Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

En lång promenad senare återvände Grace hem. Det hade ösregnat ute och hon var dyblöt, men det var det minsta bekymret för tillfället. Hon gick efter två handdukar, en använde hon till att torka Beaus tassar med och den andra till hans päls. Därefter fyllde hon på hans skål med kallt och fräscht vatten innan hon med långsamma steg närmade sig sovrummet. Under hennes promenad hade hon haft gott om tid att tänka igenom allting. Hon hade oerhört dåligt samvete över hur hon hade betett sig mot Ederel, hon hade kunnat behärska situationen bättre. Det var knäpptyst i huset, för att inte tala om mörkt, och hon var livrädd över att Ederel hade bestämt sig för att försvinna iväg. Hon skulle inte ha klandrat honom om han gjort det: att han orkat med henne så här länge var ett under. Med andan i halsen stannade hon upp vid dörröppningen till sovrummet, kunde nätt och jämt urskilja Ederel i mörkret. Hon sträckte ut handen för att tända lampan och synen var hjärtskärande. Visst hade hon under några få tillfällen sett honom ledsen men hon hade aldrig sett honom i det här tillståndet förut.
"Ed?" viskade hon och närmade sig honom långsamt för att lägga armarna om honom i en kram.

Det var först när han hörde henne komma in genom dörren som han insåg att han måste ha suttit där rätt länge. I vanliga fall skulle han ha gett sig ut eller något ifall han varit såhär - inte för att det hände ofta, han hade väl knappt ens varit riktigt så illa vid sig förut - men för stunden verkade det inte spela någon roll. Det som spelade roll var vad som nu än skulle hända emellan de två, och han var rädd för att få reda på vad hon kommit fram till. Han såg något osäkert på henne då hon tände, hade hört henne komma dit redan innan. En del av honom ville se bort, inte visa sig såhär, men egentligen var det väl inte mer än rätt att hon också fick se hur han blev bara av risken att förlora henne.
"Har du bestämt dig för ifall jag behöver packa eller inte?" frågade han tyst, det var ingen idé att gå runt ämnet - ur hans synhåll verkade det ju ha varit precis vad hon tog en promenad för att besluta sig om. Kramen var dock oväntad - han hade inte vågat hoppas på att hennes inställning gentemot honom skulle ha förbättrats, och det tog någon sekund innan han lade armarna också om henne.
"Förlåt. Jag försöker, men ändå känns det som om du glider längre och längre bort. Jag vet inte vad jag har gjort för fel, men snälla, låt mig veta dig. Jag klarar inte av att förlora dig." bad han, hade åtminstone kommit fram till att han måste ha gjort något för att slå en split emellan dem även om han inte hade en aning om vad, mer än överraskningen han försökt göra då. Kanske att det tillstånd han var i förvärrade det hela med, men just nu såg han åtminstone det hela som hans eget fel.

Att se honom så ledsen, så förkrossad fick tårarna att bränna bakom ögonlocken. Det gjorde ont i hjärtat, som om någon kört in en kniv och långsamt vred om den för att plåga henne så mycket som möjligt. Orden som lämnade hennes mun fick alla tankar att försvinna ur hennes huvud för en kort stund. Det stod alldeles stilla innan hon förmådde sig att tänka igenom det han sagt. Trodde han att hon gett sig av på en promenad för att fundera på om hon ville slänga ut honom eller hålla fast vid honom? Käre nån då. Det var för tidigt för skämt så hon svalde kommentaren hon haft på tungan.
"Du ska ingenstans," började hon mjukt och strök långsamt händerna över hans rygg. Skulle Grace vara ärlig så hade hon ingen aning om var någonstans det hade gått snett. De hade haft mycket på gång på varsitt håll under den senaste tiden. De båda hade varit trötta och det hade resulterat i att de tagit ut det på varandra, istället för att stötta och slappna av i varandras sällskap.
"Och jag är inte heller på väg någonstans." Han skulle inte förlora henne och hon hoppades innerligt på att hon inte heller skulle förlora honom.

Risken att förlora henne hade nog till sist gjort att allt blev för mycket antagligen. All stress och trötthet den senaste tiden hade nog gjort att han reagerat lite annorlunda och visat mer av vad han faktiskt kände, istället för att gömma det bakom mer ilska eller irritation som det brukade vara i vanliga fall. Men det var väl på ett vis bra att han för en gångs skull visade det, visade mer av sina innersta känslor - han brukade väl till och med för henne ibland kunna försöka spela starkare än vad han var, inte vilja visa hur pass känslig han kunde vara och att han faktiskt tog åt sig och blev sårad av en del även om han inte visade det. Det kunde väl leda till att hon inte heller tänkte på det, vilket inte alls var underligt. Hennes ord fick honom äntligen att slappna av, fick honom att lyckas lugna sig lite mer - vilket varit omöjligt innan när han inte vetat. När han inte vetat vad hon beslutat sig för.
"Tack." var det enda han först kom på, det första som ploppade upp i huvudet - det var en enorm lättnad att han inte skulle förlora henne nu, och tack kändes för tillfället som det enda passande ordet. Ännu ett tecken på hur pass illa däran han blivit ändå av det hela - han hade aldrig problem att hitta ord i vanliga fall.

Grace lutade huvudet bakåt en aning för att se upp på honom. Det faktum att han verkade mållös fick hjärtat att värka till ännu mer. Han brukade ytterst sällan ha svårt med att hitta ord men nu var 'tack' allt hon fick höra. Vad hade han ens att tacka henne för? Priset för världens sämsta fru gick utan tvekan till henne, att hon inte i tid begripit hur illa hon hade betett sig. Hon kramade om honom igen och begravde ansiktet mot hans bröstkorg, slöt ögonen och andades långsamt men skakigt ut. Strax därefter kände hon de första tårarna leta sig fram. De letade sig långsamt nerför hennes kinder, och följdes snart efter ett rikligare vattenfall. Hon ansträngde sig för att inte snyfta och ha sig, det handlade inte om henne nu. Hon hade dock dåligt samvete över att han var ledsen på grund av henne.

Ederel nöjde sig för stunden med att hålla om henne, något han hunnit börja tvivla på ifall han skulle få göra igen. Men det var ett bra sätt att få lugna ner sig igen, och få upp hoppet igen. Hoppet om henne, hoppet om dem, hoppet om deras äktenskap. Han hatade tanken på att tvingas skiljas ifrån henne, och att hon inte ville det var en sådan ofantlig lättnad. Han visste inte riktigt hur länge han stod där med armarna om henne, de tårarna som runnit hade äntligen börjat lugna ner sig och det dröjde allt längre mellan varje droppe.
"Vad gjorde jag fel?" frågade han till sist - han ville veta vad han kunde tänkas ha gjort, något räknade han med att det måste ha varit och han ville veta vad. Hur skulle han annars ens kunna hindra det från att hända igen?

Grace stod tyst en lång stund. Pratade hon nu så skulle det vara för uppenbart att hon höll på att kvävas av allt snor och alla tårar. Hon försökte istället ägna de dyrbara sekunderna åt att samla sig men det gick olyckligtvis nog inte något vidare.
"Jag vet inte," viskade hon tillslut. Hon visste faktiskt inte. I sig hade han väl inte gjort någonting fel. Någonstans hade allting bara spårat ur och slutat i att de nu befann sig i den här situationen. Hon visste knappt skillnaden på vad som var ut och in. De hade båda kunnat sköta situationen bättre men det var inte mycket de kunde göra i efterhand, annat än att lära sig av det som hänt.

Inte heller Ederel hade en aning om vart, när eller varför saker hade gått fel och börjat spåra ur. Varför de börjat glida isär och tappat bort varandra lite. Han lyfte försiktigt handen till hennes kind, fortfarande lite osäker på vad han vågade göra med henne nu vilket utan tvivel speglades i både ögonen och rörelserna men han tog ändå risken.
"Förlåt för vad jag än gjort" viskade han tillbaka, önskade att han kunde vrida tillbaka tiden och göra så att allt det här aldrig hänt. Men den här kvällen lämnade sin stämpel, det skulle han inte ljuga om. Hennes ord tidigare hade ju inte alltför underligt nog fått honom att tycka det verkade som om hon nästan ångrade att hon sagt ja den dagen han bad om hennes hand. Och det var en sårad känsla som dröjde sig kvar, även om hon nu inte verkade ha några planer på att ge sig iväg iallafall.
"Jag var livrädd att jag skulle förlora dig. Jag skulle aldrig klara av det" sade han tyst, visste med sig att han aldrig skulle ha klarat det uppbrottet.

Grace svarade honom inte med ord utan nickade bara långsamt. Hon visste inte vad hon ursprungligen hade gjort honom heller för att han skulle irritera sig på henne, oavsett vad det var så var hon ledsen för det. Trots att han menat väl med sin överraskning så hade det inte varit en god idé av honom att smyga runt och planera allt utn att involvera henne i det hela. Istället hade han låtit henne tro att något var på gång med honom och Hailey. Visserligen hade han påpekat att det inte var som hon trodde, men hur kunde han veta vad hon trodde? Hon höll om honom en lång stund innan hon släppte taget, gick in till badrummet för att snyta näsan med hjälp av lite toapapper. Inte för att det gjorde någon större nytta: hon grät inte mindre för den saken.

Ederel visste inte riktigt vart det gått fel från början, när det börjat bli såhär. Men han visste att han skulle göra vad som helst för att göra det ogjort, och för att rättfärdiga det igen. Han suckade tyst och såg efter henne i några sekunder, för att sedan börja gå efter. Han blev lite uppehållen halvvägs utav Beau - han hade inte förräns nu egentligen hälsat på henne sen han kom hem, och i den sinnesstämning han varit i och ännu lite var så var lite hundmys sannerligen välkommet. Fast han klappade henne bara kort - han behövde tiden till att prata med Grace. Hans sinnesstämning blev allt bättre och bättre dock, när han väl insett att hon faktiskt inte ville skiljas åt - det var ju trots allt det han varit mest rädd för. Han kom strax efter in i badrummet, stoppade försiktigt upp henne samtidigt som han lade armarna om hennes båda kinder för att försiktigt stryka bort hennes tårar. Hans egna hade äntligen börjat ebba ut vid det här laget.
"Kan vi snälla försöka bättra oss och bli sams igen?" bad han, hatade att vara osams med henne och sanningen att säga hade de nog båda hjälpt till att det blev såhär.