Inte som alla andra

här är nästa del :d hoppas ni gillar det

Loki såg sig om, trotts deras bisarra situation var han glad, han hade hindrat Thor från att bli kung och han hade Cara vid sin sida. Nu skulle de bara ta sig levande från Jotunheim. Loki studerade noggrant omgivningen, han förundrades över att allt verkligen var snö och is. Han hade hört sagorna sedan han var liten men han trodde att det skulle finnas delar som åtminstone var skog men allt var verkligen som ett vinterlandskap. Han såg på de andra när de huttrade till och han mötte Caras blick och trotts att hon inte visade det förstod han att hon frös och han tog av sig sin mantel och hängde den runt hennes axlar och hon log tacksamt mot honom. De fann snart sig själv i Laufeys tronsal.
"Återvänd därifrån du kom Asgarden" sa Laufey och Thor log.
"Vet du vem jag är?" sa han och skrattade men Laufey verkade inte imponerad alls.
"Vi vet vem du är Thor, prins of Asgard" sa Laufey och betonade prins och Thors blick blev genast mörkare.
"Hur kom ni in?" frågade Thor med en bestämd röst.
"Asgard är fullt av förrädare sa Laufey och såg på dem alla och Thors blick fastnade genast på Cara och Loki gav sin bror en arg blick, han tänkte inte låta Cara ta skullden för vad han gjort, han tänkte självklart inte ta på sig skulden heller. Thor kramade sin hammare och Loki gick emot honom.
"Thor tänk på vart vi är. Vi skulle ge oss av innan Jotunheim blir vår allas grav" sa Loki och Laufey såg på honom.
"Ge er av nu medans jag tillåter det" sa Laufey och Thor vände sig om och de började gå "Spring hem little princess" sa Laufey och Loki tvärstannade.
"Damn" sa Loki och såg på Thor som genast hade kastat iväg sin hammare. Loki visste att konfrontationen nu var oundviklig och han vände sig om bara för att se en av jättarna genomporras av en pil och han vände sig om mot Cara som bara nickade allvarligt och han såg tacksamt på henne innan han kastade iväg en av sina knivar som fällde en jätte. Hans blick var fäst på Cara, hon var bara en människa och han var orolig för att hon skulle skadas. Men han var förvånad över hur väl hon hanterade allt. Hennes pilar lämnade bågen fortare än han hann reagera. Han såg en av jättarna komma springande emot honom och han frammanade genast en kopia av sig själv som jätten sprang rakt igenom och föll ner över kanten på stupet och mot en säker död.
"Låt dem inte röra er" skrek Fandral och Loki försökte undvika detta men han var för långsam och snart kände han en av jättarnas hand runt sig själv, men reaktionen som han förväntade sig skulle ske kom aldrig i stället såg han hur hans arm färgades blå. Han mötte Jättens blick som gav honom en förvånad blick innan Loki dödade honom.
"Thor vi måste ge oss av?" skrek Sif i samma stund om Loki hejdade en jätte från att genomborra Volstagg med ett av spjuten.
"Ge er av" skrek Thor och svingade åter sin hammare. Loki tog tag i Caras arm och han såg tomheten i hennes blick, det var som om hon inte såg vem hon sköt utan hon gjorde det bara. Han log mot henne och snart fick han ett leende tillbaka, men snart försvann bådas leende och de såg oroat på jättarna som närmade dem och hur de snart stod på kanten till ett stup.
"Heimdall öppna the gate" skrek Thor men inget hände och det var då Loki förstod att Heimdall inte kunde hjälpa dem, de var fast här och han var nästan beredd på att han skulle dö när hans far uppenbarade sig.
"Far vi gör slut på dem tillsammans" ropade Thor men Odens blick var kall och hatisk nästan den blick Loki ibland kunde få utan anledning.
"Tyst" sa han och Odens blick fastnade på Laufey. "Avsluta det här kriget innan det har börjat" sa han
"Din pojk startade det" sa Laufey och Oden nickade.
"Ja och det är en pojkes handlingar så ta dem inte på så stort allvar" sa Oden men Laufey log.
"Skadan är redan skedd, kriget kommer att ske" sa han och Oden nickade.
"Som du vill" sa han och Loki kände hur de fördes tillbaka till Asgard.
"Ta honom till helarrummet " sa Oden och Thors vänner försvann. Loki såg på Cara som också tänkte dra sig tillbaka men han tog hennes hand och hindrade henne, han visste inte vad som skulle ske men han befarade att han skulle få skulden och han hoppades Cara skulle vara där och stötta honom.
"Far" började Thor men Oden tystnade honom.
"Jag ser nu att du inte var redo, du har äventyrat freden som jag bevarat med Laufey så länge" sa Oden och Thor stod helt stilla. "Du behöver lära dig en läxa" sa han och Loki undrade var hans far egentligen tänkte göra. Han förväntade sig att han kanske skulle tvinga Thor att göra sysslor, återvända till skolan för att lära sig regler och lagar men han var inte beredd på det som hände här näst.
"Jag förbannar dig. Jag tar dina krafter ifrån dig, och förbannar dig till Midgard, där du kommer leva som människa" sa Oden och Loki såg hur han skickade iväg Thor genom Bifrosten och sedan hur han tog Mjölner. "Den som kan lyfta denna hammare skall få kraften Thor hade" sa han och kastade iväg den. Oden såg bara på Loki som stod som paralyserad, hans far nickade emot honom och lämnade honom sedan ensam i Caras sällskap.
"Loki?" frågade hon försiktigt och han såg på henne.
"Jag trodde inte han skulle kasta ut honom" försvarade sig Loki med, han älskade sin bror och angås inte att han förtjänade det här.
"Jag anklagar dig inte" sa hon ömt och han förstod att hon bara velat veta om han var okej. Han log emot henne och tog sedan hennes hand och började gå mot helarrummet.
"Men nu har jag den chansen jag längtat efter" sa Loki leende och Cara sa inget utan bara gick vid hans sida. Loki visste vad han skulle göra, han skulle bevisa att han kunde bli en lika bra om än inte bättre kung än Thor.

