~År 4036 då mitt liv tog slut~

Kort kapitel:

”Så jag ska alltså göra himlen rosa, och havet rött?”
”Japp!” Svarade pappa och drog på munnen.
”Varför?”
”Bry dig inte.”, snäste han.
Tryckte dem att det här var någon slags lek? Var vi doms brickor? Och varför, varför skulle jag göra det här? Dem var demoner. Jag var en vanlig människa. Eller? Var jag det? Efter allt jag genomgått kände jag mig inte så. Men jag kunde inte göra himlen rosa och inte havet rött för den delen häller. Eller? Jag hade aldrig provat. Men vad skulle jag göra? Skulle jag säga någonting? Simsalabim, kanske funkade? Nej. Det var bara filmer. Skulle jag göra någonting med händerna? Vifta på dem lite? Eller?
”Skynda på!”
Jag hade varit så inne i mina tankar att jag nästan glömt bort att Den stod bredvid mig. Nu tittade jag upp i pappas blåa ögon. De ögonen som så många sagt att vi hade gemensamt. Nu är dem ögonen hos en fiende. Aldrig skulle jag kalla honom pappa mer. Aldrig!
”Men jag vet inte vad jag ska göra!”
Just då. När jag sa det. Ändrade himlen och havet färg. Rosa och rött.

Awesomeness!

Iiih så spännande!!! ♥

Så awsome... ♥♥♥

Mera! Snälla? :3

AWESOME!!!!!

Hur kunde jag? Hur gjorde jag?
Den tittade lika förvånat på mig. Han hade till och med inte trott att jag skulle klara det. Ett litet leende spred sig i mitt ansikte. Han ignorerade mig.
Då fick jag syn på det.
Yls ansikte uppe i trädets gröna krona.
Hennes röda öga blänkte.
Det var såklart inte jag som hade gjort det.
”Hur gjorde du?”, sa Den misstänksamt.
Jag funderade snabbt ut ett bra ljug.
”Jag stängde av alla andra tankar. Och sen… Hände det bara.”
Sen log jag ett överlägset leende.
”Vänta här. Och våga inte gå någon stans. Då tar vi flickan.”, sa Den och gick sedan sin väg och försvann i mörkret.
Flickan? Det måste vara Yl. Hur kunde dem veta någonting om henne? Eller det var väll självklart. Dom hade säkert spionerat på mig hela vägen hit. Tänk om dem listade ut att det var hon som gjorde det? Vad skulle hända då?
Jag tittade bort mot trädet, men Yl var försvunnen.
Jag kunde inte låta bli att höja rösten och ropa:
”Yl!”
Inget svar.
”Yl!”
Någonting rasslade till i trädkronan och ner hoppade Yl.
”Vad är det? Varför ropar du så förskräckligt?”
Jag drog en lättad suck.
”Hur gjorde du?”, frågade jag.
”Vadå?”
”Ändrade färg på himlen och havet.”
Hon tittade sig omkring. Sen vandrade blicken tillbaka till mig. Hon var helt vit i ansiktet.
”Var… Var det jag?”, stammade hon.
”Grattis. Vi har hittat din kraft.”, flinade jag.
***
Fotsteg. Den kom närmare.
”Skynda!”, viskade jag.
Yl nickade och sprang ljudlöst in bland buskarna.
Jag drog ett djupt andetag och slätade ut den röda munkjackans kant.
Den kom gående mot mig med bestämda steg.
Jag kunde inte låta bli att rygga tillbaka lite.
”Så. Vad ska ni göra med mig?”
Det var lika bra att få det överstökat.
”Vi… Vi vet inte riktigt.” måste Den medge.
”Så. Jag kan gå nu?”, försökte jag.
”Nej.”, sa Den bestämt.
”Vad ska jag göra då?”
”Du ska stanna där du är.”
Han satte sig ner och befallde mig att göra likadant.
Jag lutade hakan mot handen och suckade. Jag kunde inte ta det här allvarligt. Jorden… Skulle den gå under? Det kändes inte så. Först sa den bara åt mig att göra himlen rosa och havet rött. Varför? För att prova mig. För vad? Och där satt vi bara på klippan.
Plötsligt reste sig Den upp. Jag ryckte till. Dens ögon… Det föll på att hända någonting. Dem blåa fina ögonen började sakta få en röd nyans.
Tillslut stod han bara där och tittade på mig med sina röda ögon.
Jag hörde fotsteg. Dem var på väg mot mig. Jag rös av skräck och kröp närmare klippans kant. Vilka är det? Vad vill de?
Och där kom dem.
Den första som klev upp på klippan var Justins pappa. Hans ögon var lika röda som Dens. Sen kom dem. En efter en.
Angelina, Justin, Lilla söta Rebecca, Sara, Axel, Ylva, William… Allas ögon var röda som rubin.
Jag tittade på Angelinas ansikte. Hon tittade rakt fram med händerna längs sidorna. Hennes förut raka, svarta hår var nu trassligt. Hon såg inte ut att vara medveten om vad hon gjorde. Det verkade ingen annan heller.
Det var det som skrämde mig mest.
De var så många att jag aldrig trodde att det skulle ta slut.
Men det gjorde de.
Alla var samlade runt omkring mig och sakta mötte jag allas kalla blick.
Det var inte någon som saknades. De var där. Alla jag hade levt med. Hatat eller älskat.
Och där var hon också. Yl med sitt röda öga.
Jag hade litat på henne. Jag hade litat på alla!
Och nu var dem bara monster.

GAH. du kan ju inte sluta när det är såhär spännande. >:C

SUPERBRA skrivet i alla fall. Som vanligt. ♥♥♥

Awesome!!!

#Ohmyfreakinggodyouarekillingmeyouknow

Awesome som vanligt, men så spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Sooo, skriv mer! x3