AnMel's novellskola

Hehe, sorry.

Det var inte menat som nåt speciellt eftersom jag själv taggade hennes namn, så du får inte ta illa upp nu, justja, jag glömde tydligen tagga ditt namn xd

Jag är skrivtaggad

Solkatten: Hehe, ja, vi ska börja strax. Jag har bara lite fullt upp med läxor just nu. Fast när jag är inne på datorn loggar jag alltid in på mugglis, så det är därför jag är inne utan att göra något. ;p Det är därför jag satte kravet att man ska ha tålamod. ^^
Men vill du att vi ska arbeta med den novellen du berättade för mig om innan? Det är ju ett rätt bra tillfälle.

LunaLovegood1: Okej, men då kör vi på det! Har du någon idé på en berättelse som du vill börja på, men har svårt att få igång, eller vill du starta om från första början - som Twiie gör?

Emmsaan: No limit. Du får skriva hur långt du vill. Men det kanske inte ska vara för många sidor... Se till att få med det du vill få med utan att trycka ihop allting.

Twiie: Japp! Vill du att jag ska ge förslag där med, eller tror du att du kommer på något själv? ;p

Miss Black: Tack så mycket! :3 Jag har inte ensamrätt på idén, så om det är andra som är intresserade av att starta upp novellskolor så gör det mig ingenting.

Jag skrev faktiskt två texter i går kväll när jag inte hade något att göra. Men den ena är en jätte dålig 'dagbok´s text' och en HP baserad, jätte lång sak. Ingen av dem är särskilt bra men kan lägga upp en av dem eller båda två som text om du vill :3

AnMel just nu har jag ingen story i huvudet, så jag börjar gärna som Twiie :3

Okej Har en idé och var lite rädd för att jag skulle bli tvungen att hugga av den Men det här blir toppen

AnMel - Vilken novell? :s

Okej, här kommer det jag skrivit till Beskrivningskursen
***
Blod
Med en njutningsfull suck slog jag upp mina mörka ögon. Gatan såg förvånansvärt ljus ut. Jag såg tydligt de gamla väggarna där färgen flagnat och trillat bort på flera ställen. Men jag blev lite fundersam. Hur hade jag kommit till den där bakgatan?
Förvirringens satt sina sylvassa klor i mig, tillsammans med en gnutta rädsla, och fick mig att svaja där jag satt lätt framåtlutad. Jag mindes att jag vaknat. Då hade jag också varit förvirrad och känt det som om en tornado härjade i mitt huvud. Jag hade knappt vetat vad som var upp och vad som var ner. Jag hade inte ens varit helt säker på vem jag var. Det enda som jag varit säker på var den brännande smärtan i min hals.
Efter mitt uppvaknande hade tiden gått förbi i ett luddigt töcken där halsens svidande smärta tagit kontrollen. Jag hade bara några korta klara minnen av en stad, en gata, en klänning och ett skrik.
Med en flämtning tittade jag ner vid mina bara fötter. Där låg en kvinna med hy i samma färg som vanilj, men huden var uttorkad som gammalt läder. Hon var klädd i en vid rosenrosa klänning med volanger och gräddvita underkjolar. Urringningen var djup och visade tydligt kullarna som var hennes halvt täckta bröst. Men hennes kläder vara bara en parentes som snabbt svischade förbi. Det jag på allvar såg var hennes vitt uppspärrade ögon och ansiktet där ett uttryck av oförklarlig skräck var inetsat.
Chockat reste jag mig upp på darriga ben. Världen snurrade runt mig när jag även såg de två små märkena, inte större än en gaffels ena spets, på kvinnans bara hals. Bitmärken! Det svartnade för mina ögon när jag kände den metalliska smak av blod i min mun.
Ett nytt minne kom tillbaka till mig: jag sittande över en varelse med mina vassa hörtänder nergrävda i varmt hull.
En rysning for igenom hela min kropp och jag försökte intala mig att det var av obehag, men en lite irriterande röst berättade att jag rös av en annan anledning.
Jag ville hata mig själv för att jag tagit ett liv för att släcka min egna smutsiga törst. Jag ville känna mig som ett monster som inte kunde styra sig själv och var en fara för alla. Men om sanningen skulle fram älskade jag allt i just det ögonblick. Jag älskade gatan jag stod på och jag älskade kvinnan vars blod släckt törsten som rivit i min hals.
Det var den vridna kärleken som långsamt skingrade den tjocka rök som lagts över mitt sinne och det var den som drog ut förvirringens klor ur min kropp.
Jag hade aldrig känt mig så levande som jag gjorde i det ögonblicket. Jag var allt och allt var jag. Det kändes som om jag skulle kunna flyga iväg som en svala för att sedan dyka ner i havet och simma som en flundra. Jag kände mig på snäppet till oövervinnelig.
I den stunden kunde jag inte låta bli att hoppa av glädje. Jag hoppade högt och hann göra en graciös piruett innan jag landade. Jag hoppade upp på nytt och sprang upp på ena väggen.
Mörkret var lika ljust som dagens solstrålar, men istället för moln som korsar en klarblå himmel fanns det stjärnor som glimmade ner mot mig. Den förbättrade synen tog först andan ur mig. Alla färger blev klarare, alla nyanser mer exakta. Allt framträdde som när man skruvade in rätt skärpa på en kikare. Men det var inte bara min syn som blivit bättre. Alla mina andra sinnen hade blivit lika starka. Jag kände doften från värdshuset flera kvarter bort lika väl som om jag stått precis utanför den. Det sista av blodet som fanns på min tunga smakade lika starkt som om det exploderat. Hörseln avslöjade mer av världen än jag trott var möjligt. Och nu avslöjade den något som gjorde mig på min vakt.
Snabbare än vad blotta ögat kunde se smet jag in i mörkret som inte längre var så mörkt. Likt en staty stod jag där med musklerna på helspänn och väntade på att varelsen som gjorde det där smygande ljudet skulle bli synlig.
”Så ja, mitt barn”, rösten var mörk och skorrig. ”Inte ska du gömma dig för din far.”
En man som var så lång att jag var tvungen att luta huvudet bakåt för att se hans ansikte kom in i gränden. Han var klädd i svart från topp till tå, allt från hans blankpolerade stövlar till han mörka hårlockar. Det enda som inte var svart var ögonen som hade samma färg som nytt blod och den snövita huden.
Mannen log mot mig och visade att det fanns en annan plats på honom som inte var svart. Hans tänder med de spetsiga hörntänderna hade samma vita färg som hans hud.
”Far?” sa jag frågande utan att besvara hans leende även om jag kände att det inte var långt ifrån att mina läppar kröktes uppåt.
”Ja, det är ju jag som skapat dig”, fortfarande leende närmade han sig.
Han gick förbi kvinnan efter att han kommenterat att hon var en söt flicka och undrade om hennes blod smakat lika sött. Jag fick böja huvudet mer bakåt ju närmare mannen kom. Det var lite lustigt att jag inte kände något obehag av att han kom närmare. Jag till och med ville det. Men jag stod tyst och lät honom med långa steg komma fram till mig.
”Fast far är väl fel uttryck”, förkunnade han och lade en lock av mitt långa mörkröda hår bakom mitt öra. ”En skapare är allt för sin skapelse och skapelsen är allt för sin skapare.”
Hans blick började då vandra över min kropp. Han började uppifrån och såg över mitt ansikte och fortsätta sedan nerför min hals, vidare över mina smala axlar, stannade ett ögonblick längre vid mina bröst som var välformade och lagom stora för min kropp, över min platta mage, ner över mina höfter och sist ner över mina välsvarvade ben. Jag hade bara på mig en svart skjorta som gick mig till mitten av låret. Hade någon sätt mig på det sättet hade det skapat ett ramaskri. Ingen ung flicka gick omkring utan ordentliga kjolar och korsett. Men männen som såg mig skulle antagligen drömma snuskiga drömmar om mig i flera veckor.
”Jag gjorde ett bra val att ta dig”, berömde mannen sig själv. ”Du är vacker som månljus när det reflexteras i en skogssjö.”
Då log jag för första gången. Jag kände de vassa hörntänderna glida över min underläpp när tänderna blev synliga när läpparna särade på sig.
Mannen besvarade mitt leende och böjde sig ner över mig. Han fick nästan vika sig dubbel för att kunna trycka sina läppar mot mina.
Samma känsla som när blodet fyllde min mun exploderade i mig igen. Hans läppar var mjuka som sammet mot mina, men jag kände även hans inte lika mycket tänder under dem. Jag pressade min kropp tätare mot hans och kände hans muskulösa arma läggas om min kropp. För att kompensera mot vår storleksskillnad lyfta han upp mig så jag kunde slå benen runt hans midja samtidigt som mina armar låg runt hans hals. När jag befann mig på den högre positionen kysste han mig djupare.
”Välkommen till natten, min kära”, viskade mannen mot mina läppar och kysste mig hungrigare.
Han lär sin tunga glida in i min mun och jag kände att det var här jag hörde hemma. Världen som en gång varit min tillhörde inte mig längre. Min hade rasat samma i samma stund som vampyren förvandlat mig till en av nattens barn. Nu byggde han upp den på nytt och skapade om den. Och jag upptäckte att det var precis det jag ville.
***
Var tvungen att ha en titel till den här