Så himla awsome!

Tack kära du ♥

Inte varit inne på jätte länge så loggar jag in och kan läsa massa kapitel as bra ♥

så nu har ni äntligen fortsättningen och jag hoppas den är uppskattad

Dörren till rummet öppnades av två vakter och de klev in. Genast föll blickarna på dem men den andra i rummet sa inget.
”Jag ber om ursäkt för att jag inte frågade innan. Är du oskadd?” frågade Loki och granskade Cara som bara log vänligt.
”Det krävs mer än jättar för att få mig på fall” sa Cara leende och de andra granskade henne. Loki fick känslan av dem misstänkte Cara för spionen, vilket både lättade och bekymrade honom. Han ansåg att hon inte skulle behöva drabbas för det han gjort, men så länge de inte misstänkte honom var han lättade.
”Det är otroligt att Thor verkligen är bannlyst” sa Sif med en nedslående ton.
”Vi skulle inte låtit honom fara” säger Volstagg
”Vi kunde inte stoppat honom” sa Sif olyckligt.
”Thor är inte död, vilket vi skulle varit om den där vakten inte talat om Oden vart vi farit” sa Fendral.
”Hur visste vakten egentligen?” sa Volstagg.
”Jag berättade” sa Loki och tittade upp från sin hand.
”Du gjorde vad?” sa Fendral
” Jag sa till vakten att uppsöka Oden när vi farit. Han skulle flås levande för att han tog så lång tid. Vi skulle aldrig ha kommit fram” sa Loki tydligare, som om de egentligen inte hört honom.
”Du berättade” sa Volstagg argt.
”Jag räddade våra liv” sa Loki bestämt ”Jag visste vad som skulle hända, jag visste inte att far skulle bannlysa Thor”
”Loki kan du inte prata med Oden?” bad Sif och han tittade upp och mötte hennes blick. Han undrade hur de hade mage att be honom om hjälp. Efter hatet de har gentemot honom.
”Och vad skulle hända då? Ni vet att jag älskar Thor mer än någon av er gör. Men ni såg hur han var, han är okontrollbar, dumdristig och omogen, är det vad Asgard behöver hos sin blivande kung?” frågade han dem. Han inväntade inte något svar från dem utan steg ut ur salen, han var tvungen att kontrollera något. Han såg på Cara som kom upp bredvid honom, han var förvånad över att hon alltid fanns vid hans sida utan att han behövde säga något. Att hon stannade vid hans sida efter att hon viste vad han gjort.
”Vad är det som tynger dig?” frågade hon och tog hans hand. Loki tittade på henne, han undrade hur hon kunde läsa honom så lätt när ingen annan kunde det.
”Det är något jag måste få bekräftat” sa Loki och gick mot skattkammaren. Han undrade om det kunde stämma? Kunde han vara en av dem? Cara gick lugnt vid hans sida och han uppskattade verkligen att hon inte frågade ut honom. Hans bror ville alltid veta alla svaren med en gång. Vakterna som stod utanför skattkammaren gjorde honnör när de passerade, något som förvånade Loki. De var inte ofta de visade honom den respekt han borde ha. Dörrarna gled ljudslöst upp och de klev in. Cara såg på allt som fanns där inne, men hon verkade inte imponerad, trotts det förkastade hon inte något av dem. Loki undrade vad hon hade sett innan. Var hon van vid mäktigare saker? Eller var hon bara inte nyfiken av sig. Han stannade framför kistan som jättarna försökt stjäla. Loki förstod inte varför de var så ihärdiga att få tag i den dock. Enligt legenden skulle den kunna återställa Jotunheim och ge Laufey hans makt åter. Men för Loki var det inget annat än en magisk låda. Cara granskade honom och han släppte hennes hand och la sina båda händer över kistans handtag. Han hade slutit sina ögon och fick tviniga upp dem. Han var inte säker på om han ville se sanningen. Han tittade ner på sina händer som var blåa och han mötte Caras blick. Hon hade höjt ett ögonbryn men inte sagt något. Han visste inte om det var för att hon kände avsky gentemot honom eller om det var för att hon inte hade något att säga.
”Stopp” hörde han bakom sig. han visste vems den rösten var, hans far.
”Är jag förbannad?” frågade han lågt utan att vända sig om.
”Nej” sa Oden och Loki ställde ner kistan på piedestalen.
”Vad är jag?” frågade han när han släppt kistan.
”Du är min son” sa Oden och Loki vände sig om och såg honom i ögonen.
”Vad mer?” frågade han och började gå mot sin far som inte reagerade. ”Kistan var inte det ända du tog från Jotunheim, den dagen var det?” sa Loki kallt. Han kände att Cara granskade honom men hon höll sig i bakgrunden.
”Nej” sa Oden lugnt och såg på Loki ”Efter striden gick jag till templet för att hämta kistan. Där fann jag en bebis. Alldeles för liten för en jättes avkomma, över given för att dö, Laufeys son”
”Laufeys son?” sa som om han inte ville tro orden.
”Ja” sa Oden sakta och såg på honom. Loki stirrade på mannen han trott varit sin far hela sitt liv.
”Varför? Dina händer var fläckade av blodet från jättarna. Varför tog du mig?” sa Loki bestämt, han var tvungen att veta.
”Du var ett oskyldigt barn” sa Oden, men Loki visste att det inte var sant.
”Nej! Det fanns ett syfte med det! TELL ME!” skrek Loki, han var tvungen att veta. Varför hade de tagit honom? Varför hade Oden räddat honom när han låtit så många andra dö.
”Min plan var att ena våra riken genom dig en dag, men det spelar ingen roll längre” sa Oden och tittade på honom. ”Thor ändrade detta”
”Så jag är inget annat än en relik för dig? inlåst här tills du har användning för mig?” sa Loki, han började förstå varför ingen älskade honom. Varför de alla undvek och hatade honom.
”Varför förvränger du mina ord?” sa Oden.
”Du kunde berättat för mig, du kunde sagt sanningen?” sa Loki och struntade i vad hans far svarade. Han var för skärrad för att bry sig.
”du är min son, jag ville inget annat än att skydda dig” sa Oden i ett försök att lugna honom.
”För att jag är monstret som det berättas om? Allt är så uppenbart nu! Varför ni alltid älskade Thor och valde honom före mig! för hur mycket du än påstod älska mig kunde du inte se en av dem, en frost Giant som kung över Asgard” sa Loki och gick emot sin far. Han tittade på honom och han såg hur han till sin förvåning föll ihop i trappan. Hade han orsakat det? Han rörde honom försiktigt, han hade puls.
”Vakter! Hjälp” ropade Loki och vakterna kom snart in i rummet. De puttade undan Loki som föll ner för trappan. Han tittade upp på sin far, mannen som han trodde var hans far. Han såg hur vakterna bar bort honom och stängde dörrarna. De for igen med en smäll och han satt ensam kvar på golvet, han kände till sin förvåning tårarna komma rinnande. Han var inte bara ett monster, utan han var också utan familj. Han kände hur någon la armarna runt om honom och han tittade upp och såg in i Caras blåa ögon. Hon sa inget utan bara fanns där inom räckhåll.
”Anser du mig vara ett monster?” sa Loki lågt, han var tvungen att veta.
”Loki du är inte mer monster än någon annan. Jag har sett kejsare, kungar, bönder, barn ja alla andra som du kan tänka dig förvandlas till monster. Jag har blivit jagad så länge att jag inte ens mins hur det började. Jag har blivit inlåst och torterad, hatad och såld av människor som är monster! Och du är inget som dem” sa hon lågt ”Loki du är du och ingen annan. vad än andra säger till dig så har de fel” Loki kunde inte hindra sig själv från att klamra sig fast vid henne, som om Cara var det enda som fanns kvar i hans värld. Han kunde inte hindra sig själv från att lägga sin tilltro till henne, den kvinna han känt kortast, men den enda som inte förrått eller ljugit för honom.
”Du hörde precis som jag vad min far sa, du såg mitt sanna jag! Hur kan du ändå säga att jag inte är ett monster?” frågade han lågt.
”För att du inte ser vad jag ser!” sa hon ”Jag ser en man som världen vänt sig emot utan anledning. Jag ser en man full av liv och kärlek. En man som förtjänar en chans ingen vill ge honom” sa hon mjukt. Hon la ner hans huvud i sitt knä och Loki lät sig bara föras med, för ett ögonblick glömde han vem han var, att han var ett monster, någon som alla hatade. Att hans far hade fallit i koma och att hans bror var förvisad. Det var bara han och Cara.
”Kan du här och nu lova att du inte lämnar min sida?” frågade Loki och mötte Caras blåa ögon.
”Jag lovar att inte lämna din sida, jag följer dig till helvetet och tillbaks om det är så” sa Cara och tog hans hand. ”Ty när jag är här är jag bara din”
”Du har lovat” sa Loki och han kände sig åter hoppfull, med Cara vid sin sida kunde han klara allt. Med Thor bannlyst och hans far som nu hade hamnat i Oden sleep var kronan hans!
”Det betyder att jag är kung” sa Loki och Cara tittade på honom och log.
”Ers majestet” sa hon och böjde på huvudet och Loki log.
”Om jag är kung är du min drottning” sa han leende och höjde hennes huvud.
”Jag har burit kronor mer än en gång och det är inget som klär mig” sa hon allvarligt och Loki fick åter känslan av att det var en främling framför honom. Varje gång han verkade förstå henne gled hon ur händerna på honom.
”Du behöver inte frukta, för med dig vid min sida kommer Asgard aldrig skådat en vackrare eller ädlare drottning” sa han leende och Cara log svagt. ”Om jag säger att det är min första befallning att du blir drottning lyder du den då?” frågade han henne. Loki var inte beredd på att hennes blick skulle mörkna så och att hon genast skulle bli kall och välkomnande.
”som du behagar” sa hon kyligt och Loki mötte hennes blick. Allt det blåa i den var försvunnen, nu var hennes ögon helt svarta.
”Om jag i stället ber dig, föraktar du det lika mycket då?” frågade han och hon såg ner på honom och det varma kom tillbaka.
”Om det behagar dig så skall jag sitta vid din sida” sa hon leende och Loki log mot henne.
”Det som behagar mig är att du är lycklig, om det är som drottning eller inte spelar ingen roll” sa han och kysste henne. Han hade inte kunnat hjälpa det, han var tvungen att testa och se hur långt han kunde gå innan han förargade henne. Han visste att han lekte med elden, men han kunde inte låta bli. Elden hade för länge sedan fångat och slukat honom. Han hade inte kunnat hålla sig borta från henne om han ens försökte och nu när hon hade lovat att vara med honom för alltid kunde han känna sig lättad. Han skulle aldrig mer behöva vara ensam, ty om man är två finns inte ensamheten!

Du och Loki måste vara en av de sötaste paren ever xD

här kmr ännu en del ^^

Långsamt hade sanningen sjunkit in, han var kung det som han hade önskat så länge. Men trotts att det varit hans dröm var han inte så lycklig som han hade trott han skulle vara. Hans far var i koma och det hindrade honom från att se hur långt hans son har kommit, vad hans son hade åstadkommit. Hans bror var bannlyst till Jorden men det bekymrade honom inte, han älskade Thor det gjorde han men ändå kunde han inte låta bli att känna lättnad över att han inte var här. Thor överglänste honom alltid, han försökte alltid förlöjliga honom och han skulle gjort allt för att hindra sin lillebror. Han var dock inte säker på om det var besvikelse eller lättnad han kände över att de inte var bröder på riktigt. Att de inte var släkt kunde förklara så mycket, det förklarade varför han inte var som de andra och varför människor alltid känt ett hat gentemot honom. Men han kände sig även sorgsen, det betydde att han inte hade någon familj. Loki vände sig om när en hand lades på hans axel och han mötte de bekanta blåa ögonen och ett varmt leende. Cara stod bredvid honom i en grön klänning och med en tekopp i handen. Han log över scenen hon kunde på något sätt sett både kunglig ut men ändå som om hon var en vandrare på genomfart. När Loki påmindes om att hon inte var härifrån och en dag skulle ge sig av igen blev sorgen större än lyckan över att bära kronan. Cara satte sig på armstödet till tronen och tog hans hand.
"Loki låt inte sorgen ta över dig. Om du låter sorgen vinna kommer du tina bort" sa hon uppmuntrande och gav honom en puss på pannan innan hon reste sig upp för att gå ut i trädgården. Loki följde henne med blicken och märkte att hon stannade samtidigt som han uppfattadeljudet av steg utanför. Dörrarna flög upp när de tre krigarna och Sif öppnade dem.
"Där är hon!" ropade Fendral och pekade på Cara som stod lugnt och såg på dem.
"All father, hon är den som släppte in jättarna i slottet" sa Sif innan hon hunnit se att det inte var Oden som satt på tronen utan Loki.
"Vi måste fängsla henne" Fendrals röst var full med hat, mer hat än Loki någonsin uppfattat tidigare. Han hade tagit en kniv och kastat mot Cara, Loki kände hur det högg till i hjärtat av oro men Cara hade uppfattat vad som hänt, stigit åt sidan. Kniven som var menad för hennes hjärta begravdes nu i hennes arm.
"Hur understår ni er att försöka mörda er drottning?" sa Loki med en låg men hotfull röst.
"Loki?" sa Sif och de andra fann inga ord.
"Oden har fallit i Oden sleep och mor befarar att han aldrig mer kommer vakna. Så då har kronan fallit på mig, jag är nu er kung" sa han och tittade på de fyra framför honom. Volgstagg försökte stamma fram ett svar.
"Ers majestet, vi…ber…om…ursäkt för missödet" började han och svalde kraftigt "Vi…visste inte…att hon…var…drottning…" sa han så tydligt, Loki hörde hur han mumlade något otydligt och misstänkte att det var något föga smickrande om Cara men han lät det vara. Han var inte utan efter att söka bråk, han ville undvika det.
"Vi har kommit för att be dig låta Thor komma tillbaka" sa Sif och Loki log kallt.
"Min första order kan inte vara att bryta min fars sista order. Thor måste förbli förvisad för att freden med jättarna skall förbli" sa Loki och Sif tänkte protestera "Det är mitt sista ord, skall ni följa dem eller skall jag utgå från att ni inte är lojal mot er kung?" sa han och de fyra bugade och lämnade sedan motvilligt salen. Loki vände sig om mot Cara som hade slagit sig ner på golvet. Hon drog ur kniven med sammanbitna tänder och Loki tittade på blodet som rann ner för hennes arm. Cara verkade dock inte lägga märke till det. Det var som om hon inte ville få det att sluta blöda.
"Cara?" sa Loki och satte sig på huk framför henne, deras blickar möttes och åter var blicken tom. Loki granskade såret, det var ingen mening att han försökte laga det med magi, det skulle bara göra det värre. "Det behöver sys" sa han och hon nickade.
"Jag vet" sa hon lågt och frammanade en nål och tråd ur tomma intet. Loki hade aldrig sytt igen ett sår. Det fanns läkare i slottet som gjorde det, men han förstod att Cara ville att han skulle göra det.
"Det här kommer göra ont" sa han varnande och tryckte in nålen under skinnet. Han granskade Cara men hon rörde inte en min och han fortsatte sy ihop såret så gott han kunde. Han granskade sitt jobb, det var inte vackert men effektivt. "Cara?" sa han mjukt och hon såg på honom.
"Tack Loki" sa hon uppriktigt och log mot honom. Han hjälpte henne upp på fötter och lagade hennes klädnad och tog bort blodet, det var det minsta han kunde göra.
"Jag tar ledigt resten av dagen så vi kan umgås. Idag är jag bara din" sa Loki leende och Cara log svagt.
"Bara min" sa hon lågt när de började gå.

De är så himla söta ihop lr ja ni är xD

awsome!! ♥

Tack Izabell ^^ ♥

här är nästa del

Hon låg vid hans sida, hon sov djupt och han var tacksam för det. De senaste nätterna hade hon sovit oroligt, han hade bestämt sig för att försänka henne i en djupsömn med hjälp av magi. Han hade inte klarat av att se henne så plågad. Han hade sett förändringen hos henne enda sedan hon sett ner i livetsdamm. Han skulle aldrig fört henne dit. Men han hade fått se dem som jagade henne för första gången. Han kramade omedvetet om henne där hon låg vid hans sida, som för att beskydda henne. Hennes förföljare var inte medvetna om varandra men hon var medvetna om dem alla. Han förstod inte varför de kunde vilja henne illa, men deras planer avslöjade att de ville henne riktigt illa. Han ryste till när han tänkte på vilken tortyr de ville utsätta henne för. Det som plågade honom mest var att en av männen som ville henne riktigt illa var hennes far. Hans egen far hade aldrig gillat honom, men han ville aldrig skada honom. Loki tänkte på besöket hos jättarna, och Thor. De var båda hans familj, den en genom blod den andra inte. Han ville inte medge det men han saknade Thor, trotts att den blonda mannen kunde göra honom galen var han ändå hans bror. Loki suckade Thors vänner gjorde allt för att trotsa honom, Heimdall verkade inte bättre. Han befarade att vaktaren skulle förråda honom. Den enda som stod vid hans sida var Cara. Han tittade ner på flickan som sov i hans famn. Hon såg så hjälplös ut när hon sov. Han önskade att han kunde ta bort alla hennes bekymmer. Loki tänkte på kvinnan hans bror träffat, Jane. Han var inte säker på i fall han skulle vara glad för sin bror eller inte. Kvinnan verkade, ja han visste inte men hon passade inte med hans bror. Han hade egentligen inget emot henne, men hon kändes bara fel för Thor. Han undrade hur många gånger Thor tänkt det när han träffat en kvinna. Han var förvånad över att Thor accepterat Cara.
”Far” mumlade Cara och Loki tittade på henne när hon började röra sig i sömnen och försöka ta sig loss. Han släppte henne, han ville inte att hon skulle känna att hon var tvungen att vara kvar hos honom. Hon slog upp ögonen och backade bort från honom, hur mycket det än smärtade honom att se henne vandra bort från honom ville han inte tvinga henne till något.
”Låt mig vara” skrek hon och ramlade ur sängen. Hon verkade inte märka det utan fortsatte bara kravla bakåt mot väggen. Loki vände sig om och såg mannen han visste var Caras far stå där. Han var inte säker på hur mannen kommit dit. Den bleka mannen utan näsa såg hotfullt på honom. Trotts att Loki var både äldre och mäktigare än mannen var det något som fick honom att känna sig liten och obetydlig. Han tittade bort mot Cara, han såg paniken i hennes ögon, han kunde inte överge henne. Han hoppade enkelt ut ur sängen, mannen tittade på honom där han stod utan kläder framför honom men det bekymrade inte Loki, han skulle beskydda Cara. Ett kallt skratt hördes från mannen.
”Så du är hennes nya beskyddare?” sa mannen som hette Voldemort. Loki svarade inte, han undrade hur mannen kommit in? Hade Heimdall skickat honom? Det hade inte förvånat Loki, ingen av dem verkade gilla Cara, de gjorde vad som helst för att bli av med henne.
”Hon förblindar er alla. Ni ser inte djävulen i henne, ni ser endast hennes skönhet.” sa henne far kallt ”Tro inte att du är något grabben, jag har dödat dem allihop. Hon skall gifta sig med en annan”
Loki ställde sig lugnt och såg på mannen, han visste inte vem Loki var, desto bättre.
”Att döda någon som inte kan dö är något inte ens jag kan göra” sa Loki kallt och Voldemort skrattade.
”Du tror att du är odödlig?” sa han.
”Jag tror inte, jag vet” sa Loki och Voldemort slutade skratta.
”Jag ger dit ett poäng för att du är modig, men flytta på dig nu, hon är min dotter och jag skall ha tillbaka henne” sa Voldemort. Loki såg strålen komma flygande mot honom, Cara drog ner honom på fötter precis innan den gröna strålen träffade väggen ovanför dem. Hon visste något han inte visste, men Loki log lugnande mot henne och strök henne över kinden innan han reste sig upp. Han frammanade magin händerna och skickade iväg kraftfältet mot Voldemort. Han log när mannen tycktes förvånad. Loki kastade en av knivarna som borrade in sig i mannens mage. Loki ville få honom att plågas för det han hade gjort Cara. Han vred på högerhanden och tusen nålar träffade mannen.
”Vad är det här för magi?” skrek Voldemort ”Vem är du?” Loki gick leende mot honom.
”Att känna sin motståndare är första steget mot seger” sa han och skrattade. ”Ditt misstag var att tro att jag endast var en i mängden av dem som velat skydda henne. Nej jag är mer än så, jag är Loki god of mischief” sa han och Voldemort spärrade upp ögonen. ”Jag tänker se till att du aldrig mer kan skada henne, hon är sin egen ingen spelpjäs” sa han vasst.
”Hon är min dotter” fräste Voldemort.
”Kan så hända men hon är min drottning och jag skyddar det som är mig kärt” sa han och slöt ögonen och la händerna på mannens panna. Marken under honom öppnades och han föll ner till helvetet där han hörde hemma. Loki öppnade ögonen och vände sig mot Cara som tittade skrämt på honom. Han suckade, han hade inte velat skrämma henne. Han tog en filt och gick fram till henne, han virade den runt henne. Och tog henne i sin famn när hon började skaka.
”Det är över” sa han lågt och hon lutade pannan mot hans bröst, han kände de varma tårarna mot sin kalla hud.
”Tack” viskade hon lågt och han vände hennes ansikte mot sig och log svagt.
”Vad som helst för min drottning” sa han och kysste henne. ”Du behöver sova” sa han och hon nickade.
”Sover du bredvid mig?” frågade hon lågt och ha skrattade mjukt.
”Jag överger dig inte. Jag finns alltid vid din sida” sa han och de la sig ner i sängen. Han la en arm runt henne. Loki hörde hennes regelbundna långsamma andetag och förstod att hon somnat. Han kände sig helt slut. Han hade inte varit beredd på att mannen skulle dyka upp. Men han var lättad över att han kunnat beskydda henne, ett bekymmer mindre att oroa sig för. I morgon skulle han ta reda på hur Voldemort kommit in i Asgard men nu skulle han hålla om Cara och skydda henne mot mardrömmarna.