01
|
DenRiktigaHermione
Elev
|
Jag älskar att skriva. Men oftast så får jag en idé till en berättelse. Som, på min dator har jag en Harry Potter berättelse som jag inte har haft fantasi eller ork att skriva på. Karaktärerna i den har inte ens kommit till skolan.
_________
27 nov, 2011 20:20
|
Borttagen
|
Jag har sedan ett år tillbaka velat bli författare. Jag älskar att skriva, men kan aldrig bestämma "Nej, nu ska jag skriva", utan jag gör det alltid vid det mest oväntade tillfällena, då idéer ploppar upp och helt och hållet översvämmar min hjärna. Det längsta jag skrivit på en berättelse va 75 word sidor. Här på mugglis skriver jag en fanfiction som heter I don't believe you. Även om jag inte precis gillar det jag skriver, så är det bara såå kul. ♥
27 nov, 2011 20:47
|
Borttagen
|
Eftersom jag fick en jättebra idé till en deckare nu så ska jag sitta och skriva lite på den idag, kanske postar en bit ur den senare i kväll, skulle vara bra om ni läste igenom! :3
28 nov, 2011 15:56
|
Borttagen
|
Jag har jättemånga påbörjade fanfictions i en mapp på laptopen, och i antecknings-funktionen på mobilen, haha
28 nov, 2011 18:44
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen