Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Grace rös svagt till då hon kände hans händer vid sina höfter. Hon hade saknat känslan som spred sig varje gång han rörde vid henne. Ändå kände hon sig på lite humör för att retas med honom. Hon lät sina läppar snudda vid hans igen innan hon reste sig upp för att gå ut till badrummet. Där satte hon upp håret i en knut på huvudet samt borstade tänderna innan hon fortsatte vidare till köket. Hon visste inte alls vad hon kände sig sugen på. Eller det gjorde hon visst men han befann sig inte i köket just i den här stunden.

Ederel fann att det måste finnas två möjliga anledningar till att hon gav sig av på det viset. Antingen så hade det blivit så pass bra emellan dem igen att hon var på humör för att jäklas, eller så var hon helt enkelt inte intresserad. Det första lät definitivt mest sannolikt enligt Ederel. Han suckade tyst, höll sig kvar i sängen lite utan att riktigt veta hur han skulle gå vidare först. Till sist klev han upp, struntade dock i att klä på sig något mer än byxorna han redan hade på sig och smet ut i köket med en lätt gäspning.
"Men du verkar ha andra planer?" sade han ifrågasättande, tvekade fortfarande emellan att låtsas som ingenting eller att envisas lite. Till sist vann det sistnämnda, och han smet fram till henne bakifrån för att lätt stryka undan en hårslinga bakom hennes öra och lägga den andra handen vid hennes midja.
"Men om du nu inte har det så har jag några," tillade han med ett smått leende, tätt intill hennes hals.

Det dröjde inte många minuter förrän hon hörde fotsteg närma sig köket. Han hade kommit över besvikelsen verkade det som eftersom han inte låg kvar i sängen och deppade. Hon kände snart en arm om sin midja och hans varma andedräkt mot sin hals. Det räckte för att kalla kårar av välbehag skulle sprida sig genom hennes kropp. Han hade inte blivit tillräckligt besviken för att han skulle ge upp i alla fall. Något annat hade hon inte förväntat sig av honom heller: Ederel hade väl aldrig varit någon som genast gav upp. Särskilt svårövertalad skulle hon inte vara heller och det var han förmodligen precis lika medveten om som hon själv var.
"Mhm?" hummade hon, försökte dölja sitt intresse för hurdan slags planer han kokat upp i sitt huvud, "berätta för all del mer om dem."

Ederel tyckte sig ändå se lite tecken på att hon började ge med sig igen - kanske att han inbillade sig och att det var önsketänkande, men han hade åtminstone mer hopp om den saken då. Han log lätt då hon bad om mer information - det var definitivt ett steg i rätt riktning. Med samma leende kvar på läpparna flyttade han sin andra hand till hennes höft, för att lämna en fjäderlätt kyss emot hennes hals och började delge henne sina planer, såg till att ta med en del detaljer nu när han ändå var inne på det.

"Mhm," nickade hon då han delade med sig av sina planer. Detaljer utelämnade han inte heller utan han beskrev allting riktigt utförligt. Hon fick verkligen be om förlåtelse för sina synder för hon hade enbart oheliga tankar i huvudet för tillfället.
"Jag är inte riktigt övertygad," sa hon tillslut, det krävdes en stor mängd viljestyrka och självbehärskning för att låta stadig på rösten - som om hans ord och planer inte hade påverkat henne det minsta.

Ederel kunde inte låta bli att le smått - visserligen påstod hon det, men kände han henne rätt så var hon desto mer övertygad än vad hon gav sken utav.
"Inte det?" frågade han i en låtsad bekymrad ton, men först efter att ha lämnat en kyss på hennes hals igen - han fick ju förstås se till att göra ordentligt intryck av att det inte bara var prat, och att sen kunna övertala henne lite extra på köpet var ju bara bra. Även om han egentligen inte trodde det skulle behövas särskilt mycket.
"Kanske det är din tur att berätta då, och förklara vad som nu skulle övertala dig?" frågade han lite lätt retsamt, fortfarande tätt intill henne.

"Vad skulle det vara för roligt med det?" frågade hon nästintill andlöst, då han föreslog att hon skulle förklara vad som skulle vara tillräckligt för att övertyga henne. Nej, det tyckte hon allt att var en sak som Ederel själv fick räkna ut. Hon skulle njuta av den saken i alla fall: om han använde munnen och sina händer istället för att med ord försöka få henne på andra tankar. Inte för att hon egentligen behövde någon övertalning eftersom hon definitivt var med på noterna. Hon trodde också att det var något som Ederel redan var medveten om men att han bara spelade med i hennes lilla lögn.

Ederel flinade lätt nu, borde väl ha väntat sig något i den stilen ifrån henne - men han var heller inte besviken. Det hade väl varit intressant att höra lite önskemål ifrån henne, men han hade heller ingenting emot att övertala henne lite mer på "fri hand" - vilket nog var ett ganska passande ord, eftersom han just med händerna började ta sig lite mer friheter. De var visserligen kvar vid hennes höfter, men lite mer smekandes samtidigt som han vred runt henne emot sig för att dra in henne i en ordentlig och passionerad kyss istället för att säga något mer - det sade väl också sitt. Han väntade dock inte längre med att låta händerna stanna vid hennes höfter, drog istället ner dem mer emot hennes rumpa.

Kyssen var passionerad och intensiv, den tog andan ur henne och hon älskade varje sekund. Hennes händer la sig tillrätta mot hans rygg, tog sedan ett litet steg närmare honom så att hennes kropp pressade upp mot hans. Det dröjde inte länge förrän Beau kom galopperande och började skälla, uppenbarligen var hon avundsjuk och ville vara en del av det som hon uppfattade som ett kramkalas. Grace fuktade läpparna och drog en hand genom håret, kunde inte låta bli att skratta lite trots att hon samtidigt kände sig en smula besviken över att deras stund blivit avbruten.

Ederel hade varit helt upptagen utav henne, fullkomligt uppslukad utav kyssen de delat. Han längtade efter henne och hade saknat att vara närmare henne - att vara sams med henne över huvud taget, men ryckte till då Beau började skälla och avbröt dem på det viset. Han flinade lätt, för lite komiskt var det ju ändå - men lät också höra en lätt suck. Det var ju ändå lite typiskt att när de just var ordentligt sams och hade de trevligt så blev de avbrutna utav annat - men men, inte något att göra åt det nu.
"Rackarhund," kommenterade han med ett litet roat leende emot hunden, vände blicken emot Grace sedan.
"Vi var tydligen inte de enda på myshumör," fortsatte han till henne.